Att bemöta barn i sorg

Marie Fältstam skrev C-uppsatsen "Att bemöta barn i sorg" under sin lärarutbildning på Mitthögskolan.


MITTHÖGSKOLAN
Lärarutbildning


ATT BEMÖTA BARN I SORG

Marie Fältstam

EXAMENSARBETE 10 POÄNG 2004

Sammanfattning

Det här arbetet handlar om hur man som lärare kan vara förberedd vid möten med barn som sörjer och hur det sörjande barnet kan reagera. Jag har genomfört sammanlagt fem intervjuer varav två med lärare som har erfarenhet från att elevs förälder avlidit och en som förlorat en arbetskamrat. De två rektorer jag intervjuat har båda varit med om att elev/elever avlidit till följd av sjukdom eller olycka. Det som är gemensamt med dem är att samtliga varit med vid krissituationer som fått samma följder det vill säga barn som har sorg.

De frågor som jag arbetat utifrån är: Hur kan man som personal inom skolan hjälpa och bemöta barn som har sorg? Hur kan skolan förberedda sig inför dödsfall? Vilka erfarenheter har lärare i skolan fått när de ställts inför ett dödsfall på deras skola? Vilka olika sorgereaktioner kan förekomma hos barn? Vilken betydelse har ritualerna för barn i sorg?

Nyckelord; sorg, sorgreaktioner, sorgbearbetning, krisplan.

---

Innehållsförteckning

1  Inledning
  1.1  Bakgrund
  1.2  Syfte
  1.3  Problemformuleringar
2  Metod
  2.1  Urval
  2.2  Tillvägagångssätt
  2.3  Bearbetning
3  Litteraturgenomgång
  3.1  Att vara förberedd
  3.2  Sorgereaktioner
  3.3  Sorgens olika faser
    3.3.1  Chockfasen
    3.3.2  Reaktionsfasen
    3.3.3  Bearbetningsfasen
    3.3.4  Återhämtningsfasen/Nyorienteringsfasen
  3.4  Att bemöta barn i sorg
    3.4.1  Att förmedla dödsbud till ett enskilt barn
    3.4.2  Att hjälpa enskilda barn bearbeta sin sorg
    3.4.3  Att förmedla dödsbud till en klass
  3.5  Ritualer
    3.5.1  Ritualernas betydelse
    3.5.2  Markering i klassrummet
    3.5.3  Markering i skolan
    3.5.4  Begravning
4  Resultat
  4.1  Intervju rektor 1
  4.2  Intervju rektor 2
  4.3  Intervju lärare 1
  4.4  Intervju lärare 2
  4.5  Intervju lärare 3
5  Analys och diskussion
Referenslista
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga 4

---

1  Inledning

1.1  Bakgrund

Jag läser på lärarprogrammet med inriktning mot specialpedagogik. I slutet av utbildningen skriver vi ett examensarbete och fördjupar oss då i ett eget valt ämne. Jag valde att skriva om barn i sorg eftersom jag känner att det mycket viktigt att jag som framtida lärare kan och vågar bemöta barn som har sorg. För många är döden och sorg något som är väldigt svårt att tala om och många gånger vet man inte hur man ska handla eller hur man ska vara då man möter någon som sörjer. Jag vill genom detta arbete skapa mig en kunskapsgrund att stå på inför mina eventuella möten med barn i sorg. Det ofattbara händer inte alltid andra. På nästan alla skolor inträffar varje år något som förändrar livet för dem som drabbas, vid vissa händelser berörs hela skolan. Det finns flera saker som kan orsaka sorg så som sjukdom, bråk och förlusten av ett husdjur. Jag har i mitt arbete valt att begränsa mig till den sorg som uppstår när elever förlorar en närstående människa.

1.2  Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka hur skolan och lärare bemöter barn i sorg, och ta reda på vilka kunskaper man behöver för att kunna förbereda sig och bearbeta sorg inom skolan när ett dödsfall inträffat.

1.3  Problemformuleringar

» Hur kan man som personal inom skolan hjälpa och bemöta barn som har sorg?
» Hur kan skolan förbereda sig inför dödsfall?
» Vilka erfarenheter har lärare i skolan fått när de ställts inför ett dödsfall på deras skola?
» Vilka olika sorgereaktioner kan förekomma hos barn?
» Vilken betydelse har ritualer för barn i sorg?

2  Metod

Mitt arbete är uppdelat i en teoretisk och en empirisk del. Den teoretiska delen gav mig en grund att stå på inför mina intervjuer som jag gjorde i den empiriska delen.

Jag använde mig av 5 kvalitativa intervjuer med lärare och rektorer som varit med om dödsfall som har berört deras klass/skola. Genom att genomföra kvalitativa intervjuer fick jag en ökad förståelse om individernas upplevelser och erfarenheter av barn i sorg.

2.1  Urval

Jag valde att genomföra intervjuerna på olika stadier inom grundskolan. Jag har intervjuat två rektorer som arbetar inom grundskolan, en lärare som är verksam inom lågstadiet samt två lärare som arbetar på mellanstadiet. Samtliga skolor har cirka 200 elever. Den ena läraren har förlorat en arbetskamrat som arbetade i klassen; de två andra lärarna har varit med om att en förälder till en av deras elever tragiskt omkommit; en rektor har varit med om en elev som dött; och en annan rektor förlorade fyra av sina elever i en bussolycka.

2.2  Tillvägagångssätt

Jag använde mig av en intervjuguide (se bilaga1). Genom denna guide blev inte intervjun helt styrd av mig utan intervjuerna blev som öppet samtal mellan mig och de som jag intervjuade. I samband med intervjuerna fick personerna än en gång information om intervjuns syfte och att de garanterades anonymitet samt att de band jag använde skulle förstöras efter utskrift. Det material jag har samlat in har även behandlats konfidentiellt vilket innebär att privat data såsom namn och andra kännetecken inte kommer att redovisas. Istället har jag valt att redovisa de intervjuade efter deras yrken. Varje intervju tog ungefär 60 minuter.

2.3  Bearbetning

Efter att ha genomfört de fem intervjuerna transkriberade jag dem. Meningarna formulerade jag sedan om mer koncist och jag har gjorde långa uttalanden kortare, detta gjorde jag efter att tagit del av Kvales (1997) förslag till meningskoncentrering och meningstolkning. Jag läste flera gånger igenom det material jag fått fram och strök under den information som hade att göra med mina problemformuleringar. Därefter ordnade jag den relevanta informationen till en sammanhängande berättelse för att i slutet på resultatdelen sammanföra resultaten från de olika intervjuerna. I min diskussion har jag försökt väva samman mitt resultat med litteraturen.

3  Litteraturgenomgång

I Sverige dör varje år ca 1500 barn under fjorton år. Om något mer än hälften av dessa barn har ett eller två syskon som är på daghem eller går i skolan kan man, grovt räkna med att cirka 1200 barn varje år förlorar ett syskon och att omkring 2500 elever mister en skolkamrat (Dyregrov & Raundalen, 1995, s96-97).

3.1  Att vara förberedd

På nästan alla skolor inträffar varje termin något dödsfall på grund av sjukdom, olycka eller självmord. När det uppstår en krissituation på en skola är det nödvändigt att snabbt skapa ordning. Skolor bör ha en krisgrupp, som kan bestå av rektor, några lärare, skolpsykolog och skolkurator. I en krissituation är det extra viktigt att det finns en tydlig och synlig ledare. Därför bör rektorn vara den som har huvudansvaret. Hon eller han ska ha överblick och planera framåt (Skolverket, 2000). Alla skolor bör ha en krisplan, där det står hur personalen ska agera vid olika händelser. Krisplanen bör innehålla vilka som ingår i krisgruppen och vilket ansvar och vilka befogenheter gruppen har. Krisplanen bör även innehålla hur man ska informera alla som berörs av dödsfallet, där bör även finnas adresser till personal och andra viktiga personer eller organisationer. Det är bra om det finns en checklista som personalen kan gå efter så att de snabbt kan sätta igång arbetet i en krissituation. Det är viktigt att tänka på att en krisplan bör vara kortfattad och lättläst, och att man bör förnya den regelbundet (Dyregrov, 2003).

