Fysiska komplikationer efter förlossningen

Bra levnadsförhållanden och tillgång till en modern mödra- och förlossningsvård har drastiskt minskat såväl risker som effekter av dessa komplikationer.

Historiskt har dock "barnsängsfeber" skördat många kvinnoliv i Sverige.

I mycket sällsynta fall förekommer det fortfarande.

Hög feber och sjukdomskänsla efter ni kommit hem från BB bör alltid föranleda en kontakt med din förlossningsavdelning/akutmottagning.

Kvarstående urin (Urinretention)

En relativt vanlig komplikation under första dygnet efter förlossningen är kvarstående urin i urinblåsan efter det att man kissat. Alternativt att man inte kan kissa alls. Det kallas urinretention. Den viktigaste åtgärden för att undvika komplikationen är att kontrollera att det går att kissa efter förlossningen.

Ryggbedövningar (epidural) leder ibland till att det är svårt att kissa. För att undvika kvarstående skador på din blåsa är det ofta bra att sätta en kateter som får vara kvar ett par dagar efter förlossningen.

Att spola underlivet med ljummet vatten medan man sitter på toaletten kan också hjälpa. Om eventuella bristningar eller klipp smärtar, kan man smörja på lite lokalbedövande salva en stund före toalettbesöket, alternativt ta en smärtstillande tablett.

Temperaturstegring

Lättare temperaturstegringar efter förlossningen är vanliga som en normal reaktion på förlossningsarbetet. Det är också vanligt i samband med att mjölkproduktionen startar. Men det kan också vara tecken på några av nedanstående infektioner. Temperaturen bevakas därför under tiden på BB.

Urinvägsinfektion

Symtomen på urinvägsinfektion är förutom eventuell temperaturstegring, att det svider när man kissar och att det i bland känns som om man behöver kissa ofta. Urinvägsinfektioner under barnsängstiden behandlas med antibiotika.

Infektion i livmoderslemhinnan (Endometrit)

Infektionen ger oftast symtom ett dygn efter förlossningen. - temperaturstegring, - smärtor långt ner i buken, - ömhet över livmodern och - avslaget blir eventuellt illaluktande. Om symtomen inte är dramatiska behandlar man med livmodersammandragande medel, Methergin. Om symtomen kvarstår efter något dygn eller om man har tecken till mer allvarlig infektion ges antibiotika. En obehandlad infektion, med B- streptokocker grupp A kan leda till klassisk "barnsängsfeber" som är en allvarlig infektion för modern. OBS Vid sjukdomskänsla och tempstegring efter hemkomst från BB bör din förlossningsavdelning/akutmottagning alltid kontaktas.

Infektioner och blodansamlingar i bristningar och klipp

Det är ovanligt med allvarliga infektioner i bristningar och klipp. Om de inträffar så ger den ger ofta förhöjd temperatur och vävnaden är kraftigt ömmande, röd och svullen.

Kvarstår symtomen efter något dygn kan såret rengöras från infekterad vävnad, eventuellt öppnas något och spolas rent med koksaltslösning upprepade gånger. Det sker i bland under narkos.

Hematom eller blodansamlingar under vävnaden kan ibland uppträda i en bristning eller ett klipp. Även då kan temperaturen vara förhöjd. Hematom är inte allvarligt men kan vara smärtsamt och behandlas därför normalt genom olika former av smärtlindring.

Att operativt åtgärda ett hematom är ofta onödigt. Kroppen löser själv upp blodutgjutningen. Smärtlindring är dock mycket viktig.

Blödningar

Under de första veckorna efter förlossningen är det normalt med blodiga avslag. Om blödningen blir riklig, inte avtar på normalt sätt eller innehåller stora mängder gammalt koagulerat blod, görs ofta en utredning för att ta reda på orsaken.

Atonisk blödning

Den vanligaste orsaken till en atonisk blödning är att livmodern inte drar sig samman som den ska. Det är vanligast efter en långdragen eller mycket snabb förlossning. Ibland kan orsaken vara en fylld urinblåsa. Det kan också bero på att en bit av moderkakan eller delar av fosterhinnorna är kvar i livmodern. Blödningen behandlas normalt genom massage av livmodern och genom livmodersammandragande medel. Amning bidrar också till att livmodern drar ihop sig. Om detta inte hjälper behöver läkaren/barnmorskan ibland känna igenom livmodern med handen för att konstatera att moderkaka och hinnor är ordentligt uttagna. Det görs under narkos eller i ryggbedövning. Om livmodern är tom kan olika livmodersammandragande medel ges.

