Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Håller på att läsa den absolut mest obehagliga bok

Skrivet av Fröken Fräken
som jag någonsin läst. Jag är lite osäker på den korrekta titeln; på ryggen står det "Yolanda - min egen berättelse" och på framsidan står det som titel "Gör vad ni vill men döda henne inte".

Det är en självbiografisk berättelse, som handlar om Yolandas uppväxt i en fullständigt vansinnig familj. Från tidig barndom utnyttjas Yolanda sexuellt av familj, släkt, bekanta och ungefär halva befolkningen i trakten där hon bodde. De vuxna har en förkärlek för grymma "SM-lekar" där Yolanda blir utsatt för så mycket att jag inte kan förstå hur flickan överlevde... Jag har aldrig läst något liknade, trots att jag läst en hel del av de där självbiografiska böckerna om obeskrivbara barndomsupplevelser.

Nu har jag läst lite drygt halva boken, och känner att jag inte vet om jag orkar läsa mer. Jag brukar inte släppa böcker, om det inte är för att de är otroligt trista - men nu handlar det om att jag mår fysiskt illa bara av att läsa det hon tvingas utstå. Men på något märkligt vis så känns det som ett svek att sluta läsa. Jag menar, har hon klarat av att överleva och dessutom berätta om helvetet - då ska väl jag, som läsare, kunna ta emot och bekräfta hennes berättelse?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ville med inlägget. Mest bara skriva av mig lite tror jag. *känner mig rätt hjälplös*
Svar på tråden: Håller på att läsa den absolut mest obehagliga bok

Vad heter författaren? Yolanda...? *imt*

Skrivet av  Nina
g
 

Hon heter...

Skrivet av  Fröken Fräken
Yolanda Snoijnik, men boken är tydligen skriven av Bob Snoijnik fast ur Yolandas jag-perspektiv. Dock står inte efternamnet med på ryggen eller framsidan av boken.
 

OK tack för infot! *imt*

Skrivet av  Nina
f
 

usch

Skrivet av  mandelblomman
jag erkänner att jag inte alls läser den typen av böcker, läste inte ens ut halva boken för tusende gången.
Mår fysikt dåligt av dem...
Någon skrev just det du skriver, att orkar de genomleva det måste jag orka läsa det.
Men jag fixar inte ...tycker det blir som ett "frossande" i avsyvärda detaljer (som i pojken som kallades det)
Jag förstår att de själva har ett bearbetningsbehov att att berätta det och jag beundrar dem för att de överlevt.
Men jag läser det inte!
 

Jag brukar läsa igenom...

Skrivet av  Fröken Fräken
dessa böcker rätt kvickt, och inte fästa mig vid detaljerna - utan mer koncentrera mig på vad som fick människan bakom att faktiskt överleva och ta sig bort från eländet.

Det jobbiga med den här boken är att det är helt omöjligt att undgå att bli riktigt illa berörd. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att den skiljer sig från andra böcker i samma stil - men det är något som gör att berättelsen etsar sig fast...
 

Den tusende gången

Skrivet av  Anna med tre tjejer
Har du kämpat dig igenom första halvan har du genomlidit det värsta. Den boken ger i all sin jävlighet ändå mycket hopp om att det går att ta sig igenom alla trauman och få ett gott liv tillslut
 

Jag har inte läst just den men

Skrivet av  H-n
däremot Pojken som kallades det. Jag kände nog ungefär som du beskriver - varför måste jag läsa detta? Blir något bättre av att jag läser om denna obeskrivliga ondska? Men bakom ondskan måste det finnas människor som har halkat in på fel spår. Jag ville förstå hur det kunde bli så här. Men vidrigt är det.
 

Pojken som kallades det...

Skrivet av  Fröken Fräken
var lättare att läsa - den berörde inte mig på samma sätt alls.

Nu har jag kommit till de sista kapitlen, och det känns bättre nu. Nu har hon tagit sig bort från allt det onda, men har mycket kvar att bearbeta. Det är intressant att läsa hur hon gjorde för att avgöra om polis/socialarbetare var kapabel att ta emot hennes berättelse. Hon har varit med om sådana saker att det tagit åratal för henne att kunna berätta.

Jag känner som du; jag vill förstå hur det kan bli så här vansinnigt - jag vill på något vis _lära mig_ något av böcker av det här slaget.
 

Hej fröken fräken.

Skrivet av  Lindis
Lite "lustigt" (boken är dock inte alls lustig på något sätt) att du skrev om detta nu för jag har alldeles nyss läst ut samma bok och funderat rätt mycket på den. Har kollat här om någon annan skrivit om den. Boken var fruktansvärt vidrig. Så vidrig att jag nog inte riktigt orkar ta in att hon verkligen genomgått allt det hemska. Det känns som värsta skräckfilmen eller nåt. Jag håller med dig i resonemanget att om människor skriver sådana hemska böcker och delar med sig av vad som hänt så måste man nästan orka läsa dem. Men detta var nog det värsta jag läst. Jag har funderat mycket på hur det gick för henne, det var ju trots allt ganska länge sedan. Och om människorna åkte fast och sitter i fängelse nu. Visst är det konstigt att i det holländska samhälle som hon beskriver kan det få fortgå med så många människor inblandade utan att det kommer fram. Hennes föräldrar måste ju vara sinnessjuka. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Nä du, ingen upplyftande bok precis men samtidigt känns det bra att hon tog sig ur det. Kram!
 