Kunskap ger trygghet. Därför är det viktigt att utbilda både personal och elever i krishantering. Skolan kan till exempel ordna en studiedag för lärarna och en temadag för eleverna, där man talar om vad som händer i en krissituation och hur man kan reagera. Skolan kan också ordna simuleringsövningar, där personalen får träna sig på att hantera en krissituation (Skolverket, 2000). Skolorna kan med fördel förbereda en ”krislåda” med duk, ljusstake, ljus, tändstickor, kondoleansbok, dikter och en skiva med lugn musik. En krislåda underlättar vid uppsättning av tillexempel ett kondoleansbord (Dyregrov, 2003 och Skolverket, 2000).

3.2  Sorgereaktioner

Det fanns tidigare en diskussion angående om barn och ungdomar kunde sörja, och om de i så fall kunde sörja på samma sätt som vuxna (Gyllenswärd, 1997). Den diskussionen uppkom förmodligen eftersom barn och ungdomar inte alltid sörjer öppet. Barn och ungdomars sorg är lika intensiv som vuxnas men de sörjer inte på samma sätt. Deras sorg är ofta intensiv, mycket djup och långvarig. Sorgen och saknaden varar i de flesta fall livet ut. Det finns även undersökningar som visar att det inte alltid måste förhålla sig på detta vis, vissa barn kan förlora en närstående utan att reagera med intensiv sorg (Gyllenswärd, 1997, och Fahrman, 1993). Barn och ungdomar har i många fall en styrka när det gäller att möta svåra förluster förutsatt att de kan dela den upplevelsen med människor de tycker om och har förtroende för. Det är viktigt att påpeka att varje sorgeväg är individuell eftersom den kan påverkas av flera olika faktorer kring det sörjande barnet (Gyllenswärd, 1997).

Alla barn sörjer olika beroende på de faktorer som spelar in vid en svår förlust. De faktorer som både Gyllenswärd (1997) och Fahrman (1993) talar om är:

• ålder
  
• personlighet
  
• intellektuell mognad
  
• psykisk mognad
  
• den utvecklingsfas barnet befinner sig i
  
• tidigare starka upplevelser och förluster samt hur dessa bearbetats
  
• barnets behov av och tidigare relation till den som dött
  
• relationen till de efterlevande närstående
  
• de efterlevandes sorg
  
• vilket stöd barnet får av omgivningen
  
• barnets förmåga att prata om det som inträffat
  
• stabiliteten och kontinuiteten i familjen.

Alla barn sörjer inte på samma sätt, men några av de vanligaste reaktioner som Gyllenswärd (1997), Ekvik (1993) samt Fahrman (1993) har funnit är:
Ängslan: Barnen är rädda att det ska hända något igen, de känner oro att fler av deras närstående eller de själva ska dö.
Självmordstankar: Det är vanligt med dessa tankar både hos äldre och yngre barn. Barnen kan känna att smärtan är alltför tung att bära och barnen vill då återförenas med den döde för att lindra smärtan och saknaden.
Starka minnen: Genom att minnas håller barnen kvar den döde inombords.
Sömnrubbningar: Drömmar speglar vårt inre, och den ångest samt sorg som barnet känner kan hållas borta under vakenheten, men våra drömmar är ocensurerade och detta kan leda till sömnrubbningar.
Nedstämdhet, längtan och saknad: Förmågan att längta är en viktig del i sorgeprocessen och barn behöver hjälp med att bearbeta denna saknad och längtan.
Vrede och beteende som kräver uppmärksamhet: Barnen kan bli aggressiva, aggressiviteten handlar ofta om en rädsla och känsla av övergivenhet.
Skuld och skam: Många barn tror att det var deras egna tankar och handlingar som orsakade dödsfallet.
Skolsvårigheter: Det är ganska självklart att när världen rasat samman för barnen så får de svårt att koncentrera sig på skolan.
Kamratproblem: Det finns barn som får problem med kamrater på grund att de som har sorg är mycket sårbara och därför inte tål lika mycket som förut. Ibland känner barnen att de inte får tillräckligt med förståelse från sina kamrater.
Kroppsliga smärtor: Det är inte enbart själen som sörjer utan även kroppen. Barn kan lätt få infektioner. Kroppens immunförsvar försvagas vid sorg. Huvudvärk, magont och trötthet är vanliga åkommor som kan drabba ett barn i sorg.
Regression: Vid sorg är det vanligt att barnen blir små och behövande igen. Vissa barn börjar suga på tummen eller kissar på sig. I och med en regression så avstannar också den normala utvecklingen fram till dess att barnen har anpassat sig och integrerat det som hänt.

I vissa fall kan det hända att barnet inte kommer igång med sitt sörjande. Detta kan bero på flera olika orsaker, hur omgivningen ser på sorgereaktioner. I vissa omgivningar visar man på bra prestation om man inte gråter, och behärskning av sina känslor är något man bör sträva efter. Det är viktigt att barn kommer igång med sitt sorgearbete. Självklart ser sorgeprocesserna olika ut för olika barn, men det finns en risk att barnens personlighetsutveckling påverkas och att psykiska problem kan komma att uppstå senare i livet om de inte får bearbeta sin sorg (Fahrman, 1993).

3.3  Sorgens olika faser

De faser man brukar tala om vid sorg är först chockfasen som sedan övergår i reaktionsfasen. Efter den följer bearbetningsfasen som i sin tur följs av återhämtningsfasen/nyorienteringsfasen. Dessa faser har alla sina karaktäristiska innehåll, faserna är inte helt åtskilda av varandra och det kan hända att den sörjande inte går igenom alla dessa. (Birkehorn, 2001, Cullberg, 1999, samt Ludvigsson, 2002)

3.3.1  Chockfasen
Enligt Cullberg (1999) kan chockfasen vara allt i från några timmar upp till flera dygn.

Om den person som har dött har en central betydelse för den sörjande och dess liv kommer nu den sörjandes känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar (Birkehorn, 2001).

Cullberg (1999) tar även upp att det i vissa fall kan uppstå avvikande beteenden såsom skrik och prat om oväsentligheter, samt att barn ofta har svårt att inse vad som egentligen har inträffat. Vidare menar Birkehorn (2001) på att den sörjande ofta kan känna att de befinner sig i ett "töcken". Cullberg (1999), Birkehorn (2001) och Ludvigsson (2002) har alla kommit fram till att den sörjande ofta har svårt att ta emot omfattande information, och därför måste informationen upprepas flera gånger. Tiden det tar att komma ur denna fas är helt individuell. Det är viktigt att den som sörjer har någon som ser och kan hjälpa till med de mest praktiska delarna av vardagen till dess att all information har nått fram.

3.3.2  Reaktionsfasen
Enligt Birkehorn (2001) inträder reaktionsfasen så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Cullberg (1999) menar på att när de drabbade genomgår denna fas, blir de tvungen att öppna ögonen och inse vad det är som har drabbat dem. Det är ofta nu de som sörjer försöker finna en mening till varför detta drabbade just dem. Ofta börjar de sörjande ta till sig olika omedvetna försvarsmekanismer.
De försvarsmekanismer Cullberg (1999) talar om är:

• Regression: De som sörjer återgår till en tidigare utvecklingsnivå som ofta innehåller trygghetsfaktorer.
  
• Förnekelse: De sörjande lägger märke till det som kan verka jobbigt, men förnekar det och vill inte acceptera det som har inträffat.
  
• Projektion: De sörjande överför ansvaret på sin omgivning.
  
• Rationalisering: De sörjande försöker med olika argument minska den egna upplevelsen av hot eller skuld.
  
• Isolering av känslor: De sörjande isolerar sina känslor.

De sörjande upplever under denna fas som att de är den enda i hela världen som har drabbats av detta. Detta kan leda till en isolering ifrån människor. Tiden för denna fas är, precis som med chockfasen, helt individuell (Birkehorn, 2001).

3.3.3  Bearbetningsfasen
Enligt Birkehorn (2001) inträder bearbetningsfasen när de sörjandes tankar om händelsen inte upptar hela deras vardag. Det är viktigt att komma ihåg att de som sörjer fortfarande kan ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt. Saknaden växer då inom de sörjande och det kan kännas precis som i början av sorgen.

