Familj

Stockholm

KRÖNIKA: Att vara en jävla stockholmsförälder

08.00. T-centralen. Måndag morgon. Efter en lugn och stillsam helg med familjen laddar jag om för en ny vecka på Allt för föräldrar. Blickar ut över folkhavet som likt stressade höns tränger sig in i tunnelbanevagnen trots att det kommer en ny två minuter efter. Jag har sedan Slussen suttit längst in mot fönstret i en fyra. Det är så vi kallar en så kallad kupé med fyra säten. Till vänster om mig sitter en pappa med kraftlösa ögon. Han har sin dotter i knät, och varvar gäspningarna med att svara på flickans vetgiriga frågor. Mitt emot mig sitter en ung kvinna i övre tonåren och knappar på sin telefon, och till höger en medelålders man talandes lite för högt i sitt headset. Möter man någons blick skruvar personen på sig. Talar man med någon om Slussen-byggnationerna är man märklig. För såhär är det i storstan. Och just därför vill jag ibland härifrån.

Jag har alltid varit en social tjej. Gillat att prata, och föredragit möten. Helst av allt skulle jag bo i en by nära skogen, men nära stan. Ett ställe där jag fick möta nya människor och utbyta tankar med oftare än jag gör idag. Men tyvärr ser det inte ut så. Jag bor i Stockholm, och umgås i min nära vänskapskrets. Jag minns när jag var 20 år och var på öppna förskolan första gången. Insåg ganska snabbt att det inte var något för mig. För det var ju inte för vår sons skull jag gick dit. En sådan liten bebis struntar i var du befinner dig så länge den har sin trygga famn som bonar om den. Men redan där, på ett ställe där syftet är att få möta andra föräldrar, syntes grupperingarna på långa vägar. Och det är ett av hundra ställen där jag både sett, hört och upplevt hur egocentriska, trångsynta och framförallt rädda vi människor är. Rädda för att möta andra människor.

LÄS ÄVEN: KRÖNIKA: Hur kan gemensam ekonomi INTE vara en självklarhet?

Jag vågar faktiskt påstå, att vi i Stockholm är ganska otrevliga. Givetvis inte alla, och förhoppningsvis inte heller en majoritet. Men det är en helt annan öppenhet i mindre städer, som jag saknar här. Att växla några ord med någon på bänken bredvid, istället för att obekvämt och ett försök till att obemärkt flytta sig en centimeter i taget längre bort. Att säga ”ursäkta, får jag komma förbi?” när man går bakom en slöfock istället för att sucka, stöna och sakta närma sig personen framför, för att sedan växla upp och ”köra om” med raska steg. Att erbjuda en person en stadig hand när bussen är full och saknar handtag, istället för att låta folk ”sköta sitt eget”. Det saknar jag. Och det värsta är att jag blivit precis likadan. Trots att jag är raka motsatsen egentligen.

En dag i veckan åker jag kommunalt till förskolan, som inte ligger precis där vi bor. Jag har inte använt vagn till min dotter sedan hon lärde sig gå ungefär. För det går inte. Jag kommer inte på bussen. Det är inte värt väntan. Och det funkar strålande utan. Men varje vecka ser jag hur föräldrar tävlar om de två, ibland tre, barnvagnsplatserna bussen har utrymme för. Och den stackare som får ta nästa buss, får en ömkande men sarkastisk blick från de mammor som kom på. För det är ofta mammorna som tävlar. Det som gör mig arg är att det tamigfan ALDRIG är någon som orkar lägga lite extra energi på att kanske fälla ihop sin vagn, så att fler får plats. Rätta mig om jag har fel, jag förstår att inte alla kan det – men i dagens självupptagna samhälle orkar väldigt få göra en extra ansträngning för att underlätta för någon annan. Det är ledsamt, beklagligt och oroväckande. Är detta ett storstadsfenomen? Är vi för stressade för att se varandra?

Jag tycker ofta man läser om att ”Stockholmare är si, Stockholmare är så”. Senast förra veckan läste jag i en annan krönika om att stressade ”stockholmsföräldrar” måste bli bättre på att ta hand om sina barn. Hur synd det är om ”stockholmsbarnen” som tror de är bättre än alla andra. Hur vi ”stockholmsföräldrar” strör pengar på våra barn likt konfettiregn. Men nej, detta är ju givetvis precis som allt annat, en åsikt och syn som inte gäller alla. För visst finns det öppenhet, hjärtlighet och godhet här också. Men vi måste ändra den där andra bilden av oss.
Från och med idag ska jag inte längre nonchalant glida runt med min cityvagn och tro att alla andra ska flytta på sig. Jag tänker låna ut våra spadar och hinkar till alla som vill ha i sandlådan. Jag kommer ta några minuter extra på morgonen för att inte behöva springa i rulltrappan, som redan är fylld av stressad energi. Jag kommer inte längre sucka och stöna när tjejen på Espresso House i Hötorget inte lyckas leverera mitt morgonkaffe tillräckligt fort. Jag kommer heja, möta och se andra människor i min omgivning.

Jag vill inte vara en ”jävla stockholmsförälder”. För det är jag inte.

Mimmie Bikazzan

Powered by Labrador CMS