Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nej, det har han inte.

Skrivet av Blivande kontaktmamma
Pojken, som jag känner mycket väl, är "normal" (vad det nu är...) och har andra problem. Jag är ganska insatt i vad DAMP, AS och ADHD är och har även haft kontakt med flera föräldrar som har barn med den typen av svårigheter.

Jag vill inte avslöja för mycket, världen kan förefalla stor här på nätet, men man vet aldrig om någon läser som kan lista ut vem jag skriver om, så... jag tänker inte lämna för många detaljer...

Den ene föräldern har fått en LÄTT utvecklingsstörning pga problem vid förlossningen, men det är ingen grav utvecklingsstörning och föräldern är mycket trevlig, men på en 12-årings nivå (kanske upp till 14 år?). Den föräldern försöker verkligen.

Den andre föräldern blev, så vitt jag förstår, gravt vanvårdad och försummad sina första levnadsår. Nu pratar jag om total misär. Föräldern tog senare självmord under en, av många, psykoser. Sedan blev det några fosterhem innan adoption gav ett fast hem. Den föräldern kan naturligtvis ha en neurologisk skada, men det kan ju lika gärna vara det faktum att barnet blev totalt försummat och vanvårdat under de första, viktiga åren som orsakat empatistörningen. Se bara på barnhemsbarn, de drabbas också ofta av empatistörning om de bor kvar länge och inte får adekvat vård.

Angående pojken. Han är, och det VET jag efter denna långa tid, helt fri från neurologiska skador. Hans problem ligger mer på det planet att han är ovan vid normala förhållanden. Han är oerhört anpassningsbar och jag behöver bara säga till EN gång, sedan vet han vad som gäller... (Lite obehagligt, tycker jag...) Normala sociala koder och normalt beteende får han inte lära sig hemma, tyvärr, men han lär sig oerhört snabbt och suger åt sig all kunskap på en gång.

Jag är inte en förälder som bryr mig om andras fostran. Mina vänner får göra som de vill. Det enda jag bryr mig om är att barnen mår bra och det gör barn som får kärlek. Problemet för pojken ifråga är att han periodvis inte fått varken kärlek eller bekräftelse. Den fysiska omvårdnaden har också varit dålig. Han har periodvis bara ätit på dagis, tex, om han inte fått några kex eller lite smågodis. Det har skett en mängd andra saker också, fysiska saker som måste ha gjort ont på pojken, men aldrig att han klagar. Det är först på senare tid som han börjat berätta för mig och vissa saker gör ont att höra. Hur som helst så är jag inte ute efter föräldrarna, även om jag periodvis är mycket arg på den ene av dem. Men orsaken till att jag tar hand om pojken är för pojkens skull, föräldrarna vill jag ha så lite som möjligt att göra med. Vi kommer visserligen överens, det är inte problemet, men vi har inget gemensamt och jag har naturligtvis mycket ilska inom mig gentemot dem pga pojkens vanvård. Han har INTE en god relation till föräldrarna, tvärtom. Han längtar efter dem och blir alltid lika besviken och ledsen. Jag vet inte hur många gånger jag fått hantera detta och hur många gånger jag önskat att jag kunde få föräldrarna att förstå.

Hoppas att någon kan svara på mina frågor angående ersättning och även på hur mycket man ska ha barnet osv. Jag har möte med soc snart och föräldrarna skall vara med.

Tack alla ni som redan svarat!

Kram


« Tillbaka till trådstarten