3.3.4  Återhämtningsfasen/Nyorienteringsfasen
Enligt Cullberg (1999) kan man likna återhämtningsfasen/nyorienteringsfasen vid ett ärr som alltid kommer att finnas där men det behöver inte hindra de drabbades fortsatta liv.

De sörjande har accepterat det som har hänt, och finner nu ofta en djupare kunskap i varför just det här har drabbat dem, och önskar att det aldrig hade inträffat, men man ifrågasätter det inte längre. Sorgen och saknade har blivit en del av den sörjandes liv och den som sörjer börjar nu ofta se en ljus framtid. Den här fasen har inte någon direkt avslutning utan pågår ofta resten av livet (Birkehorn, 2001).

3.4  Att bemöta barn i sorg

Det är viktigt att den som ska bemöta den sörjande har kunskap om barns behov och utveckling, förståelse för sorgens tyngd, smärta och allvar samt en stor portion av ödmjukhet samt även lyhördhet. Den som skall bemöta sörjande barn måste kunna uppfatta barnens försvar samt ha kunskaper nog för att bemöta och respektera det. Det är även viktigt att de som bemöter barn i sorg har kontroll över sin egen smärta och sorg, detta är nödvändigt så att bemötaren kan bemöta och hjälpa barnet som sörjer. Om det finns sorg som är obearbetad ligger den ofta i vägen för att kunna hjälpa barnen bearbeta sin sorg. En konsekvens av detta bli att bemötaren byter samtalsämne när barnet blir ledsen, och då börjar skoja allt för friskt. Det är absolut inte är fel att skoja, men den som bemöter barn i sorg måste våga stanna kvar i den tunga situationen som uppstått (Gyllenswärd, 1997).

3.4.1  Att förmedla dödsbud till ett enskilt barn
Oftast är det en polis eller en präst som kommer med dödsbudet till familjen, men det kan hända att personal inom skolan måste informera eleven. James & Friedman (2003), Dyregrov (1993), Ekvik (1993) och Gyllenswärd (1997) menar på att det är viktigt att man använder rätt ordval när man berättar för ett barn att någon dött, man bör inte säga att den döde har somnat eller gått bort. Detta kan leda till att barnet inte vågar gå och lägga sig på kvällen eller blir väldigt oroliga så fort en närstående ska gå bort. Ekvik (1993) samt Dyregrov (1993) påpekar att det är viktigt att tänka på vissa saker när man ska lämna ett dödsbud.

• Barnet och den som lämnar budet måste känna varandra väl. Det är viktigt att barnet känner tillit och trygghet till den som lämnar budet.
  
• Man bör inte vänta inte med att ge beskedet vid ett bättre tillfälle, utan det är viktigt att prata med barnet direkt. Det kan uppstå onödiga konflikter om barnet får reda på att det gått flera timmar sen det hände.
  
• Den som lämnar budet skall skaffa sig så mycket information som möjligt, men det är också viktigt att informationen är bekräftad.
  
• För ett barn som har förlorat någon eller båda föräldrarna är det viktigt att man berättar att någon kommer att ta hand om det samt gärna vem det är som kommer att göra det.
  
• Det är viktigt att komma ihåg att den som lämnar budet ska finnas där för barnet och våga ta emot de reaktioner som kommer.
  
• Övriga klasskamrater bör så snabbt som möjligt få reda på vad som hänt, annars börjar de spekulera i det. Det är viktigt att det är i samråd med eleven som den övriga klassen ska informeras.

3.4.2  Att hjälpa enskilda barn bearbeta sin sorg
Skolan står för en trygghet och kontinuitet i vardagen. Det är viktigt att ett barn som varit med om ett dödsfall, får hjälp och stöd att komma tillbaka till skolan så snart som det är möjligt. Skolans personal bör därför tidigt ta kontakt med barnet och dess föräldrar för att visa att de bryr sig om hur barnet mår, och är beredd att hjälpa barnet genom den svåra tiden. Det drabbade barnet kan i vissa fall komma efter i skolarbetet. Det är därför viktigt att skolan tidigt bedömer om stödinsatser bör sättas in. Skolans personal kan underlätta barnets sorg, och tillfredställa deras behov genom kramar eller en enkel klapp på axeln. Den fysiska kontakten leder till en trygghet hos barnet, men det är viktigt att tänka på att det måste ske på barnets villkor (Dyregrov & Raundalen, 1995).

Enligt Rehnstam (2002) finns det flera barn som känner att de inte vill gråta inför andra och då bör man som lärare låta barnet komma och gå som de själva vill under den första tiden. Man kan hjälpa barnet genom att bekräfta att det de känner är normalt samt lyssna på deras tankar. Det är till hjälp för barn att till exempel stärka de positiva minnena av den som dött. Man bör även på något sätt uppmuntra barnen att komma ihåg och prata om personen. Genom att visa bilder kan man stödja barnen att tala om minnen, så snart man kan efter en förlust bör man börja följa vardagliga rutiner och regler. Detta ger barnen en känsla av kontinuitet och regelbundenhet som i detta läge lugnar barnet (Jarrat, 1996).

3.4.3  Att förmedla dödsbud till en klass
Enligt Dyregrov & Raundalen (1995) är det viktigt att vid plötsliga och oväntade dödsfall som påverkar flera barn anordna ett strukturerat klassrumsmöte. Man bör vänta med den systematiska genomgången till dagen efter, eftersom det är först då de drabbade börjat inse vad det egentligen är som har skett. Syftet man bör ha är att klargöra vad som ägt rum, dela reaktioner och upplevelser med varandra samt väcka insikten att reaktioner är normala och hjälpa barnen att stötta varandra. Detta möte kan ta upp till två timmar och man bör inte ta någon rast. Ordningen för hur detta möte kan läggas upp är introduktion, fakta, tankar, reaktioner, information och avslutning.

Introduktion: Under introduktionen redogör läraren för vad som ska hända de närmaste timmarna och varför det sker. Läraren bör betona att det kommer många reaktioner och intryck när någon dör.
Faktadel: Under faktadelen får barnen en chans berätta hur de fick reda på vad som hänt, vad de fått veta av vem och när. Här får läraren ett tillfälle att rätta till missförstånd och motverka ryktesspridning. Genom denna faktagenomgång får man också ofta reda på om något barn är mer berört än de andra.
Tankar/Reaktioner: När man frågar om barnens tankar från när de hörde talas om det inträffade får man nästan alltid automatiskt svar som visar på deras reaktioner samt tankegångar. Barnen har ofta funderingar om hur, var och när dödsfallet inträffade. Barnen får också en chans att berätta om alla de tankar och upplevelser som de har haft sedan de fick dödsbeskedet.

I de lägre åldrarna kan man bearbeta händelsen genom att rita teckningar. Teckningarna återspeglar ofta barnens vrede över vad som skett och fruktan att förlora kontrollen över sina egna känslor. I de högre åldrarna kan man också skriva eller teckna ner sitt farväl. Barnens omtanke om varandra brukar väckas och uppmuntras i sådana här krissituationer.

Information. Under informationsfasen samlar läraren upp det som eleverna kommit med och, påpekar likheter i deras tankar och reaktioner och betonar det normala i deras sätt att reagera.
Avslutning. Nu sammanfattas det som tagits upp, man planerar för framtiden. Man kan diskutera om olika ritualer samt vad barnen vill göra för att visa omtanke om dem som är mest drabbade. Avslutningsvis bör man fråga eleverna om det är något mer som de vill ta upp, samt om de har några speciella funderingar.

Det är även bra om läraren går igenom några regler som eleverna och personalen bör hålla sig till, detta ger barnen en struktur och trygghet (Dyregrov & Raundalen, 1995).

Det är viktigt att den information som ges ut till barnen skall vara bekräftad, och det är även viktigt att redan tidigt dementera eventuella falska rykten som kan uppstå.

Det finns en huvudregel när det gäller hur man bör informera barn och den är ”att man inte skall kringgå sanningen med undvikande bortförklaringar. All tillgänglig information som är riktig och godkänd är till hjälp för eleverna. Ibland kan följande gamla goda regel komma väl till pass: Allt vad man säger skall vara sant, men man skall inte säga allt som är sant” (Ekvik, 1993, s23).

