Annons:
  Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Behöver info och råd angående att bli stödfamilj.

Skrivet av Blivande kontaktmamma
Hej!

Jag ska troligtvis bli stödfamilj åt en liten pojke. Har "tagit hand om" honom titt som tätt gratis nu i snart två år och det verkar som om sociala har ställt ultimatum till föräldrarna om att jag (eller ngn annan) blir stödfamilj (föräldrarna vill ha mig, som de litar på).

Det har försigkommit ca 4 anmälningar till soc bara det senaste året från olika personer, ingen anonym dock, och soc börjar ställa mer krav på åtgärder för pojken än heltid på dagis osv (enligt modern).

Nu vill jag ha lite information angående stödfamiljsfunktionen. Jag är själv ensamstående mamma, blir detta ett problem vid bedömningen om jag är lämplig? Jag har själv en son i samma ålder som detta barn känner väl och pojken har en mycket trygg relation till mig (även när föräldrarna är med söker sig pojken hellre till mig för att sitta i knä eller "blåsa" och plåstra om sår osv).

Vad får man för ersättning i Stockholm? Pojken har inte damp, men vissa sociala problem pga familjen han lever i.

Måste jag informera soc först när det förekommer vanvård, eller kan jag göra som jag gjort under dessa två år, nämligen prata med föräldrarna och övertyga dem om att det de gör inte är lämpligt osv? Om föräldrarna inte skulle lyssna, då vänder jag mig så klart till soc, men jag skulle vilja vända mig till föräldrarna i första hand vid problem. (Typ hygien, att man måste ge barnet mat, för små, smutsiga, för kalla kläder, att man inte kan stänga in ett litet barn i lägenheten och försvinna några timmar på fest eller annan aktivitet osv.) Det blir svårt med relationen till föräldrarna om jag inte kan ha en öppen dialog med dem, vilket jag har haft än så länge. Jag är rädd att de ska förlora förtroendet för mig. När jag har sagt till om något har de alltid skött detta när jag har haft sonen. (Vet naturligtvis inte vad som sker när han är hemma.)

Hoppas att någon kan ge sig tid att svara mig. Jag undrar också om det finns något nätverk för kontaktfamiljer?

Mvh blivande (förhoppningsvis) kontaktmamma
Svar
Man undrar
Är föräldrarna utvecklingsstörda eller? Skämtar inte, hade ett föräldrapar som var det och där kunde det i sämsta fall fungera så som du beskriver. Ingen rilig miljö för en liten kille. Jag tycker soc borde göra en utredning och kanske vidta lite större årgärder än en kontaktperson... om det är som du säger.
Skrivet av  Kia
En av föräldrarna är det.
Den andre är empatistörd, men inte utvecklingsstörd. Så vitt jag förstår kan soc inte agera mer om föräldrarna inte använder våld eller missbrukar droger. Barnet vanvårdas visserligen, men inte extremt mycket, utan på "gränsen" hela tiden. Det faktum att det pågår utredningar hela tiden gör att föräldrarna skärper sig så mycket de kan, innan den första utredningen var det ren misär (det var då jag började hjälpa pojken). Den utvecklingsstörde föräldern vill väl, men kan inte mer och den "normale" föräldern kan inte se sina barns behov, utan är helt inriktad på sig själv.

Hur som helst är jag glad att jag äntligen ska bli kontaktfamilj och hoppas att du, eller någon annan har svar på mina frågor.

Mvh Blivande kontaktmamma
Skrivet av  Blivande kontaktmamma
Knepigt läge
Jag tycker nog att du skulle kunna göra en hel del för familjen, men jag tror som du, att för att behålla förtroendet för dem så bör du nog undvika att prata med soc. innan du pratat med dem.

På din beskrivning så låter det som föräldrarna har Asperger (empati, eller snarare sympati-problem) och kanske ADHD / DAMP (förväxlas lätt med utvecklingstöring). Det innebär också att du borde sätta dig in i denna problematik, om du ska kunna göra någon verklig nytta. Sannolikt har barnet kanske motsvarande problematik, så det är ytterligare en orsak till att du bör sätta dig in i det hela. Antagligen borde du ta upp detta med föräldrarna, samt även med soc., så att de förstår detta och inte kör på med flera utredningar utan att koppla in lämplig expertis.

Jag skriver detta eftersom din beskrivning mycket väl skulle kunnat gälla vår familj, och vi är inte i stort behov av hjälp som soc. och många andra tror, utan snarare i behov av personer som förstår. Du måste räkna med att deras familj fungerar annorlunda, men det betyder inte nödvändigtvis att deras sätt är fel och ditt är rätt. Du kan komma långt med att hjälpa dem att organisera sin tillvaro genom att påpeka det som kanske du ser som självklart, men som de kanske inte alls tycker är självklart.
Skrivet av  
Nej, jag tror inte din familj har något gemensamt med denna familj i verkli
Det kanske låter så här, men jag skulle bli mycket förvånad om det vore så. Ett typexempel är att du, frivilligt, är inne och skriver på Föräldranätet. Ingen av dessa föräldrar skulle gå in här. Det finns helt enkelt inte ett sådant intresse av barn att de skulle kunna befinna sig här.

