Annons:
Kan du skilja på fara och rädsla?

Kan du skilja på fara och rädsla?

Att vara förälder är att åka emotionell berg-och-dalbana. Lycka och glädje blandas med oro och frustration. Här är sjätte delen av artikelserien om föräldraskapet som utgår från Martin Cervalls bok Att leda barn med öppenhet och dialog (Roos & Tegnér). Denna del handlar om skillnaden mellan att känna en rädsla för att något ska hända barnen och att förstå att något faktiskt är farligt för dem.

Martin Cervall artikel Allt för föräldrar Att leda barn Bland de vanligaste känslorna är oro och rädsla över att något ska hända barnen; dottern på festen, sonen i tunnelbanan på lördagsnatten, eller dottern som klättrar i trädet. Att du känner rädsla inför något betyder dock inte att det faktiskt är farligt. Rädsla är en känsla som signalerar möjlig fara och gör oss beredda att agera. Evolutionsmässigt var det naturligtvis en fråga om överlevnad. Den som reagerade oftare än nödvändigt hade också större chans att klara sig den dag det stod en sabeltandad tiger bakom buskaget, även om det för det mesta var en kråka eller en ekorre.

I den informationsfyllda värld vi lever i, kan farorna verka stora och många. Medan vi förr i tiden möjligen fick nyheter från grannbyn, men inte mycket mer, får vi nu information från världens alla hörn. Och det är det spektakulärt negativa som lyfts fram. Men våra hjärnor är inte gjorda för att rationellt bedöma denna information. Om tio personer av hundra i byn drabbades av en sjukdom eller något annat, då fanns det goda skäl att vara försiktig och aktsam. Om tio personer av tio miljoner drabbas, då hamnar det långt ner på listan över faktiska faror, men många blir ändå rädda när de läser om det. Det gäller framförallt händelser som känns okontrollerbara, som flygolyckor, terrorattacker eller våldsöverfall. Vi blir skrämda av det, även om det inte är sannolika faror. De tycks drabba slumpartat, de är allvarliga – och det skrämmer oss.

"För det första så är känslor inte rätt eller fel, de bara är."

Är det då fel eller dumt att vara rädd för ”osannolika” saker? Nej – för det första så är känslor inte rätt eller fel, de bara är. För det andra så är det fullt förståeligt att allvarliga händelser triggar våra fantasier och skrämmer oss, i synnerhet när fantasierna involverar våra barn. Däremot kanske många vill kunna hantera sin rädsla bättre. Det första man kan göra är att träna på att känna igen vad som är fara och vad som är rädsla. När du oroar dig över att något otäckt ska hända, dra då ett djupt andetag och säg till dig själv: ”Det här är läskigt – det skrämmer mig. Är det också farligt?". Den paus du därmed ger dig, blir en möjlighet att reflektera över om det är så farligt att du bör agera, eller om det egentligen inte är en sannolik fara, även om det är stort och skrämmande inne i ditt huvud.  Det kanske är en naturlig chans för ditt barn att växa och utvecklas. Något som ger henne möjlighet att själv hantera utmaningar och eventuella rädslor; en möjlighet att både bli och känna sig kapabel. Problemet med att agera på allt som skrämmer en, som om de vore faktiska faror, är att man riskerar begränsa sitt barns liv och utveckling, och även att inplantera motsvarande rädslor hos barnet.

Nu är det förstås inte så lätt att bara mota bort sin rädsla, även om man förstår att risken är väldigt liten. Om man säger ja till något som man rationellt tycker är rimligt, men som ändå skrämmer en, så får man försöka hitta vägar att hantera det på. Man kan t.ex. i god dialog med tonåringen som ska gå på fest, förklara sin oro och komma överens om förhållningssätt och kommunikation som kan dämpa oron.

"Jag har själv två situationer som är obehagliga för mig"

Jag har själv två situationer som är obehagliga för mig. Den ena är när alla mina barn flyger utan att jag är med, vilket de gör då och då när de hälsar på sin mammas släkt i USA. Jag inser rationellt att flygning är väldigt säkert, särskilt jämfört med mycket annat, men det hindrar inte att jag kan drabbas av oro, triggad av skräckscenarier, när de flyger. När vi alla flyger tillsammans är jag lika oberörd av flygning som innan jag blev förälder. Den andra situationen har att göra med nedsövning i samband med operationer. På grund av öron- och ögonproblem har mina barn varit sövda sju, åtta gånger. De första gångerna var värst. Det är lätt för mig att härleda detta, eftersom jag hade en hemsk mardröm en vecka innan den första operationen, när min dotter var tre år. Det här är situationer där jag dels rationellt kan se att det är en mycket liten risk att mina barn faktiskt råkar illa ut, dels inser att jag helt enkelt får finna mig i att jag har dessa känslor och hantera dem efter bästa förmåga.

Man får alltså stå ut med en del oro och rädsla. Acceptera att man har dessa känslor, se på sig själv med empati och inse att det inte är lätt att vara förälder alla gånger, men samtidigt sträva efter att ens faktiska agerande ska styras av rationella beslut, så långt man klarar. När man ser till de reella farorna, då ser man till sitt barns bästa och hennes behov av säkerhet. När man styrs av sina irrationella rädslor, då ser man till sitt eget behov av att slippa dessa känslor.

Av: Martin Cervall

Martin Cervall artikel Allt för föräldrar Att leda barn med dialog och öppenhetMartin blev chef första gången fyra veckor innan han blev förälder. Allt sedan dess har ledarskapets och föräldraskapets utmaningar och möjligheter gått hand i hand för honom. I sin bok Att leda barn med dialog och öppenhet (Roos & Tegner) presenterar Martin metoder och verktyg för att få en bra kommunikation med sitt barn, aktivt lyssnande, acceptans och öppenhet är några av dessa.

Vill du ta del av hela boken finns den att köpa på...

... författarens hemsida, 200 kronor HÄR! 
... Bokus, 235 kronor HÄR! 

 

LÄS ÄVEN: del 1 ”Ge ditt barn gåvan att vara felfri” i artikelserien
LÄS ÄVEN: del 2 ”Lyssna – om du vill bli lyssnad på” i artikelserien
LÄS ÄVEN: del 3 "Känslor bits inte – våga låta ditt barn känna" i artikelserien
LÄS ÄVEN: del 4 "Lyssna upp ditt barns självkänsla, istället för att prata upp den" i artikelserien
LÄS ÄVEN: del 5 "Nej, det är inte tanken som räknas" i artikelserien

Annons