3.5  Ritualer

Enligt Dyregrov (1994) är ritualer aktiviteter som symboliskt uttrycker känslor och tankar hos en person, en familj eller en grupp. Vanligtvis är det handlingar som genomförs tillsammans med andra för att markera att människan övergår från ett utvecklingsstadium i livet till ett annat.

3.5.1  Ritualernas betydelse
Sedan tidernas begynnelse har ritualer enligt Dyregrov (1994) varit betydelsefulla för att markera livets övergång, Ritualer kring den avlidne är något som finns i alla kulturer, religioner och samhällen på ett eller annat sätt. Ekvik (1993) anser att vi underskattar ritualernas betydelse för sorgearbetet i vårt samhälle. De ritualer som vi använder oss av både före, under och efter begravningen är till stor hjälp för sorgearbetet. Ritualer förhindrar uppkomsten av olika fantasier hos barnen. Att delta i ritualer hjälper också barnet att förnuftsmässigt få grepp om dödsfallet, genom att ritualerna bekräftar det oåterkalleliga faktum att den döde inte kommer tillbaka. Barn kan med ritualernas hjälp översätta tankar och känslor till konkreta symbolhandlingar. Ett barn uttrycker sig så här: ”Det var inte förrän jag såg pappa ligga där i kistan som det riktigt gick upp för mig vad som hänt, Det var skönt att se honom ligga där så fridfullt, se att han hade det bra. Jag tog på honom. Det kändes så riktigt och fint att ta farväl av honom på det sättet. Jag blev lugn därför att han hade det bra” (Dyregrov, 1994, s.21)

Ritualerna hjälper den sörjande att kunna ge uttryck åt sin egen sorg. Det är viktigt och värdefullt att få vara med vid till exempel en begravning. Ofta kan det vara en större påfrestning att inte vara med på begravningen än att vara där (Dyregrov, 1994). Ekvik (1993) menar på att när man inte låter barnen vara med vid ritualerna så fråntar man dem deras möjligheter att ge uttryck för allt som de bär inom sig. Ritualerna har den funktionen att de ger vuxna och barn en gemensam utgångspunkt för samtal angående dödsfallet, inte bara tillfälligt utan även för resten av deras liv.

Ritualerna har enligt Dyregrov (1994) flera viktiga psykologiska funktioner. De medverkar till att:

• reducera overklighetskänslor
  
• förhindra fantasier
  
• hjälpa barnet att tankemässigt ”få grepp” om dödsfallet
  
• stimulera barnet till att ge känslomässigt uttryck åt förlusten
  
• ge barnet möjlighet att ta ett konkret avsked av den döde
  
• ge barn och vuxna en gemensam upplevelse som kan ligga till grund för senare samtal.

3.5.2  Markering i klassrummet
Det finns flera olika sätt att i klassrummet markera ett dödsfall men det är viktigt att barnen får vara med och bestämma uttryckssättet. Om ett barn i klassen förlorat en närstående så kan man med fördel, enligt Rehnstam (2002), fråga barnet om han eller hon vill att ljus skall brinna i klassrummet för den som de har förlorat. Om det är ett barn i klassen som dött använder sig ofta klasserna sig av barnets bänk som en symbolisk markering av att han eller hon är död. Barnen kan göra teckningar som bänken dekoreras med samt tända ett ljus för den döde. Genom att tända ett ljus som minne markeras sorg och saknad på ett fint sätt. De flesta klasser har sina egna idéer om hur just de ska göra för att hedra den döde (Dyregrov, 1994).

Rehnstam (2002) tipsar om att man kan hålla en minnestund i klassrummet. Under denna minnestund kan barnets bänk vara i centrum med ett tänt ljus samt ett foto. Under minnestunden kan det hållas en tyst minut, och efter det kan eleverna och läraren berätta ett fint minne av den döde. Enligt Dyregrov (1994) är det en viktig del i sorgearbetet att låta elevens bänk stå tom läsåret ut, för att sedan göra en liten ceremoni omkring utflyttandet av bänken där klassen deltar.

3.5.3  Markering i skolan
Dyregrov (1994), Rehnstam (2002), Gyllenswärd (1997) samt Stening (1999) tar upp hur viktigt det är att skolan markerar på något sätt när döden drabbar elever och lärare på skolan.
Om dödsfallet drabbar flera klasser på skolan bör en minnestund utformas av lärarkollegiet.
Förslagsvis kan en sådan minnesstund innehålla:

• minnesord från skolans rektor
  
• några ord från klassföreståndaren
  
• man läser en passande dikt
  
• prästen säger några ord
  
• sång eller ett musikstycke
  
• en tyst minut

Om man får besked om ett dödsfall under skoltid kan eleverna tillsammans sänka flaggan på halv stång. Det är viktigt att vara medveten om att symboliska handlingar ger ett mer direkt uttryck för känslor än vad ord kan ge.

3.5.4  Begravning
Enligt Dyregrov (1994) och Fahrman (1993) konkretiserar en begravning det som hänt och gör det verkligt samt hjälper barnet genom sitt sorgearbete. Detta utgör en viktig grund för barnets vidare förståelse av det som skett. Ett barn bör inte tvingas att delta vid en begravning men man bör som vuxen försöka motivera barnet till att vilja delta. 16-åriga Karl beskriver sin önskan om att han hade varit med på sin fars begravning när han endast vad ett år gammal. Han uttrycker sig så här ”Det hade varit så skönt att veta att mamma hade burit mig på armen till pappa, att jag hade varit där” (Dyregrov, 1994, s.40).

Inför en begravning gäller detsamma som inför en visning, barnet bör vara väl förberett och ha en närstående trygg person vid sin sida. Det kan vara bra att barnet innan begravningsakten får en chans att gå in i kyrkan och titta på blommorna samt bekanta sig med rummet. Det kan vara bra för barnet att det även under själva begravningsakten får göra en rituell markering i samma form som vid visning. Barn som är lite äldre kan med stor fördel engageras i förberedelserna inför begravningen. De kan få välja musik, dikter och blommor.

Barn som engageras i begravningsförberedelserna upplever en gemenskap med de vuxna, och mår bra av att aktivt delta i förberedelsearbetet. Detta ska inte vara något tvång men det är viktigt att barnen får information om att möjligheterna finns, och att de ges lite tid att fundera på om de vill bidra på något sätt (Dyregrov, 1994).

4  Resultat

4.1  Intervju rektor 1

Vid den aktuella händelsen arbetade rektorn på en högstadieskola. En helt vanlig måndag i början av läsåret hade rektorn en morgon konferens på skolan där han jobbade, en ur personalen kom då in och berättade för rektorn att det hade skett en olycka med skolbussen. Rektorn som vid detta tillfälle inte visste allvaret i olyckan, satte sig i sin bil för att köra till olycksplatsen. På vägen dit såg han ett antal helikoptrar på himlen och började då inse allvaret i det som hade inträffat. På håll såg han ett tjugotal ambulanser samt ett fordon som låg upp och ner. Rektorn såg att skolbussen hade kolliderat med en timmerlastbil. Rektorn fick snabbt information om att det var fyra elever som omkommit samt deras chaufför. Dessutom var två elever allvarligt skadade och ett flertal hade skadats lindrigare. Något senare omkom även chauffören till timmerlastbilen. Nyheten om vad som hade inträffat spreds snabbt via media samt bland eleverna själva, vilket ledde till att det mycket snabbt befann sig ett flertal anhöriga på olycksplatsen. När de skadade och döda förts till sjukhus åkte rektorn till skolan för att informera den övriga personalen och eleverna om vad som inträffat. Rektorn valde att samla hela skolan till en minnesstund i aulan och berättade där med stöd från en präst vad som inträffat samt vilka som omkommit. Reaktionerna blev mycket starka och en elev ställde sig upp, kastade stolar och sprang ut därifrån. Personalen fick tag på eleven, kramade om honom och bad honom stanna under minnestunden.