Att man missar vissa saker eller har svårt med att knyta sociala kontakter osv är en sak, att medvetet manipulera andra och alltid sko sig, aldrig bry sig om någon annan än sig själv och totalt ignorera sitt eget barn är knappast vad jag förknippar med AS, tex. Den ene föräldern är mycket smart och har inga problem med att knyta sociala kontakter, tyvärr bryts dessa tämligen omgående eftersom föräldern ifråga genast utnyttjar dem och "ger noll i retur". Även den andre föräldern utnyttjas. Pojken är också mycket tillgiven, numera. Han ser och tröstar min son när han slår sig, han kelar med våra djur och verkar inte ha problem med att knyta sociala kontakter. Problemet är mer att han inte lärt sig hur man "för sig". Sedan är det naturligtvis oerhört tacksamt att ha ett barn hemma som blir överlycklig vad man än gör: play doh lera, pick-nick, dragflygning, fotboll, baka, pyssla, bada osv. Han nästan flyger av lycka bara för att jag läser saga på kvällen och för att han får somna bredvid mig och får godnattkram och puss. Nu har han också börjat trotsa och bråka här, vilket visar hur trygg och hemma han känner sig!

Tack för att du tog dig tid, det är jättesnällt. Jag kan även förstå att du, och säkert många andra, tror att det rör sig om AS, DAMP osv, men tro mig, om du kände dessa människor skulle du förstå att det finns andra orsaker. Denna pojke tror jag kan växa upp och bli "problemfri", förutsatt att alla vi som finns i hans närhet ger honom det som saknas hemma.

Jag är ledsen att du inte fått den förståelse du behövt när det gäller dina problem, det är nog mycket vanligt och jag hoppas att du i framtiden ska möta mer förståelse och få mer stöd från omgivningen.

Kram
Skrivet av  Blivande kontaktmamma
Varför då?
Du låter precis som om du förstod dig på problematiken, fast du egentligen bara dömer "utvecklingsstörda" eftersom du inte förstår ett smack! Läs på om Asperger och ADHD, så att du vet hur du ska hantera situation nästa gång du möter en familj som är "utvecklingsstörd". Utvecklingsstörning är nämligen ovanligt, speciellt bland föräldrar, men det är inte Asperger / ADHD.
Skrivet av  Leif
Lite fler funderingar
Varför tror du inte att pojken har DAMP? På din beskrivning av föräldrarna, så låter det absolut som de har AS / DAMP och / eller ADHD problematik. Det där med att man skyller på den sociala hemmiljön köper jag nämligen inte. Skulle pojken vara "normal", så skulle han onekligen haft mycket konflikter med sina föräldrar, men det låter inte så på din beskrivning. Har han däremot också Asperger eller DAMP, så låter det mera realistiskt. Då fungerar han antagligen med sina föräldrar, och hans sociala problem beror naturligtvis inte på hemmiljön, utan på gentiska faktorer han ärvt av sina föräldrar.
Skrivet av  
Nej, det har han inte.
Pojken, som jag känner mycket väl, är "normal" (vad det nu är...) och har andra problem. Jag är ganska insatt i vad DAMP, AS och ADHD är och har även haft kontakt med flera föräldrar som har barn med den typen av svårigheter.

Jag vill inte avslöja för mycket, världen kan förefalla stor här på nätet, men man vet aldrig om någon läser som kan lista ut vem jag skriver om, så... jag tänker inte lämna för många detaljer...

Den ene föräldern har fått en LÄTT utvecklingsstörning pga problem vid förlossningen, men det är ingen grav utvecklingsstörning och föräldern är mycket trevlig, men på en 12-årings nivå (kanske upp till 14 år?). Den föräldern försöker verkligen.

Den andre föräldern blev, så vitt jag förstår, gravt vanvårdad och försummad sina första levnadsår. Nu pratar jag om total misär. Föräldern tog senare självmord under en, av många, psykoser. Sedan blev det några fosterhem innan adoption gav ett fast hem. Den föräldern kan naturligtvis ha en neurologisk skada, men det kan ju lika gärna vara det faktum att barnet blev totalt försummat och vanvårdat under de första, viktiga åren som orsakat empatistörningen. Se bara på barnhemsbarn, de drabbas också ofta av empatistörning om de bor kvar länge och inte får adekvat vård.

