Tonårsproblem

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Tonårsproblem
Skrivet av	Anonym
Jag och maken hade en jättekonflikt med 16-åringen igår. Så arg som han var igår har han inte varit sen han var liten. Min man var tvungen att hålla i honom. Sonen är för övrigt en ganska skötsam person som är omtänksam mot sin omgivning, men igår gick han överstyr. Han sa saker till oss som jag inte ens vill tänka på. Inatt sov han hos en kompis och är nu i skolan. Jag är så trött och förstår inte hur jag ska orka ta tag i det här. Jag har lagt ner massor av tid på honom genom åren och nu känner jag bara att jag orkar inte mer. Jag har nyligen gått igenom en depression ( som nu äntligen börjar ge vika) och så händer det här och man inser att orken inte är så stor. Sen är det så att man i ilskan säger saker som man ångrar och som man har ångest för idag. Han sa igår att han skulle flytta hem till sin pappa(min man är inte hans biologiska pappa), men jag vet att det inte är någon bra ide. Först eftersom pappan bor i en annan stad och också pga att pappan också uppvisar ADHD-problematik. Han är där varannan helg och det är tilläckligt. Idag känns det som om världen går under, jag är forfarande arg på honom och tänker i min ilska att han gott kan flytta hem till sin pappa så att jag får lite lugn och ro. Anledningen till att det blev konflikt igår var inte någon stor grej, men han är så nonchalant just nu och struntar i det mesta. Det blev ett svammligt brev, men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Har ni några bra tips att ge mot trotsande tonåringar? Tack för att ni läste.
Svar på tråden: Tonårsproblem

Oj, oj, oj
Kan bara ge dig en tröstkram men inte ett enda vettigt råd. Alla med tonåringar går igenom konflikter men det blir ju extra laddat när man vet tonåringens begränsningar. Känner som du rätt ofta, hur ska jag orka? Sonens problematik, två små tätisar som krävet konstant uppmärksamhet. Den ena har dessutom ett kroppsligt funktionshinder. Så en vuxen dotter som bara råkar ut för trubbel hela tiden som jag oroar mig för. Alla kontakter man måste sköta med skola, Bup, sjukvård och barnhab. Ibland vill man bara vara liten själv och krypa upp i mammas knä.
Skrivet av Mamma Monika
Tack Mamma Monika!
Jag känner mig fortfarande förtvivlad och alldeles tom invärtes, men jag tror att jag har fått honom att förstå att han ska stanna kvar och tänka över sitt beslut innan han flyttar till pappa. Men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva?
Skrivet av Anonym

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv