Dagen efter beräknad förlossning, onsdagen den 4 november, när vi skulle gå och lägga oss började jag förstå att det närmade sig. Jag hade haft små förvärkar till och från ett tag men nu när jag gick på toan såg jag vad jag gissade var en del av slemproppen. Tänkte inte mer på det då utan blev bara lite extra hoppfull, klockan var då kvart i elva nånting. Vid elva kände jag när jag rörde på mig att nånting kom ut i trosan, tänkte att det kanske var resten av slemproppen? Ställde mig upp och började gå mot toaletten men stannade upp när det började rinna vatten längs benen. Häftigt! tänkte jag och ropade ivrigt på Fredrik. Ställde mig i duschen och Fredrik fick hämta handdukar. Jag satte i en bebisblöja i trosorna haha... Vattnet fortsatte att rinna och snart forsade det! Kanske en halvtimme senare, kring halv tolv började jag få småvärkar, ungefär som de jag haft dagarna innan fast lite ondare och regelbundet, med 3-5 minuter emellan.

Jag ringde in till förlossningen och berättade läget. Försök vila och kom in för att kolla hur bebisen mår på morgonen blev deras svar så vi försökte somna om. Det kunde vi inte och jag hade ju ont och var lite orolig för att vattnet hade gått, så strax efter halv tre åkte vi in. Det gjorde ont men nu i efterhand vet jag ju att det inte var nånting mot värkarna som skulle komma ;-)...

Vi fick komma in på förlossningen och jag fick sitta med ctg på magen och värkarna kom regelbundet med 3-5 minuters mellanrum. Barnmorskan gjorde en undersökning för att kolla så att det hade varit vattenavgång men det visste vi ju redan :-)... Eftersom vattnet hade gått vill de inte undersöka med fingrarna så vi fick inte veta om jag öppnat mig nåt. Vi var kvar på förlossningen fram tills åtta ungefär men eftersom värkarna inte kom mer regelbundet och inte gjorde tillräckligt ont fick vi åka hem igen men skulle komma tillbaka vid sextiden för att göra en ny ctg-kurva på bebisen, om inget hänt innan dess såklart.

Fredrik skjutsade hem mig och åkte sen vidare till jobbet, jag hade fått med mig sömnpiller och smärtlindrande så jag åt frukost, bloggade om läget och gick sen och la mig. Slumrade gott men vaknade till och från av värkarna. Vid tvåtiden gick jag upp, duschade och packade om lite i bb-väskan. Tyckte att värkarna hade stannat av lite men de kom fortfarande ungefär var femte minut. Vid femtiden gjorde jag soppa till middag och väntade in Fredrik, vi åt lite snabbt innan det var dags att åka tillbaka till sjukhuset och vi var beredda på att få åka hem igen.

Väl där fick vi sitta i ett rum och mäta ctg-kurvan ett tag. Sjuksköterskan som var barnmorskestudent och själv gravid var så trevlig och jag sa till Fredrik när vi gick där i från att jag hoppades att hon skulle vara med på förlossningen. Det blev faktiskt så till slut... Framåt åtta var vi hemma igen, köpte med oss pizza hem och efter att ha ätit stupade Fredrik i säng. Jag tänkte att det är lika bra att låta honom sova ifall det sätter igång ordentligt men jag satt uppe och kollade lite tv och bloggade medan värkarna fortsatte komma. Vid 22-tiden började jag klocka värkarna och de kom var tredje, var fjärde minut och höll i sig ungefär en minut. När jag gick och la mig vid 23-tiden med nya sömnpiller i kroppen insåg jag ganska snart att det var omöjligt att somna eftersom det gjorde ganska ont. Ringde syster som messat och efter ett tag när vi pratat hade värkarna ändrat karaktär och gjorde ONT. Efter tre, fyra såna värkar sa jag till syster att jag nog måste väcka Fredrik nu. Han var snabbt uppe ur sängen, lite yrvaken. Han trodde nog att han skulle till jobbet haha? Jag ringde till förlossningen och sa att nu åker vi in, det gör ONT! Fredrik hämtade bilen och så åkte vi mot sjukhuset. I värkarna fick han köra sakta, varenda rörelse då var jobbig. Vi plingade på utanför förlossningen och blev visade till ett rum där Elion skulle födas 8 timmar senare...

Jag blev kopplad till ctg:n igen och var så trött på denna apparat och ville bara ha en undersökning för att få veta om värkarna hade gjort något, om jag öppnat mig nåt. Efter vad som kändes som en hel evighet kom barnmorskorna tillbaka och sa att bebisens hjärtljud inte registrerades som de skulle vilket berodde på att jag ålade omkring ganska bra i sängen i varje värk haha... Så den ena barnmorska fick stå och hålla fast ctgdosan vid magen och jag frågade hela tiden om det inte räckte nu ;-)... Elion sov så jag fick tugga på is för att väcka honom. Till slut räckte det ju som tur var och jag blev undersökt. Livmoderhalsen var helt utplånad och jag var öppen 4 centimeter med 4 värkar på 10 minuter.

