När det som inte får hända har hänt

Varje förälders värsta mardröm måste vara att förlora sitt eller sina barn. Att bli kvarlämnad efter det att ens barn lämnat livet, att få begrava dem, det värsta tänkbara. Det hände mig, en alldeles vanlig höggravid tjej, med alldeles vanliga tankar och funderingar, med långt framskridna framtidsplaner för barnet i magen och med en lysande stolt make vid min sida.

Onsdag den 30 maj 2001, dagen då vår förstfödda dotter Anja föddes, och dagen då vår förstfödda dotter Anja dog; dagen som för evigt förändrade våra liv.

I mitt hjärta bor två barn, två flickor. Den ena kan du se när jag är ute med min vagn; den andra ser du inte om du inte vet om henne; gör du det så ser du kanske den lilla ängeln som finns på mitt jackslag eller som hänger på lillasysters barnvagn, du ser kanske även de extra rynkorna jag har fått i och med sorgen eller den sorgsna blicken som ibland lyser igenom. Men inget av det visar egentligen henne utan snarare hur jag försöker att få med henne i min familj, tydlig för andra.

"Är det första barnet?"

Nej, jag är även mamma till en dotter som inte lever. Tystnad. Varför denna tystnad? Vad kan man säga?, Vad kan man göra? När man träffar en människa som har mist barn eller på annat sätt har sorg så är orden ofta så långt bort. Frågorna bubblar inombords eller så är det alldeles tomt, men framför allt, man vågar inte. Vågar inte av rädsla för att säga fel eller för att påminna. Tyvärr slutar detta inte att hända; barn fortsätter att dö och för att vi skall orka, alla vi som finns kvar måste vi få berätta, prata om och ha folk runt oss som orkar att lyssna. Min tanke med den här texten är att försöka få dig att våga möta oss, oss som har livssorg. Jag vill dela med mig lite av min vardag så att du kan förstå att du inte behöver vara rädd när vi möts.

Försök att tänka dig in i att du har ett barn som inte syns, som få eller inga vill prata om, som andra räknar bort eller som glöms bort. Tänk dig att ditt barn inte får räknas eftersom andra tycker att just ditt barn inte är värt att vara ett barn. Tänk dig att en utomstående går över på andra sidan gatan för att slippa prata med dig, låtsas att hon eller han inte ser dig när ni möts, får kalla kårar varje gång du nämner dit barns namn, att den person du pratar med ryggar undan och tycker att ditt barn är otäckt. Tänk dig detta så ser du lite av vår vardag, lite av hur vår omgivning reagerar när vi möts. Tänk dig detta och försök att förstå att våra saknade barn är just saknade barn; inget ont, inget otäckt, inget hemskt eller fruktansvärt. Våra barn är först och främst våra barn, och naturligtvis mycket saknade eftersom de inte lever bland oss.

I början efter att vi mist vår Anja var livet en endaste villervalla. Den allra första tiden förstod vi inte vad som hade hänt, för psyket blockerar ut och delar upp i portioner det man klarar av att bearbeta.

Efter 10 dagar tyckte vi att vi mådde otroligt bra, och efter 11 höll vi på att inte komma upp ur sängen. Varje dag var en kamp om att överleva, och det vi behövde allra mest då var att någon tog över och skötte kontakten med omvärlden. Fixade mat till oss, handlade, betalade våra räkningar och annat "vanligt". Med tiden stod vi på fötterna igen, men inte mycket mer än det. Då kom nästa steg, att finna ett sätt att klara av vardagslivet igen med en tom famn, krossade drömmar och förväntningar. Man pratar om ett sorgeår, och det tycker jag stämmer rätt så bra men man kan kalla det ett överlevnadsår snarare än ett sorgeår. Efter ett år vet man att man klarat av alla högtider och födelsedagar, för det gör man, man överlever dem eftersom man inte har något val, men man hittar nya vägar för att klara av det som förr var så självklart. För oss är det så att vardagsliv funkar bra i dag, men högtidsdagar så som födelsedagar, julafton, allahelgona, barndop osv. är svårare. Då blir det alltid extra tydligt att vår familj är en liten människa för lite.

Något som också var otroligt viktigt i början var att få prata, och bland det skönaste var att träffa andra som uppenbarligen hade klarat av detta hemska, kanske fått barn igen osv. De gav oss mod att försöka se att man lär sig leva med sin sorg, för det är det man gör. Man lever med sin sorg, man 'glömmer' inte eller 'går igenom' den. Man går igenom olika faser på sin väg att lära sig leva med sin förlust och det tar tid, lång tid, det måste det få göra. I dag har vi många nya fina vänner som vågar se vårt liv som det är och som frågar det de vill veta, många har själv barn som inte lever.

När en vän eller närstående hamnar i denna chock, är det svårt att veta vad man skall säga, men det finns inget att säga. Det finns inte något som du kan säga för att ta bort det som har hänt, men du kan lyssna och det är den enda hjälp du kan ge. Du kan lyssna och fråga allt det som du hade tänkt dig att fråga om det hade gällt ett levande barn, försöka att tänka att barnet de just mist av någon anledning först och främst är ett barn och inget annat. Låta de som mist få höra att de är föräldrar även om det barnet de mist var deras första, för så är det, och det är oftast en stor ångest att bli fråntagen föräldrarollen också. Det var det i alla fall för mig.

Att möta omgivningens reaktioner är oftast väldigt jobbigt, för man lever dels med en sorg, en saknad och en längtan samtidigt som man ställs inför oförstående och ovetande från omgivningen. Bland det jobbigaste jag vet är att behöva försvara Anja; försvara mitt eget barn, vilket jag aldrig hade behövt att göra på det sättet om hon hade fått leva. Varje gång jag berättar om henne lämnar jag en del av mitt innersta öppet för de som får höra om henne.

Den 30 maj 2002 var det ett år sedan Anja kom till oss och även lämnade livet. Den 30 maj 2002 var vi vid graven och fann den översållad av blommor och kort, små hälsningar och dylikt; vi fick även kort och blommor hemskickade och all denna omtanke värmde så otroligt mycket i våra hjärtan. Det finns människor som faktiskt minns henne, som har blivit berörda av hennes och våra liv. Dessa människor är otroligt mycket värda för oss, och de hjälper oss, utan att själva veta om det, att varje dag samla kraft att fortsätta kämpa. Omtanke kan visas på många olika sätt, via ett brev, en blomma, en kort, en värmande kram mm.

Nu har vår andra dotter Ylwa snart blivit sju månader gammal, men saknaden över Anja är inte borta i och med det. Ylwa har en storasyster som inte lever, som inte syns, men som i allra högsta grad älskas och räknas. Vi besöker hennes gravplats emellanåt och tänder ett ljus i kylan och mörkret, men den plats där hon finns är det varmt och där finns det massa kärlek.

Hon finns i våra hjärtan, och om ni som läser detta själva vill släppa in henne i era, så skulle jag bli en otroligt stolt mamma.

Hon är vår första dotter, en saknad dotter men först och främst vårt barn. För alltid.

Christèl Åberg, Anjas och Ylwas mamma

(Bilderna är använda med familjens tillstånd.)