Efter minnestunden fick eleverna tillfälle att samtala i sina respektive klassrum. De elever som kände att de ville åka hem fick göra det, men endast om deras vårdnadshavare kom och hämtade dem. Ingen elev tilläts åka hem utan en nära anhörig. Rektorn samlade också kristeamet samt personal som varit med vid en bussolycka några år innan i Kista. Detta team gjorde upp ett schema över hur de skulle arbeta den kommande tiden. Detta schema valde teamet att följa till punkt och pricka.

De kommande dagarna skickades det blommor från hela Sverige till skolan. Dessa blommor placerades i skolans aula tillsammans med kondoleans böcker, kort på de omkomna och ljus var tända. Alla elever besökte sedan klassvis aulan för att skriva i böckerna. Elever och personal kunde även besöka aulan när de kände att de var i behov av det. Rummet var mycket känsloladdat och rektorn berättar att det var många vuxna som nästan svimmade när de kom in rummet på grund av den starka inverkan rummet hade på dem.

När några dagar hade gått kände flera ur personalen att de inte orkade längre. Rektorn bestämde då med initiativ ifrån personalen att de skulle införskaffa extra personal som fanns till hands vid behov, vilket blev mycket uppskattat av personalen. Vad rektorn kan minnas så behövde aldrig extra personalen kallas in, men det var en stor trygghet för lärarna att de fanns där för dem.

Det hölls även en minnesgudstjänst i ortens kyrka för att hedra de omkomna. Vid minnesgudstjänsten fick elever, lärare och anhöriga gå fram och lämna ett tänt ljus på altargolvet. Efter detta återvände flera till bänkarna, medan några kände att de inte klarade att stanna längre. Eleverna besökte olycksplatsen klassvis för att bearbeta det fruktansvärda som hänt. De lämnade då blommor, mjukisdjur och tände ljus tillsammans. Vid begravningarna av eleverna och de två chaufförerna deltog de elever som kände att de orkade.

Denna händelse påverkade skolan under hela läsåret. Efter ett tag visade det sig att flera elever ådragit sig whiplashskador vid olyckan och de drabbade eleverna fick sjukgymnastik och massage för sina besvär. Elever bröt ihop och blev ledsna över enkla saker som till exempel en elev som blev jätteledsen när han/hon öppnade sitt pennskrin och fann ett suddgummi som en av de omkomna eleverna brukade låna. Strax efter olyckan blev det stökigt i skolan. De utåtriktade eleverna blev ännu mer utåtriktade, de tysta blev ännu tystare. Några månader efter bussolyckan drabbades många elever plötsligt av sömnbesvär och depressioner. En elev fick så stora sömnproblem att hon fick sova i skolan på dagen. Rektorn ansåg att det var är bättre än att vara borta hela dagen.

Det anordnades flera föräldramöten under denna period där personalen informerade om hur de arbetade och vad som skulle komma att hända härnäst. Vid ett av dessa möten talade de bland annat om de stundande sex begravningarna. Rektorn informerade om att alla var varmt välkomna att deltaga, och han vädjade till föräldrarna att delta vid dessa för att finnas där som stöd för sina barn. Efter en tid valde rektorn att göra hembesök till alla de omkomna elevernas vårdnadshavare, vilket blev mycket uppskattat.

Rektorn känner idag att han skulle agerat annorlunda gällande minnestunden som hölls.

Idag hade han sett till att alla elever satt klassvis och bett elever och personal att krama om varandra och hålla varandras händer när dödsbeskeden lämnades. Rektorn har inte fått någon utbildning i hur man kan bemöta barn som har sorg, men har genom sitt tidigare yrke inom det militära skaffat sig erfarenheter angående krishantering.

4.2  Intervju rektor 2

När rektorn började sin tjänst vårterminen 2003 fick hon reda på att det fanns en pojke som hette Pelle i årskurs fem som hade haft en hjärntumör. Tumören hade opererats bort året innan. I slutet av vårterminen 2003 visade det sig att tumören kommit tillbaka och att den inte gick att operera bort. Efter sommarlovet gick Pelle fortfarande i skolan men endast sporadiskt. Pelle fick vid den här tiden en assistent som höll nära kontakt med hans familj. Det stod under hösten 2003 klart att Pelle inte skulle överleva. Skolan aktualiserade därför sin krisplan samt införskaffade en krislåda som kom att innehålla ljus, ljusstakar, duk, vas, fotoramar och ett häfte med lämpliga dikter.

I januari 2004 dog Pelle. Rektorn som då befann sig på semester fick beskedet av Pelles assistent. Ett par dagar senare bokade rektorn ett möte med assistent, klassföreståndare och skolprästen. Frågan som dessa personer ställde sig under detta möte var: Hur skall vi göra?

Det viktiga för rektorn var att pojkens föräldrar hade kännedom om och samtyckte till allt som gjordes på skolan. Samma dag som mötet ägde rum gick Pelles assistent, som kommit att stå honom och familjen mycket nära, personligen över med ett brev skrivet av rektorn som innehöll upplägget som skolan tänkte använda sig av. (Se bilaga 2) Föräldrarna godkände skolans upplägg, men de ville inte informera de elever som inte gick i Pelles klass att han hade dött i cancer. De fick i stället information om att han avlidit efter en tids sjukdom.

Dagen därpå valde rektorn att personligen ringa Pelles klasskamraters föräldrar för att informera dem om att Pelle avlidit, och hon bad dem informera sina barn om det som inträffat. Under samma samtal berättade även rektorn om hur den kommande första skoldagen skulle se ut. Rektorn välkomnade även föräldrarna att delta vid denna dag.

Under en planeringsdag fick skolans övriga personal information om vad som hade inträffat under lovet. Alla lärare fick då material som underlättade för dem i deras möte med sina elever (se bilaga 3-4). Alla klasser försågs också med ljus, ljusstake och en diktsamling. Pelles klassföreståndare fick duk, ljus, vas etc. som skulle användas vid minnesbordet i klassrummet.

Den första dagen efter lovet hölls det på morgonen en minnesstund i klasserna. I klassen där Pelle hade gått började morgonen med att läraren hälsade alla välkomna tillbaka efter lovet, och informerade klassen om dagen samt att de skall prata om det dödsfall som inträffat. Efter denna information tog skolans präst över lektionen. Prästen talade om att alla får vara ledsna och att de övriga eleverna måste respektera att någon gråter. Prästen sa ”Ibland säger tårarna det som munnen inte kan uttrycka och vi får låta det vara så”. Efter detta fick varje elev berätta i storgrupp om hur de fick reda på att Pelle avlidit. Eleverna talade också om var någonstans de befann sig när de fick beskedet. De föräldrar som fanns med i klassrummet redogjorde också för hur och var de fick reda på det som inträffat. Eleverna fick tomma lappar av prästen och fick sedan i par fundera ut frågor som rörde det som inträffat. Assistenten, läraren samt prästen försökte sedan besvara frågorna så gott det gick, och prästen såg till att alla lapparna förstördes. När eleverna fått prata av sig delade prästen och läraren ut papper samt vattenfärger, och eleverna fick måla det de kände för just vid det tillfället. När eleverna målat klart sina teckningar berättade de lite kort om sin bild. Prästen informerade också eleverna om vad som kommer att hända med Pelle, och informerade även om den stundande begravningen samt att alla elever får vara med på den, men att de måste gå med en förälder. Efter denna information besökte alla eleverna det kondelansbord som rektorn ställt upp i entréhallen under morgonen. På bordet fanns det en fin duk, en vas med en lilja, ett tänt ljus, ett kort på Pelle samt en bok att skriva hälsningar i. Rektorn var den första som skrev i denna bok. Stämningsfull musik spelades också som var vald av Pelles familj. Bilderna som eleverna målat hängdes upp bakom bordet. Vid bordet fanns det alltid två personer från skolans krisgrupp. När eleverna kände att de var klara vid bordet fick de en lång rast, sedan fortsatte skoldagen, så gott det gick, som vanligt.

Efter denna dag så tändes det varje morgon ett ljus till minne för Pelle. Prästen återkom efter en vecka och därefter ca en gång per månad terminen ut. Alla elever i klassen deltog vid begravningen. Rektorn hade inte någon fått någon utbildning i hur man bemöter elever som har sorg. Hon känner att hon inte skulle ha agerat annorlunda utan arbetat utifrån samma modell om samma händelse skulle inträffa idag.