Barnmorskan frågade om smärtlindring och jag yrade om ryggbedövning där ett tag haha... Hon tyckte att jag skulle testa lustgasen först men jag sa att jag var rädd för att bli yr av den men gick med på att testa ändå. Får lustgas/syrgas 40/60 och säger efter en värk att det ju inte alls hjälper! Barnmorskan säger att jag får ge det ett par värkar innan jag ger upp. Och, efter ett par värkar är jag helt fast och håller stenhårt i masken i princip hela tiden ända tills Elion kommer ut ;-).


(Nu tar jag hjälp av förlossningsjournalen eftersom jag inte har nån direkt tidsuppfattning längre :-))


02.28 har de svårt att mäta fosterljud så de sätter skalpelektrod på Elions huvud. Den lossnar först och barnmorskan skämtar om att bebisen kanske har mycket hår. Det är väl klart tänker jag eftersom jag ju tänkt mig att han har det :-)... Jag står upp med gåbord och är nu öppen 5 centimeter.

03.44 har jag 4-5 sammandragningar per minut och jag lyckas ta mig till toaletten och byta ställning när barnmorskan ber mig om det. Men alltid efter att ha sagt nej på frågan om jag kan göra det och det haha... Jag ville helst bara ligga ner på sidan men insåg ju att det skulle gå fortare om jag kom upp på benen och bytte ställning emellanåt. Jag ville hela tiden ha KALLT på mig så Fredrik servade mig med kalla, blöta handdukar som fick bytas ut ofta. Barnmorskan frågade om jag ville ta ett varmt bad, eller ha varmt vetebälte men jag sa att jag gärna tog ett kallt bad. Tror inte de tog mig på allvar hehe, men jag hade faktiskt velat göra det ;-). De flesta vill ha varmt som smärtlindring berättade de och det var ju vad jag själv hade tänkt mig men nej, iiiiskallt skulle det vara!

05.08 har jag 5-6 sammandagningar på 10 minuter och barnmorskan frågar då och då om ryggbedövningen men jag ville inte längre ta. Lustgasen fungerade super tillsammans med hård massage av Fredrik på ryggslutet som var det stället det gjorde mest ont på i värkarna.

05.59 har jag visst krystkänsla står det i papprena och jag tror att jag var öppen 9 centimeter eller nåt sånt (står inte i papprena). Barnmorskan visar öppningskurvan för Fredrik och jag hör henne förklara att jag har öppnat mig snabbt på slutet, över en viss kurva, men att det går fint ändå. Att höra det, att det faktiskt händer saker och att vi snart får möta Elion pushar mig nåt oerhört! Jag frågar OFTA hur lång tid det är kvar men får hela tiden svaret att det inte går att svara på. Jag blir irriterad av att höra det och säger då att jag inte orkar mer, mest för att försöka få dom att visst berätta hur lång tid det är kvar. Det funkade tyvärr inte ;-)...

07.00. Huvudet är inte riktigt slutroterat mot bäckenbotten men jag har fortfarande krystkänslor och huvudet skymtar vid varje värk. 07.15 får jag äntligen börja krysta och vilken skillnad! De värkarna gör inte ont, det är SKÖNT att få ta i! Jag använder fortfarande lustgasen i värken men barnmorskan som efter skiftbytet som jag knappt märkt av är barnmorskestudenten från gårdagen säger att jag ska testa att använda den mellan värkarna istället och det är ju faktiskt då den behövs, mellan krystvärkarna när det spänner fruktansvärt mycket och jag tänker hela tiden att NU måste väl hela huvudet vara ute. När jag frågar svarar barnmorskan att håret syns, det är en hårig liten bebis. Bara håret som syns!? Jag började då åter med min vad jag då tyckte smarta taktik att fråga hur lång tid det var kvar men fick samma svar som de tidigare gångerna, att det är svårt att säga. Och inte nu heller fick jag de svar jag ville ha genom att säga att jag inte orkade mer haha. MEN, till slut nämnde en barnmorska att kanske är han ute innan 8? Vad är klockan?? frågade jag snabbt och fick till svar att den var kvart i. DÅ kände jag att det var nära och nu jäklar ska jag kämpa! Vill du känna huvudet? undrade barnmorskan. NEJ! Vill pappa se? NEJ! Haha jag svarade nog nej på det mesta under hela förlossningen men dessa två saker var något jag hade bestämt redan innan och även Fredrik visste att jag inte ville att han skulle kolla där nere. Fnissar högt för mig själv när jag tänker på hur rolig jag måste ha låtit de där timmarna... Nej! till barnmorskorna och Kallt! till Fredrik. Vid nåt tillfällen sa jag även Tyst! till Fredrik haha... Du får prata men ställ inga frågor. Jag tyckte det var enklare att inte behöva prata och svara på saker eftersom jag då fick mer tidsuppfattning och jag ville bara vara i min egen värld och härda ut varje värk tillsammans med lustgasen.

