
Varje förÀlders vÀrsta mardröm mÄste vara att förlora sitt eller sina barn. Att bli kvarlÀmnad efter det att ens barn lÀmnat livet, att fÄ begrava dem, det vÀrsta tÀnkbara. Det hÀnde mig, en alldeles vanlig höggravid tjej, med alldeles vanliga tankar och funderingar, med lÄngt framskridna framtidsplaner för barnet i magen och med en lysande stolt make vid min sida.
Onsdag den 30 maj 2001, dagen dÄ vÄr förstfödda dotter Anja föddes, och dagen dÄ vÄr förstfödda dotter Anja dog; dagen som för evigt förÀndrade vÄra liv.
I mitt hjÀrta bor tvÄ barn, tvÄ flickor. Den ena kan du se nÀr jag Àr ute med min vagn; den andra ser du inte om du inte vet om henne; gör du det sÄ ser du kanske den lilla Àngeln som finns pÄ mitt jackslag eller som hÀnger pÄ lillasysters barnvagn, du ser kanske Àven de extra rynkorna jag har fÄtt i och med sorgen eller den sorgsna blicken som ibland lyser igenom. Men inget av det visar egentligen henne utan snarare hur jag försöker att fÄ med henne i min familj, tydlig för andra.
"Ăr det första barnet?" Nej, jag Ă€r Ă€ven mamma till en dotter som inte lever. Tystnad. Varför denna tystnad? Vad kan man sĂ€ga?, Vad kan man göra? NĂ€r man trĂ€ffar en mĂ€nniska som har mist barn eller pĂ„ annat sĂ€tt har sorg sĂ„ Ă€r orden ofta sĂ„ lĂ„ngt bort. FrĂ„gorna bubblar inombords eller sĂ„ Ă€r det alldeles tomt, men framför allt, man vĂ„gar inte. VĂ„gar inte av rĂ€dsla för att sĂ€ga fel eller för att pĂ„minna. TyvĂ€rr slutar detta inte att hĂ€nda; barn fortsĂ€tter att dö och för att vi skall orka, alla vi som finns kvar mĂ„ste vi fĂ„ berĂ€tta, prata om och ha folk runt oss som orkar att lyssna. Min tanke med den hĂ€r texten Ă€r att försöka fĂ„ dig att vĂ„ga möta oss, oss som har livssorg. Jag vill dela med mig lite av min vardag sĂ„ att du kan förstĂ„ att du inte behöver vara rĂ€dd nĂ€r vi möts.
Försök att tÀnka dig in i att du har ett barn som inte syns, som fÄ eller inga vill prata om, som andra rÀknar bort eller som glöms bort. TÀnk dig att ditt barn inte fÄr rÀknas eftersom andra tycker att just ditt barn inte Àr vÀrt att vara ett barn. TÀnk dig att en utomstÄende gÄr över pÄ andra sidan gatan för att slippa prata med dig, lÄtsas att hon eller han inte ser dig nÀr ni möts, fÄr kalla kÄrar varje gÄng du nÀmner dit barns namn, att den person du pratar med ryggar undan och tycker att ditt barn Àr otÀckt. TÀnk dig detta sÄ ser du lite av vÄr vardag, lite av hur vÄr omgivning reagerar nÀr vi möts. TÀnk dig detta och försök att förstÄ att vÄra saknade barn Àr just saknade barn; inget ont, inget otÀckt, inget hemskt eller fruktansvÀrt. VÄra barn Àr först och frÀmst vÄra barn, och naturligtvis mycket saknade eftersom de inte lever bland oss.