4.3  Intervju lärare 1

Denna lärare hade en elev vid namn Kalle, som gick i årskurs 6, vars pappa dog i en sjukdom. Läraren hade under en längre tid vetat att Kalles pappa var sjuk. Han visste även att Kalle hade ungefär samma sjukdom. Kalle var på grund av sin sjukdom borta ganska mycket ifrån skolan. En kväll ringde Kalle till sin lärare och berättade att han inte skulle komma till skolan dagen därpå eftersom hans pappa låg inne på sjukhus. Det gick några dagar och Kalle hade ännu inte hört av sig, men en kväll när läraren hade varit borta så hade Kalle ringt hem till honom. Läraren kände på sig att hade hänt något men ringde då inte upp eleven eftersom det var sent på kvällen och han trodde att Kalle skulle ringa tillbaka. Kalle ringde aldrig den kvällen och läraren gick som vanligt till skolan morgonen därpå. Han hörde då att eleverna på skolan pratade om att Kalles pappa hade dött men läraren hade inte fått denna uppgift bekräftad ännu. Alldeles innan första lektionen kom Kalle till skolan själv och bad att få prata med läraren. Kalle berättade då att hans pappa hade dött och att han hade suttit och vakat de senaste dagarna, Kalle sa att han ville berätta det som hade hänt öga mot öga till läraren, efter detta samtal valde Kalle att gå hem för dagen.

Efter att Kalle valt att gå hem så kallade läraren samman delar av den befintliga krisgruppen på skolan för att diskutera det som hänt tillsammans, samt hur de skulle agera nu. Läraren informerade, i samråd med Kalle, på en gång klasskamraterna om vad som hade hänt och varför Kalle skulle vara borta en tid. De talade även om döden och vad en människa som sörjer går igenom. Klassen kom tillsammans överens om att köpa en present och skriva ett kort till Kalle. Presenten som de köpte gick läraren och en nära kamrat till Kalle och lämnade hemma hos honom. Kalle var ensam hemma när läraren och kamraten kom och hälsade på, de pratade ett litet tag om det som hänt och läraren berättade för Kalle att han hade informerat hans klasskamrater om vad som hade hänt. Några elever i klassen ville besöka Kalle, men läraren avrådde dem eftersom han ansåg att familjen skulle få sörja klart först. Eleverna lyssnade dock inte på läraren utan köpte en blomma och gick själv och besökte Kalle, vilket blev mycket uppskattat av Kalle eftersom det då blev lättare för honom att återvända till skolan. Klasskamraternas föräldrar fick ingen muntlig eller skriftlig information från läraren, utan eleverna fick själva berätta för sina föräldrar vad som hade inträffat.

När Kalle kom tillbaka till skolan så var han hemma i olika perioder dels på grund av sin sjukdom och även eftersom han kände att han inte orkade. Kalle fick under denna period dubbla uppsättningar av sina läroböcker så att han kunde arbeta både hemma och i skolan. Kalle tog själv ofta initiativ till samtal med läraren angående sin pappas dödsfall. Läraren valde att inte själv ta initiativ till samtal eftersom Kalle gjorde det när han var i behov av att prata.

När läraren tänker tillbaka på hur situationen hanterades så är det vissa saker som han hade valt att göra annorlunda idag. Läraren hade idag valt att konsultera skolprästen och i tidigt skede kallat in skolsköterskan samt en kurator. Läraren tog aldrig kontakt med Kalles mamma under denna period och det är något som han idag känner att han kanske borde ha gjort. Läraren har fått information och utbildning i hur man bemöter barn som har sorg, eftersom han är med i skolans krisgrupp.

4.4  Intervju lärare 2

Denna lärare jobbade, när detta inträffade, i en åldersblandad klass årskurs 1-3. Klassen hade ett nära samarbete med fritids och hade vissa lektioner tillsammans med fritidspedagogerna. En vanlig torsdag skulle eleverna ha lektion tillsammans med en av fritidspedagogerna vid namn Anna och gick därför som vanligt ner till fritids. Eleverna kom efter ett tag upp igen och berättade att Anna inte var där. Läraren visste att Anna inte hade sjukanmält sig idag och inte heller hade tagit ledigt och trodde först att hon kanske var lite sen, men ju längre dagen led ju mer orolig började hon och den övriga personalen bli. Läraren hörde ingenting ifrån Anna på hela dagen. Samma dag, på kvällen, fick läraren ett telefonsamtal från en arbetskamrat som berättade att Anna hade omkommit i en bilolycka.

Dagen därpå var flaggan på halv stång när personal och elever kom till skolan. Alla elever blev mycket fundersamma, oroliga och ville veta vem det var som hade dött. Läraren valde då att inte berätta för sina elever vem det var som hade dött, utan sa att de skulle tala om det i klassrummet sedan. Rektorn hade under morgonen tagit kontakt med skolans präst som tillsammans med läraren skulle lämna dödsbeskedet. När eleverna kom in i klassrummet hade läraren placerat alla stolar i en ring och ett ljus var tänt. Läraren valde att själv berätta för eleverna att Anna hade dött. När den första chocken hade lagt sig kom prästen och en specialpedagog som jobbar i klassen in i klassrummet. Prästen förklarade för eleverna vad som nu kommer att hända med Anna och att hon nu befann sig i himlen hos gud. Efter att prästen hade pratat med eleverna delades klassen upp i tre grupper. Eleverna fick i smågrupper ventilera sina tankar och funderingar. Alla elever reagerade väldigt olika och för de allra flesta tog det en liten stund innan den första reaktionen kom. Alla eleverna blev mycket ledsna. När eleverna pratat av sig fick de rita och måla teckningar som barnen sedan valde att ge till Annas familj. Prästen och skolan anordnade en minnestund som eleverna fick deltaga vid om de kände att de orkade, vilket alla elever gjorde. Vid minnesstunden fick eleverna tända ett ljus och ställa det framme vid altaret. På eftermiddagen följde läraren och specialpedagogen med eleverna till fritids och stannade med dem där ända till dess att deras föräldrar kom och hämtade dem. Efter några dagar valde Annas mamma att själv komma och besöka skolan. Hon berättade då hur olyckan hade gått till och hur hon tror att Anna har det nu.

Det fanns en befintlig krisplan på skolan men läraren använde sig inte av den. Läraren har inte fått någon utbildning i hur man kan bemöta barn i sorg. När läraren tänker tillbaka hur hon och den övriga personalen reagerade vid dödsfallet, så känner hon att hon idag inte skulle ha agerat annorlunda. Det enda hon har tänkt på i efterhand var att hon skulle ha informerat barnen och deras föräldrar om begravningen, och upplysa dem att de är mycket välkomna att deltaga med närvaro av sina föräldrar.

4.5  Intervju lärare 3

Läraren arbetade, när detta inträffade, i en årskurs 5. En kväll ringde telefonen hemma hos läraren och det var en mamma till en av hennes elever, Lisa, som berättade att Lisas pappa hade begått självmord. Mamman berättade vidare när och hur det hade gått till. Det hade hänt ett par timmar innan hon valde att ringa läraren. Efter detta samtal ringde läraren på en gång till skolans rektor som i sin tur tog kontakt med skolans kurator. Kuratorn tog samma kväll kontakt med läraren och frågade läraren om hon klarade att berätta för Lisas klasskamrater vad det var som hade inträffat. Kuratorn bad läraren tala med Lisas mamma angående hur mycket hon fick berätta för den övriga personalen och Lisas klasskamrater. Läraren valde, trots omständigheterna att, ringa upp Lisas mamma samma kväll och fråga hur hon ville att läraren skulle göra. Mamman ansåg att läraren skulle berätta precis vad som hade hänt för eleverna i klassen och för de andra lärarna på skolan. Men hon ville inte att de övriga skulle få reda på varför han hade valt att ta sitt liv.