Det brände och brände och jag tänkte att nej nu spricker jag massa. Barnmorskestudenten höll emot både fram och bak och när hon släppte lite kände jag hur stor skillnad det var så jag sa till henne att inte släppa! Fredrik hjälpte till att hålla upp mitt huvud mot bröstet, jag låg på rygg det sista just för att de skulle ha bättre koll och kunna hålla emot. När det spände som värst tänkte jag att nu är det NÄRA och det fick mig att ta i ännu lite mer. Till slut kände jag att huvudet kom ut och sen drog barnmorskan ut honom samtidigt som hon snurrade och vred på honom och jag undrade hur lång han var egentligen? Till slut var hela han ute och det splashade mellan benen. Barnmorskorna "stimulerade kutan" för att han skulle skrika och sen fick jag upp honom på bröstet. Vilken känsla det var!! INGET slår det och jag var så lycklig att jag tänkte att detta måste väl vara en dröm? Men han låg där på mitt bröst och Fredrik fick klippa navelsträngen och jag såg hur LYCKLIG även han var.




Jag kommer inte ens ihåg när moderkakan kom ut men jag tror att barnmorskan drog ut den? Sen frågade hon om vi ville se den och det ville vi! Men snabbt var blicken på den lilla killen igen som nu låg i min famn och inte längre i magen, vilken lycka det var att få se honom! Sammanlagt blödde jag 250 ml vilket jag tror är ganska lite? Därefter undersökte de mig och kom fram till att jag inte behövdes sys nånting och jag blev lite förvånad för det kändes ju som att jag sprack hur mycket som helst.

Vi lämnades själva en stund och OJ så stolta vi var! Stolta och otroligt tacksamma över att vi fått världens finaste kille. Jag sa mest på skoj att ett barn räcker gott och väl, men att jag säkert kommer säga nåt helt annat om några dagar... Och det gjorde jag, det gör fruktansvärt ont men EN gång till vill jag nog vara med om det :-). Det är verkligen livets gåva att få barn, belöningen man får efter de där timmarnas värkar glömmer man så fort och sen har man livslång glädje i utbyte!

Jag är jättenöjd med min förlossning och att jag bara använde mig av lustgasen. Barnmorskorna frågade om jag var omföderska för de tyckte jag var så lugn och klarade av situationen så bra och jag känner ju verkligen att det underlättade att tänka på att varje värk VAR ett steg närmre att få möta Elion. Fredrik var hela tiden världens bästa stöd och jag är så glad att han är pappa till mitt barn!



Elion Love föddes på en flaggdag den 6 november klockan 08.03. Han vägde 4190 gram, var 54 centimeter lång och mätte 37 centimeter runt huvudet.

Det började på onsdag kväll den 4 november när vi skulle gå och lägga oss. Jag hade precis somnat medan E fortfarande var vaken. Jag väcktes plötsligt av YES, YES, YEEES! FREDRIK! Jag fattade snart att det var vattnet som gått och att jag äntligen skulle bli pappa. Klarvaken försökte jag passa upp Evelina. Vilket till största delen var att hjälpa till med nya handdukar eftersom vattnet hela tiden rann och räkna hur täta värkarna var. Vi pratade med förlossningen och fick rådet att försöka sova. Om inte värkarna blev kraftigare  under natten skulle vi åka in på morgonen för kontroll. Efter en stunds försök till vila så fick jag hämta bilen och lasta in den färdigpackade BB väskan och så vi åkte in. Väl framme fick vi ett rum och E fick CTG på magnen. Värkarna var inte tillräckligt kraftiga eller täta för att det skulle ha satt igång på "riktigt". Under natten satt jag i en fåtölj och slumrade samtidigt som E låg i sängen med värkar. På morgonen pratade vi med barnläkaren och fick åka hem igen men skulle komma tillbaka vid sex tiden. Jag kände mig pigg trots natten så jag lämnade E hemma och åkte in till jobbet.

