Vimmelmamman Lotta Gray: Min resa till Kongo

Äntligen. Jag har velat åka till Kongo så länge. Som ambassadör för organisationen Läkarmissionen har jag redan varit i Rwanda, Burundi, Sydafrika, Ukraina och Uganda. Men till Kongo har de inte velat släppa mig. Här har det varit krig det senaste 20 åren. Världens tystaste medialt sett men som skövlat fler liv än andra världskriget gjort.

När vi närmar oss gränsen från Rwanda mot Kongo, förändras landskapet. Det blir påtagligt eländigare. Människor verkar fattigare, åkrarna magrare och kommersern ökar längst vägen. Vi ska besöka Panzisjukhuset här i Bukavu där man har en speciell enhet för just våldtagna kvinnor men innan dess ett besök på ett annat ställe. Det är mulet. Gatorna är fulla av sörja och den röda, afrikanska jorden blir till en enda lervälling. Vi skumpar fram längst vägen, passerar kvinnor med bördor på huvudet, barn i trasor och män på hopsnickrade motorcyklar.

”De jagar varandra, gungar och retas som vilka barn som helst. Men där slutar likheterna.”

Läkarmissionen stöttar ett 70-tal projekt i Afrika och förskolan dit vi är på väg är ett av dem. På gården är det trångt. Ett 30-tal barn i varierande åldrar leker. De jagar varandra, gungar och retas som vilka barn som helst. Men där slutar likheterna. Varenda ett av barnen på gården är resultatet av våldtäkter som drabbar hundratusentals kvinnorna i östra Kongo. Ett resultat av det nu 20-åriga kriget som kallas världens medialt sett tystaste krig och där sexuellt våld har varit en del av maktmedlet från rebellsoldaterna för att slå sönder byar och hålla befolkningen i ett järngrepp av terror.

På Panzi träffar vi undernärda barn, de sitter apatiska med näringsdropp, långt från våra livliga, nyfikna ungar. Ett äldre barn, kanske 10, är helt ensam. ”Hans pappa lämnade honom här och kom aldrig tillbaka, det var en månad sedan” svarar en av sköterskorna. Vi tar oss till området för sexual violence. Hit kommer de kvinnor och barn som blivit utsatta för våldtäkt. Dels av civilbefolkningen men även av rebellsoldaterna. Några sitter i solen, väntar på sin tur. Ett tiotal kvinnor kommer varje dag för att få hjälp av Dr Denis Mukwege, prisbelönt läkare som vigt sitt liv åt att berätta om de sexuella övergreppen i krigets namn samt åt att operera dessa kvinnor.

”Jag tänker att det aldrig skulle få fortgå i västvärlden. Att det till Östermalms vårdcentral kom tio våldtagna kvinnor om dagen.”

Det är varmt, barn leker överallt. I den stora salen ligger kvinnor inlagda för traumatiska övergrepp. Det luktar rengöringsmedel och urin. Det är svårt att vara här. Så mycket elände att man nästan tappar hoppet. Går det att förändra? Att laga? Att reparera. Nästa dag kommer det ju ytterligare 10 kvinnor till som blivit utsatta. Jag tänker att det aldrig skulle få fortgå i västvärlden. Att det till Östermalms vårdcentral kom tio våldtagna kvinnor om dagen. På vägen ut från Panzi på min sista dag innan avfärd, kommer barnet från näringsavdelningen. Han ler, sticker sin lilla hand i min. Är blyg men tar ändå steget. Jag hittar någon som kan översätta. Berättar att jag kommer att tänka på honom varje dag. Att han är en viktig liten person. Att det från och med nu kommer att finnas någon som tänker på honom. Det är en klen tröst förstås för ett övergivet barn. Att en främling tänker på honom från andra sidan jorden. Och så kramas vi innan jag lämnar Bukavu och människorna där. Och hoppas av hela mitt hjärta att eländet snart får ett slut.

Lotta Gray

Lotta Gray, även känd som Vimmelmamman, är en av våra toppbloggare. Hon bloggar om allt från mingel och kändisliv till föräldraskap och hur livet ter sig efter ett cancerbesked. För att komma till hennes blogg klickar du här.