Dagen efter berättade läraren för barnen vad som hade hänt med Lisas pappa och att Lisa skulle vara hemma ifrån skolan en tid framöver. Efter att läraren lämnat beskedet fick barnen måla och rita. Först valde de vilken eller vilka färger som de tyckte att döden hade. Sedan fick de sätta igång och måla. Under tiden gick läraren runt och frågade alla barn om de kunde berätta vad de målat. När barnen målat klart samtalade läraren med barnen om hur de skulle ha känt sig, om deras egen pappa hade dött. Hon frågade dem vad de skulle vilja ha av kompisarna i klassen? Barnen kom fram till att de skulle skriva ett brev till Lisa. Alla i klassen skrev och ritade något. Läraren valde sedan att själv gå och överlämna teckningarna och breven. Lisa och hennes familj blev mycket tacksamma för besöket. Lisa ville veta vad de andra barnen hade sagt när de fick reda på vad som hade hänt med hennes pappa. Läraren berättade att alla i klassen saknar henne och vill att hon ska komma tillbaka så snart som möjligt. När Lisa kom tillbaka till skolan gick hon och talade hos skolans kurator. Läraren kände att hon inte behövde tala med Lisa om hennes pappa eftersom kuratorn talade med henne ca en gång i veckan. Lisa tog endast några gånger initiativ till samtal med läraren angående sin pappas död, och då handlade det oftast om att hon inte orkade vara kvar på skolan den dagen.

Varje vecka skrev läraren ett veckobrev hem till föräldrarna. Genom veckobrevet berättade hon att Lisas pappa hade dött och att de nu skulle prata om döden i skolan.

När läraren tänker tillbaka på hur hon hanterade situationen känner hon att hon inte skulle vilja göra något annorlunda i dag, det hon däremot känner är att hon önskar att hon hade fått någon utbildning i hur man bemöter barn i sorg. Det fanns en befintlig krisplan på skolan men läraren använde sig inte av den. Däremot vet hon att kuratorn använde sig av den.

5  Analys och diskussion

I mina intervjuer har jag fått fram hur utsatta skolor och lärare har agerat då de hamnat i krissituationer.

Hur bör/kan skolan förberedda sig inför dödsfall?
Endast en av dem som jag intervjuade hade fått någon utbildning i hur man kan bemöta barn som har sorg. Jag anser att det är mycket viktigt att all personal inom skolan får utbildning och information om hur man kan bemöta barn i sorg eftersom det är en situation som alla kan komma att ställas inför. Enligt Huntley (1996) kan barn lära sig att acceptera döden som ett naturligt inslag i livet om vi som vuxna tar upp ämnet vid en tidig ålder och på ett objektivt och icke skrämmande sätt. Jag tror att det är en fördel att man som personal inom skolan förbereder sig på att möta barn i sorg genom att själv fundera på sin egen syn på livet och döden. Denna reflektion ger en grund så att man på ett enklare sätt kan klara av att bemöta och hantera barnens olika frågor och känslor. Att arbeta med existentiella frågor i skolan är något som jag efter detta arbete har insett är väldigt viktigt. Dessa frågor bör diskuteras och inte bara aktualiseras när någon dör.

Som det ser ut i världen är sjukdom, död och olyckor tragiska händelser som alltid kommer att finnas och som finns i varje människas närhet. På grund av detta poängterar Skolverket (2000) vikten av att alla skolor bör ha en fungerande krisplan. Jag anser personligen att det är viktigt att varje skola har en krisplan och att samtliga inom personalen vet var samt att den finns tillgänglig. Det är även viktigt att de som arbetar inom skolan får regelbunden information angående krishantering. Jag har under mitt examensarbete noterat att samtliga skolor innehar en krisplan med information om hur de ska gå tillväga när de står inför mötet med barn som har drabbats av sorg. Jag anser att en krisplan ska vara en vägledning för skolans personal så att de på bästa sätt kan tillgodose elevernas behov, samtidigt som de kan agera på ett professionellt sätt. Det är också viktigt att den befintliga krisplanen uppdateras varje termin med eventuellt nya telefonnummer och klasslistor. De lärare jag intervjuade använda sig inte av deras skolas krisplan, men den fanns där som en trygghet för dem alla. Både rektorerna använde sig av skolans befintliga krisplan. På samtliga skolor fanns det en krisgrupp, och den konsulterades vid tre av fallen.

Hur kan man som personal inom skolan hjälpa och bemöta barn som har sorg
Alla människor, barn som vuxna, sörjer på olika sätt, men jag tror att rätt stöd under bearbetningen och sorgen samt stöd från människor omkring den sörjande kan bli avgörande för resten av livet. Jag anser att skolans sätt att möta elevers reaktioner och agerande är mycket betydelsefull, eftersom skolan är en stor del i ett barns liv. I alla de fall där händelsen drabbade hela klassen, var det läraren som tillsammans med en präst förmedlade dödsbudet. Dyregrov (1994) och Ekvik (1993) tar upp vikten av att det bör vara en person som barnen känner tillit och trygghet till som lämnar budet. I alla dessa fall kände barnen prästen eftersom det var deras skolpräst som var med vid de olika högtider som skolan brukade anordna. På alla skolor utom en fick eleverna dödsbeskeden av sin klassföreståndare. En av skolorna valde att informera eleverna om att deras skolkamrater omkommit genom en minnesstund ledd av skolans rektor samt en präst.

På flera av skolorna tändes det ljus till minne av de som omkommit. Ekvik (1993) poängterar vikten av att tända ett ljus när man ska framföra ett dödsbud, han anser också man kan ha ett kort på de som omkommit. Dyregrov (1994) menar på att man genom dessa handlingar uppnår en lugn och fridfull stämning och man hedrar den döde på det viset. Två skolor hade en krislåda som jag redovisade ovan i resultatet. En krislåda kan innehålla dikter, duk, ljus och fotoram. Vid innehav av en krislåda underlättar det vid uppställning av ett eventuellt minnesbord för den som avlidit. Om varje skola har en cd-rom skiva med kort på all personal samt elever så kan man på ett snabbt och smidigt sätt få fram ett kort på den som avlidit och placera detta i fotoramen.

Enligt Jaratt (1996) bör man på något sätt uppmuntra barnet att komma ihåg och prata om personen. På samtliga skolor användes samtalet som ett viktigt redskap vid bearbetningen av sorgen. Det samtalades mycket och länge om det som inträffat. Alla skolor talade även om vad döden innebär och om känslor som kan uppstå vid sorg. I de klasser där alla kände den som dött så pratade både läraren och en präst med barnen om döden, och vad som händer med en person som avlidit. På tre av skolorna fick eleverna efter samtalen måla för att på så sätt uttrycka sina känslor. Jag tror att det är viktigt att barnen får uttrycka sina känslor inte bara i ord utan även i handlingar.

I de klasser där en av elevernas pappa hade dött, informerade lärarna de övriga klasskamraterna på en gång han/hon fått besked om dödsfallet. I dessa klasser hade läraren först fått alla information bekräftad så att inga falska rykten skulle börja spridas. Ekvik (1993) samt Dyregrov (1994) menar på att det är viktigt man informerar eleverna så snabbt som möjligt för att undvika uppkomsten av eventuella rykten. I detta fall fick även pojken vara med och bestämma vad de övriga klasskamraterna skulle få för information.

I alla de klasser där dödsfallet berörde en enskild elev utförde de andra barnen en handling för att visa att de tänker på den drabbade klasskamraten. I den ena klassen köptes det en liten present som överlämnades av läraren och en elev ur klassen hemma hos pojken, i den andra målade och skrev alla barnen någonting till den drabbade flickan och läraren överlämnade sedan dessa teckningar och brev vid ett personligt hembesök.

I många fall vill man inte störa barnet som sörjer man är osäker för vad man ska säga och låter hellre bli att ta kontakt med den som sörjer. Detta anser jag att man kunde se i den klass där en elev förlorade sin pappa. Eleven i denna klass tog själv kontakt flera gånger med läraren för att samtala om döden och livet. Läraren valde i det fallet att inte själv ta initiativ till samtal med sin elev eftersom eleven själv tog det initiativet. Jag tror att det viktigt att ta initiativ till samtal eftersom det ger barnen en chans att förstå det som inträffat och uttrycka sina känslor.

