KRÖNIKA: Barnen vi inte ser - med de mörka hemligheterna

De där barnen vi inte ser. Barnen som dagligen möter andra barn och vuxna, som är fullt ovetandes om deras djupa och mörka hemligheter. Barnen vars föräldrar sitter med ännu mörkare hemligheter. Ingen ser, ingen hör. Men det försiggår. Och det gör ont. Mest ont gör det för barnen vi inte ser.

Samma dag jag blev mamma, väcktes en modersinstinkt i mig som på ett overkligt sätt ibland griper tag om mig och vänder upp och ner på mina känslor. Jag orkar inte längre läsa om barn som far illa. Det gör för ont, och jag önskar att jag kunde ta hand om alla. Jag vill öppna upp min famn och visa alla olyckliga barn att det finns ett liv därute som inte innebär en otrygg tillvaro. Men det går inte. Man kan inte ta hand om alla hur mycket man än vill, och man kan heller inte se alla hur mycket man än vill. Just därför behövs precis alla, varenda en. Vi behöver öppna våra ögon, allihopa.

De där barnen vi inte ser men som vi möter dagligen.

Ett barn, som trängt undan den ångestfyllda känslan som var så tydlig tidigare samma morgon. Den där uppslitande känslan av otillräcklighet, som bara växer sig starkare och starkare för var dag hen får höra att hen är värdelös, äcklig, bortskämd och oönskad. Det är den värsta känslan en förälder kan få sitt barn att känna. Ett barn man ska älska i nöd och lust.

Ett barn, som på rasten får smita in på toaletten för att plocka upp täckstiftet som ska täcka blåmärkena. Slaget som kvällen innan träffat kinden snabbt men hårt, och som efter bara några sekunder börjat svida smärtsamt. Än så länge har ingen märkt något. Hen önskar att någon ser, för att få ett stopp. Men klumpen i magen är för tung att bära, och därför är modet att berätta för långt bort. Men en vacker dag.

Ett barn, som går iväg när kompisarna pratar om julen. Julen är så nära, men ändå så långt bort. Ett stängt fritids, som innebär mer tid med pappa. Mer tid med känslor av ovisshet för när, eller om, han ska komma hem. Att få laga sin egen mat och att få natta sig själv har blivit en vana. Att alkohol förstör för människor har hen fått lära sig redan från unga år. Inte en till jul, snälla.

Dessa barn, vad gör vi? Vi förlitar oss på att skolan märker och uppmärksammar. Men barn är bra på att dölja, och speciellt barn som far illa. Att ta på sig en förklädnad, ett fejkat smil och att ha massa lögner i bagaget hör till, såväl som att skydda sina föräldrar. Det krävs ofta mycket för att våga ta risken att berätta något för någon annan. Jag mår illa av tanken på att dessa barn behöver gå hem varje dag till något otryggt, något som vi andra ser som självklart. Och för varje vecka, dag, minut och sekund som dessa barn behöver leva i det utan att någon märker något, är en vecka, dag, minut och sekund för länge.

Min sambo jobbar i skola. Att han dagligen får möta dessa barn gör ont i honom. Ibland diskuterar vi livets orättvisor, att man önskar att man kunde strunta i all byråkrati och bara ta hem alla barn som inte har det bra. Det är skönt att ha min sambo då, för han har hjärtat på rätt ställe. Han sade för några dagar sen att vi vuxna behöver uppmärksamma och informera våra egna barn om hur mycket lite kan göra. En sådan liten sak som att fråga en ensam person om den vill vara med, eller kanske följa med den hem, eller varför inte prata med en vuxen om någon inte verkar må bra, kan göra hela någons värld. Och att göra hela någons värld, är bland det viktigaste man kan göra. Även vi vuxna måste bli bättre på att uppmärksamma. Till och med anmäla om det behövs.

Vi måste börja se, prata och lyssna på barnen vi inte ser, pratar eller lyssnar på. Barnen med de djupa, mörka hemligheterna. Barnen vi möter dagligen.

Mimmie Bikazzan