Har ju inte hunnit helt igenom den ännu...

Skrivet av  Fröken Fräken
men hon presenterar just nu (där jag är i boken!) en teori om att det kan ha handlat om att hennes föräldrar på något vis varit inblandade i något sektaktigt - att de genomförde sådant som andra planerat. Något fullständigt sjukt måste det i alla fall vara som ligger bakom hela historien.

Jag hoppas verkligen att de som varit med och utnyttjat henne - kanske framförallt de poliser, läkare, präster och andra människor med särskild position i samhällslivet - hamnat inför domstol och blivit dömda för sina gärningar. Men jag misstänker att de går fria, att döma av det jag läst. ;-(
 

Jag ramlade över en sida

Skrivet av  Christine
på nätet som handlade om exakt samma sak. Har inte kvar adressen för det var rätt länge sen. Jag höll på att kräkas när jag läste om alla hemska övergrepp som hon råkade ut för av sin pappa och hans vänner, sin morfar osv. Den var länkad till från någon sida om barnövergrepp.
Jag klarar inte längre av att läsa om sådant, mår fruktansvärt psykiskt dåligt av sånt, känner att min vanmakt inte kan förhindra det hemska som händer dagligen över hela världen....
 

Inte att undra på att hon fick ätstörningar

Skrivet av  Mary Lou
Med tanka på vad hon tvingades äta.

Jag har läst hela men det var faktiskt det värsta jag läst. Det var så man ville tro att det var påhittat, såna hemska saker kan inte människor utsätta ett barn. Och dessutom hennes egna föräldrar!

Men varför inte hoppa över en del och läsa bara de allra sista kapitlen? Där hon äntligen blir fri och äntligen blir trodd. Är det nåt man vill ta till sig är det ju att omgivningen måste uppmärksamma barn som mår dåligt och ingripa. Tänk om nån pratat med henne. Å andra sidan verkar ju hela hennes omgivning vimla är S/M-pedofiler, klart man inte vågar lita på nån då.
 

Nu har jag läst hela...

Skrivet av  Fröken Fräken
och visst har jag skummat igenom en del - men det räckte ändå för att få en bild av vad som hände. Sammanställningen på slutet över alla hennes graviditeter och skiftande sätt att utföra abort på henne (eller att döda spädbarnen) var på något vis en klinisk uppräkning men den gick ändå rakt in i hjärtat. Hur skulle man må efter att ha blivit utsatt för en enda av alla de där sakerna? Och hon har gått igenom alltihop! Fasansfullt.

Och ja, man förstår verkligen varför hon inte vill äta längre.

Du uttrycker det bra: Är det något man vill ta till sig, så är det att man måste hålla ögonen öppna för sådant här. I synnerhet om man har att göra med barn och ungdomar yrkesmässigt, tror jag. Risken finns att det blir ännu ett övergrepp: att någon gång våga berätta men så inte bli trodd...
 

Har inte läst...

Skrivet av  myself
just _den_ boken, men väl andra, som gett mig likartade upplevelser. Känner väldigt, väldigt väl igen ditt sätt att reagera.

Vissa tider i livet orkar man (läs "jag") inte läsa den här sortens böcker medan man andra gånger känner att man har en skyldighet att försöka förstå en obeskrivlig verklighet, eller snarare att den överhuvudtaget existerar.

Hur kan man annars ändra på missförhållanden om alla stoppar huvudet i sanden?

För att ta ett annat exempel:
Fortfarande tror ganska många svenska vuxna att pedofil är detsamma som en _man_ som förgriper sig på barn och att kvinnliga pedofiler är extremt ovanligt, nästan att räkna som väldiga undantag. Eller ännu värre: De finns inte överhuvudtaget.

Vi behöver säkert ta oss ur vår naivitet (vad det än gäller), hur bekvämt det än är att leva i okunskap.

Just nu har jag själv haft mycket död och sjukdom mm omkring mig och då orkar jag sällan läsa den här sortens böcker.

En strategi för att orka, har annars varit att direkt efter avslutad läsning harva igenom en gammal välkänd och trygg bok. Spelar ingen roll om det är en dålig deckare eller annat harmlöst, bara den distraherar för stunden. Sen hanterar jag alla känslor lite i taget.

Som liten läste jag alltid Pelle Svanslös, nu blir det gärna en Jan Mårtensson-deckare. Alla är i stort sett likadana, karaktärerna i dem använder samma språk, oavsett åldrar och bakgrund och det kan vara riktigt svårt att veta om man läst boken tidigare eller inte - så menlösa är de. Och så användbara... :-)