Arbetsdagen gick utan att jag hörde något från E och när klockan började närma sig sex hämtade jag upp min älskade och duktiga fru. Vi åkte tillbaka till förlossningen för kontroll. Efter en stund med CTG, samtal med läkare och barnmorska så var vi åter på väg hem. Tänkte att det var bäst att sova lite innan det sätter igång på allvar så jag gick och la mig efter middagen :)... Runt midnatt väcktes jag av E. Värkarna gjorde nu ONT så det var bara att starta bilen. Jag lastade packningen och hjälpte min fru till bilen. Nu kunde jag verkligen se att hon hade ont. Jag körde fort mellan värkarna och som en snigel under värken för att inte bilen skulle skaka alltför mycket då.

När vi kom fram fick vi ett rum och CTG kopplades åter in. Efter en halvtimma hade fortfarande ingen bra kurva registrerats eftersom givarna flyttades av alla rörelser. E kunde inte ligga still eftersom det gjorde för ont så en barnmorska fick sitta brevid och hålla fast på magen. Kurvan såg bra ut men lille Elion sov och reagerade inte på värkarna. E fick då dricka ett stort glas med isvatten och tugga på isbitar vilket fick fart på honom. Jag kunde nu se att han reagerade på värkarna. Efter att barnläkaren kollat kurvan gjordes en undersökning för att se hur mycket öppen E var. Hela 4 cm. E skulle då byta om till den blå skjortan men hon ville bestämt ha kvar sitt svarta linne. För att kunna hålla bättre koll på Elions hjärtslag kopplades en skalpelektrod på hans huvud. På första försöket fick den inte nån kontakt och bm sa att det nog berodde på att han hade mycket hår. Andra försöket gick bättre och nu kunde man se hans hjärtslag på monitorn.

Vi hade packat med oss en påse med godis och dricka så jag försökte få E att äta men det enda som gick få i henne var dricka. Hon kände sig väldigt varm och ville ha kalla, blöta handdukar på pannan och på kroppen. Nu började det göra så ont att hon frågade efter ryggbedövning. E var skeptiskt till att testa lustgasen eftersom hon inte ville må illa och tyckte först inte att den hjälpte även om hon bara testat några andetag men det dröjde inte länge innan hon vägrade släppa den :-). E växlade mellan att ligga ner och stå upp och lustgasen användes nu vid varje värk. Jag hämtade nya kalla handdukar som skulle läggas på panna, armar och ben... Jag masserade hennes rygg fast var tvungen att göra det med en kall handduk. Jag försökte fråga E saker. T.ex Vill du ha något att dricka? Vad vill du dricka? Vill du ha hjälp att ställa dig upp? o.s.v. Då sa hon att jag inte skulle fråga något mer. Jag fick prata men absolut inte ställa några mer frågor haha!

All dricka behövde till slut komma ut och vi skulle gå på toaletten. E stod upp och väntade på att värken skulle avta och sprang sedan till toaletten och hann precis tillbaka till rummet för att andas lustgas innan nästa värk. Hon var väldigt duktig och var vid andra undersökningen öppen 7 cm. E började nu fråga hur lång tid är det kvar. Dom svarade att det inte gick att säga. Jag sa att hon var duktig och att det inte var lång tid kvar. Tillsammans med personalen försökte vi få E att ändra ställning men hon sade först bestämt nej på nästan alla frågor. Det gick en stund och sedan fick vi hjälpa henne att ändra ställning trots allt :-).

Vid nästa undersökning var hon öppen nästan 10 cm och det var svårt att hålla emot krystvärkarna. Hon låg nu på rygg och vid varje värk hjälpte jag till att hålla upp huvudet när hon pressade hakan mot bröstet. Hur lång tid är det kvar nu? Kan ni inte bara ta ut honom? Nu kunde man se vilken hårfärg han hade och han kom längre ut vid varje värk. Barnmorskan frågade om jag ville se och då svarde E snabbt NEJ ;-). Två värkar senare var huvudet ute och sen gick det av bara farten. Samtidigt som Elion torkades av hjälpte jag E av med linnet och han lades upp på  bröstet. Han var perfekt! Det var en underbar känsla som nog är omöjlig beskriva. Tårarna rann och jag var världens lyckligaste. Jag gav E en puss, sa att jag älskade henne och fortsatte att titta på min son...


Jag är så otroligt stolt över dig Evelina. Jag kan knappt fatta hur duktig du har varit under hela graviditeten och framförallt under förlossningen. Du och Elion är mina två ögonstenar! Jag älskar att vara tillsammans med er och ser fram emot att dela mitt liv med er, tänk på allt roligt som vi ska göra tillsammans :). Jag tycker du är världens bästa mamma och det är så härligt att se Elion trygg i din famn. Du är en underbar fru och Elion är det bästa som hänt oss. Jag smälter av lycka när jag tänker på er och älskar er massor. Pussar från världens lyckligaste man & pappa