Blodpropp i bäcken - och ben (trombos)

Denna komplikation var vanligare förr, eftersom kvinnorna då låg till sängs flera dagar efter förlossningen. Nu går de flesta upp snabbt efter förlossningen, vilket inneburit att allvarligare blodproppar numera är mycket ovanliga.

Det finns en ökad risk för blodproppar i ben och bäcken för äldre kvinnor, de kvinnor som haft sängläge före förlossningen samt kvinnor som föder genom kejsarsnitt. Blodproppar behandlas med blodförtunnande medel. Vid trombos i benet kan ev. benet lindas.

Smärta

Kraftiga eftervärkar

Kraftiga eftervärkar som beror på sammandragningar i livmodern är vanliga, framförallt hos omföderskor under de 3-4 första dagarna efter förlossningen. Ibland kan eftervärkarna vara så kraftiga att det krävs smärtstillande medel.

Det är vanligt före amningstillfällena, eftersom amningen brukar göra att sammandragningarna blir extra intensiva.

Andra orsaker till smärta

Bristningar och klipp kan vara mycket smärtsamma. Besvären kan lindras, isblåsa samt smärtstillande läkemedel. Även hemorrojder kan ibland bli stora och smärtsamma. Normalt går de tillbaka efter någon eller några veckor. Läkemedel finns, i enstaka fall kan det bli aktuellt med operation.

Psykiska- och känslomässiga reaktioner

Den första veckan efter förlossningen får upp till 50-70% av alla kvinnor psykiska symtom som lätt nedstämdhet, ökad oro, koncentrationssvårigheter, plötsliga humörsvängningar, intensiv trötthet, huvudvärk, sömnsvårigheter eller ökad oro för barnets eller den egna hälsan.

Dessa symtom brukar komma den tredje- eller fjärde dagen efter förlossningen och är helt normala. De kan komma och gå och vara olika uttalade, men har för det mesta försvunnit efter 7-10 dagar.

Postpartumdepression

I västvärlden drabbas 10-15% av mammorna av någon form av postpartumdepression, d v s en depression i samband med förlossningen. Vanligtvis utvecklas symtomen successivt under de första tre månaderna efter förlossningen, men kan i sällsynta fall utvecklas senare. Det finns en ökad risk att drabbas av depression om man tidigare behandlats för depression eller om man är omföderska och drabbades av depression efter första barnets födelse.

Ofta börjar symtomen med sömnsvårigheter och trötthet. Barnet är en ständig källa till oro. Minsta lilla fel väcker mammans panikkänslor och hon har starka skuldkänslor. Hon känner en stor hopplöshet och har svårt att tycka om barnet, vilket genererar ännu mer skuldkänslor. Ofta får hon relationsproblem med såväl pappan som sin omgivning. Det är normalt ingen fara för barnet, annat än genom mammans passivitet och initiativlöshet.

En erfaren BVC-sjuksköterska eller barnmorska kan ofta ställa diagnosen. Ju tidigare den ställs desto bättre förutsättningar för ett snabbt tillfrisknande. Stödsamtal med BVC-psykolog, även tillsammans med maken, brukar vara aktuella. Remiss till psykiater och anti-depressiv behandling kan behövas i vissa fall. Normalt krävs ingen sjukhusvård. Prognosen vid tidig upptäckt är mycket god.

Postpartumpsykos

Är en ovanlig sjukdom som drabbar 1-2 kvinnor av 1 000. Risken att utveckla sjukdomen är större för de som tidigare vårdats för någon form av psykos.

Sjukdomen har ett mycket dramatiskt förlopp som oftast kräver sjukhusvård. Symtomen utvecklas snabbt, inom loppet av något dygn och ofta utan förvarning. Karaktäristiskt för denna psykos är de snabba växlingarna mellan häftiga humörväxlingar, aggressiva utbrott, vanföreställningar om barnet eller den egna kroppen, hallucinationer, förvirring och tankestörningar och rena medvetanderubbningar. Mamman kan vara psykotisk ena stunden och helt normal nästa.

Sjukdomen behandlas normalt framgångsrikt med elbehandling (ECT). Redan inom någon vecka brukar mamman vara av med psykosen. Det finns en ökad risk att sjukdomen kommer tillbaka i ett senare skede i livet.

Texten är faktagranskad av Eva Itzel förlossningsläkare på Södersjukhuset.

Texten är publicerad i samarbete med Trygg Hansa och www.tryggabarn.nu.