I början efter att vi mist vÄr Anja var livet en endaste villervalla. Den allra första tiden förstod vi inte vad som hade hÀnt, för psyket blockerar ut och delar upp i portioner det man klarar av att bearbeta.
Efter 10 dagar tyckte vi att vi mÄdde otroligt bra, och efter 11 höll vi pÄ att inte komma upp ur sÀngen. Varje dag var en kamp om att överleva, och det vi behövde allra mest dÄ var att nÄgon tog över och skötte kontakten med omvÀrlden. Fixade mat till oss, handlade, betalade vÄra rÀkningar och annat "vanligt". Med tiden stod vi pÄ fötterna igen, men inte mycket mer Àn det. DÄ kom nÀsta steg, att finna ett sÀtt att klara av vardagslivet igen med en tom famn, krossade drömmar och förvÀntningar. Man pratar om ett sorgeÄr, och det tycker jag stÀmmer rÀtt sÄ bra men man kan kalla det ett överlevnadsÄr snarare Àn ett sorgeÄr. Efter ett Är vet man att man klarat av alla högtider och födelsedagar, för det gör man, man överlever dem eftersom man inte har nÄgot val, men man hittar nya vÀgar för att klara av det som förr var sÄ sjÀlvklart. För oss Àr det sÄ att vardagsliv funkar bra i dag, men högtidsdagar sÄ som födelsedagar, julafton, allahelgona, barndop osv. Àr svÄrare. DÄ blir det alltid extra tydligt att vÄr familj Àr en liten mÀnniska för lite.
NÄgot som ocksÄ var otroligt viktigt i början var att fÄ prata, och bland det skönaste var att trÀffa andra som uppenbarligen hade klarat av detta hemska, kanske fÄtt barn igen osv. De gav oss mod att försöka se att man lÀr sig leva med sin sorg, för det Àr det man gör. Man lever med sin sorg, man 'glömmer' inte eller 'gÄr igenom' den. Man gÄr igenom olika faser pÄ sin vÀg att lÀra sig leva med sin förlust och det tar tid, lÄng tid, det mÄste det fÄ göra. I dag har vi mÄnga nya fina vÀnner som vÄgar se vÄrt liv som det Àr och som frÄgar det de vill veta, mÄnga har sjÀlv barn som inte lever.

NÀr en vÀn eller nÀrstÄende hamnar i denna chock, Àr det svÄrt att veta vad man skall sÀga, men det finns inget att sÀga. Det finns inte nÄgot som du kan sÀga för att ta bort det som har hÀnt, men du kan lyssna och det Àr den enda hjÀlp du kan ge. Du kan lyssna och frÄga allt det som du hade tÀnkt dig att frÄga om det hade gÀllt ett levande barn, försöka att tÀnka att barnet de just mist av nÄgon anledning först och frÀmst Àr ett barn och inget annat. LÄta de som mist fÄ höra att de Àr förÀldrar Àven om det barnet de mist var deras första, för sÄ Àr det, och det Àr oftast en stor Ängest att bli frÄntagen förÀldrarollen ocksÄ. Det var det i alla fall för mig.
Att möta omgivningens reaktioner Àr oftast vÀldigt jobbigt, för man lever dels med en sorg, en saknad och en lÀngtan samtidigt som man stÀlls inför oförstÄende och ovetande frÄn omgivningen. Bland det jobbigaste jag vet Àr att behöva försvara Anja; försvara mitt eget barn, vilket jag aldrig hade behövt att göra pÄ det sÀttet om hon hade fÄtt leva. Varje gÄng jag berÀttar om henne lÀmnar jag en del av mitt innersta öppet för de som fÄr höra om henne.

Den 30 maj 2002 var det ett Är sedan Anja kom till oss och Àven lÀmnade livet. Den 30 maj 2002 var vi vid graven och fann den översÄllad av blommor och kort, smÄ hÀlsningar och dylikt; vi fick Àven kort och blommor hemskickade och all denna omtanke vÀrmde sÄ otroligt mycket i vÄra hjÀrtan. Det finns mÀnniskor som faktiskt minns henne, som har blivit berörda av hennes och vÄra liv. Dessa mÀnniskor Àr otroligt mycket vÀrda för oss, och de hjÀlper oss, utan att sjÀlva veta om det, att varje dag samla kraft att fortsÀtta kÀmpa. Omtanke kan visas pÄ mÄnga olika sÀtt, via ett brev, en blomma, en kort, en vÀrmande kram mm.
Nu har vÄr andra dotter Ylwa snart blivit sju mÄnader gammal, men saknaden över Anja Àr inte borta i och med det. Ylwa har en storasyster som inte lever, som inte syns, men som i allra högsta grad Àlskas och rÀknas. Vi besöker hennes gravplats emellanÄt och tÀnder ett ljus i kylan och mörkret, men den plats dÀr hon finns Àr det varmt och dÀr finns det massa kÀrlek.
Hon finns i vÄra hjÀrtan, och om ni som lÀser detta sjÀlva vill slÀppa in henne i era, sÄ skulle jag bli en otroligt stolt mamma.
Hon Àr vÄr första dotter, en saknad dotter men först och frÀmst vÄrt barn. För alltid.
ChristĂšl Ă
berg, Anjas och Ylwas mamma (Bilderna Àr anvÀnda med familjens tillstÄnd.)
2002-12-26 |
Text:
ChristĂšl Ă
berg