Angående pojken. Han är, och det VET jag efter denna långa tid, helt fri från neurologiska skador. Hans problem ligger mer på det planet att han är ovan vid normala förhållanden. Han är oerhört anpassningsbar och jag behöver bara säga till EN gång, sedan vet han vad som gäller... (Lite obehagligt, tycker jag...) Normala sociala koder och normalt beteende får han inte lära sig hemma, tyvärr, men han lär sig oerhört snabbt och suger åt sig all kunskap på en gång.

Jag är inte en förälder som bryr mig om andras fostran. Mina vänner får göra som de vill. Det enda jag bryr mig om är att barnen mår bra och det gör barn som får kärlek. Problemet för pojken ifråga är att han periodvis inte fått varken kärlek eller bekräftelse. Den fysiska omvårdnaden har också varit dålig. Han har periodvis bara ätit på dagis, tex, om han inte fått några kex eller lite smågodis. Det har skett en mängd andra saker också, fysiska saker som måste ha gjort ont på pojken, men aldrig att han klagar. Det är först på senare tid som han börjat berätta för mig och vissa saker gör ont att höra. Hur som helst så är jag inte ute efter föräldrarna, även om jag periodvis är mycket arg på den ene av dem. Men orsaken till att jag tar hand om pojken är för pojkens skull, föräldrarna vill jag ha så lite som möjligt att göra med. Vi kommer visserligen överens, det är inte problemet, men vi har inget gemensamt och jag har naturligtvis mycket ilska inom mig gentemot dem pga pojkens vanvård. Han har INTE en god relation till föräldrarna, tvärtom. Han längtar efter dem och blir alltid lika besviken och ledsen. Jag vet inte hur många gånger jag fått hantera detta och hur många gånger jag önskat att jag kunde få föräldrarna att förstå.

Hoppas att någon kan svara på mina frågor angående ersättning och även på hur mycket man ska ha barnet osv. Jag har möte med soc snart och föräldrarna skall vara med.

Tack alla ni som redan svarat!

Kram

Skrivet av  Blivande kontaktmamma
OK, du kan ha rätt
Det är väldigt tragiskt att det är så svårt att skilja på en familj med AS-ADHD problem från en där omvårdnaden inte fungerar. Iofs, så tror jag helt klart att det ÄR möjligt, men då måste man vara medveten om skillnaderna.

Tyvärr känner jag igen beskrivningen "är på xx-årings nivå". Det är inte alls säkert att det stämmer, utan det kan lika gärna bero på att du / den som gjort testet, uppfattar det som att föräldern ligger på denna nivå SOCIALT. Sådana osanningar framkom när soc. utredde vår familj, och faktum är att min fru varken är utvecklingsstörd (trots att det står i hennes journaler från skoltiden), eller på en 14-årings nivå. Hon är ojämn, och som många andra med ADHD, har hon problem med sociala koder och humör.

Vad gäller den andra föräldern, så finns det ju helt klart en bakgrund som liknar den pojken nu har, och som helt klart kan bero på ärftliga mekanismer, lika
gärna som på socialt arv.

Dessutom så måste ju pojken vara relativt ung (\<\; 6) och
på det stadiet är det ännu inte möjligt att utesluta ADHD eller AS. Hur fungerar han socialt på dagis? Klarar han av att leka och ta kontakt med andra barn? Eller sitter han mest tyst för sig själv (som vår dotter), eller tvingar / slåss / springer efter andra barn när han vill ha kontakt (som vår son)?

Klarar du av att läsa av hans sinnestämning, och kan han se på dig när du är arg / ledsen / annat? Just detta tror jag är det lättaste sättet att avgöra om hans sociala problem beror på hemmiljön eller genetiska faktorer. Kroppsspråket är medfött, och även om pojken aldrig sett det förut, så kan han tolka / använda det ändå, förutsatt att han inte har AS eller ADHD. Det finns även ett test (på engelska) som du kan ladda ned och prova på honom om du inte kan avgöra detta själv.
Skrivet av  Leif
var hittar jag testen
kan du skriva vilken sida man hittar testen?
Skrivet av  
*rysningar*
hur kan ett barn få stanna hos dyl. föräldrar öht????
jag upphör aldrig att förvånas över vilken rättighet man har som bioförälder medans barn skall fara illa!!!

varför inte fråga dej om du kan tänka dig att bli fostermamma istället...? din insats är ju redan idag behjärtansvärd..hoppas att dessa olämpliga föräldrar inte hinner skada barnet mer än vad de idag håller på med.

undrar varför det är sådan flathet i sverige i sådana fall där barn far illa? att det skall vara så svårt att ställa krav på föräldrarna..varför skall barn bli utsatta ,är det bara för att de är försvarslösa och att det från samhällets sida är "billigare" att blunda??? dessa frågor är ej ställda direkt till dig,mera som ett allmänt ifrågasättande av ett dassigt samhälle i välfärdens(?) Sverige.
Skrivet av  arma barn
Annons:
Annons:
Annons:

Faktabank

Artiklar och nyttig information

annons