Den pojke som förlorat sin pappa kom relativt snabbt tillbaka till skolan men var i början enbart där sporadiskt. Under denna tid hade han dubbla uppsättningar av sina läroböcker så att han kunde arbeta både hemma och i skolan. I och med att denne pojke kunde arbeta hemma och i skolan så kom han inte efter nämnvärt i skolarbetet, vilket hade stor betydelse för honom för att få sitt normala liv tillbaka efter den sorgliga händelsen, samt känna sig trygg i den miljö han befinner sig.

Alla skolor utom en tog kontakt med elevernas föräldrar så att de visste vad eleverna hade talat om och gått igenom under dagen. Den klass där läraren inte tog kontakt med elevernas föräldrar hade ingen nära kontakt med den avlidne. Jag tror att det är viktigt att barnens föräldrar får information om vad som har inträffat samt vad de har pratat om under dagen, för vissa barn kan det ta tid att smälta den känsliga informationen och det kan komma upp funderingar när barnet kommit hem till tryggheten. Om föräldrarna då inte vet om vad det är som har inträffat så kan de inte bemöta barnet på rätt sätt. När det är en elev som avlidit anser jag att det är mycket viktigt att precis som en av rektorerna gjorde hålla en god kontakt med föräldrarna till den som avlidit samt att föräldrarna får vara med och godkänna skolans upplägg kring hågkomsten av den avlidne eleven. Den andre rektorn höll också en god kontakt med de omkomnas familjer och besökte dem för att visa att han finns/fanns där för dem.

Vilka olika sorgereaktioner kan förekomma hos barn?
Barns sorgereaktioner är beroende av personlighetstyp, mognadsgrad, den aktuella situationen och stödpersonerna runt omkring (Ekvik, 1993). Man kan lätt tro att man känner sina elever, men en sorg är en väldigt speciell situation och det är väldigt personligt hur man reagerar. Barn kan reagera på olika sätt när de bearbetar sin sorg till exempel kan de reagera med förnekelse, ångest och en ängslan att det ska hända igen. Vissa barn kan också få svårt att koncentrera sig på arbetet i skolan (Gyllenswärd, 1997, Ekvik, 1993, och Fahrman, 1993). Som personal inom skolan anser jag att det är viktigt att vara medveten om de olika reaktioner som kan komma ifrån ett barn som har sorg, så att man som personal inom skolan kan bemöta och förstå barnen.

Det är viktigt att ha i åtanke att alla barn reagerar när de har sorg. Vid högstadieskolan reagerade en pojke med ilska efter att han fått dödsbeskedet. Han skrek, kastade stolar och flydde ifrån rummet han befann sig i. Andra elever reagerade med stark gråt och förtvivlan. Vid denna skola fick även vissa elever fysiska problem såsom sömnrubbningar. Rektorn på skolan beslutade att de elever som hade svårt att sova på nätterna fick sova några timmar på dagen i skolan. Enligt min åsikt agerade rektorn på ett positivt sätt eftersom han genom sina handlingar visade att han brydde sig om och tog elevernas sorg på allvar. En av lärarna beskrev de reaktioner som uppstod hos lågstadiebarnen när de fick dödsbeskedet som mycket blandade, vissa elever brast ut i gråt, andra blev inåtbundna och ville inte tala om det som hade hänt. Fahrman (1993) har precis som den ovan nämnda läraren funnit att alla barn sörjer olika men att det finns vissa reaktioner som är vanligare än andra. De reaktioner som rektorerna och lärarna uppmärksammat varierade från person till person. Jag personligen anser att man inte kan vara förberedd på hur en viss elev kommer att reagera, men man kan förbereda sig på så sätt att man besitter kunskaper om hur olika sorgereaktioner och om individuell variation av sorgperioder.

Ritualernas betydelse för barn som har sorg?
Att delta i ritualer hjälper barnet att förnuftsmässigt få grepp om dödsfallet. Att delta vid begravningen är en viktig del i barnens sorgearbete, eftersom den konkretiserar det som har inträffat, och barnen får en chans att säga adjö (Dyregrov, 1994). På de skolor där dödsfallet drabbade alla i klassen var det på två av dem som eleverna deltog vid begravningen. Vid högstadieskolan var det sex olika begravningar som eleverna fick delta vid om de kände att de orkade. De flesta eleverna deltog på alla dessa begravningar. Vid skolan som förlorade en pojke i cancer deltog alla elever ifrån hans klass i sällskap med föräldrarna. Vid en annan skola känner läraren idag att hon skulle ha erbjudit barnen att delta vid begravningen av deras fritidspedagog, eftersom hon idag har insett hur stor betydelse det har för sorgearbetet att delta. Både dessa skolor höll en minnesstund för att hedra den döde. Vid dessa minnestunder tändes det ljus och ett kort på den avlidne stod framme. Dessa ritualer konkretiserar det som har hänt och bygger en bro mellan det konkreta och det symboliska.

Avslutningsvis
Jag hoppas att jag har väckt en del intressanta tankar hos dig som läser arbetet. De som läser bör ha i åtanke att om andra intervjupersoner hade valts finns en möjlighet att utfallet av undersökningen blivit ett annat. Det jag kommit fram till under mina intervjuer samt informationen från litteraturgenomgången är ej en mall för hur man som personal inom skolan skall agera, utan var och en tar ut de delar som passar just dem och den sorgesituation som deras elev/elever befinner sig i. Jag känner att jag genom att läsa och skriva om sorg fått en plattform att stå på inför mina eventuella möten med barn i sorg.

---

Referenslista

Birkehorn, R. (2001) Brännande sorg, om livet efter. Vänge: Naudiz. ISBN 91-631-1377-5
Cullberg, J. (1999). Dynamisk psykiatri. Stockholm: Natur och kultur. ISBN 91-27-07611-3
Dyregrov, A. (1993). Beredskapsplan för skolan. Stockholm: Rädda barnen. ISBN 91-88726-41-x
Dyregrov, A. (1994). Att ta avsked. Stockholm: Rädda barnen. ISBN 91-88726-12-6
Dyregrov, A. (1999). Små barns sorg. Stockholm: Rädda barnen. ISBN 91-88726-61-4
Dyregrov, A & Raundalen, M. (1995). Sorg och omsorg. Lund: Studentlitteratur ISBN 91-44-48991-9
Ekvik, S. (1993). Skolan och elever i sorg. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-37171-3
Fahrman, M. (1993). Barn i kris. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-37721-5
Gyllenswärd, G. (1997). Stöd för barn i sorg. Stockholm: Rädda barnen. ISBN 91-88726-94-0
Huntley, T. (1996). Du, barnet och sorgen. Örebro: Bokförlaget Libris. ISBN 91-7195-078-8
Jarratt, C. (1996). Barn som sörjer. Göteborg: Slussens bokförlag. ISBN91-88764-04-4
James, J & Friedman, R (2003) Sorgebearbetning. Stockholm: Anders M AB ISBN 91-974796-0-8
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-00185-1
Lindgren, U & Wallin, B. (2000). Förbered barnen för livet – tematiskt arbete med död och sorg i skolan. Umeå: Drivkraft. ISBN 91-630-9612-9
Ludvigsson, J. (2002). Insulin, kärlek, omvårdnad, Sagan om Anna. Alvsjö: Svenska diabetesförbundet
Skolverket. (2002). Beredd på det ofattbara. Stockholm: Liber. ISBN 91-89313-94-5
Stening, L. (1999). Det brinner i mina ögon. Solna: Ekelundsförlag. ISBN 91-646-1097-7

---

Bilaga 1

Intervjuguide

Kan du berätta vad det var som hände?

Hur informerades eleverna, personalen, vårdnadshavarna?

Vilka sorgereaktioner märkte du hos eleverna?

Hur bearbetades händelsen i skolan?

Deltog eleverna vid några ritualer?

Hade eran skola en krisplan? Om ja, hur fungerade den?

Har du som lärare/rektor fått någon utbildning i hur man bemöter elever som har sorg?

Om du tänker tillbaka på hur du agerade när detta hände, skulle du i dag ha handlat annorlunda?

---

Bilaga 2

Till (---) familj

Så här har vi tänkt möta elever…………..
I klassen:

• Skolan ringer och informerar klassens elever före torsdag för att förbereda dem inför terminsstarten.
  
• På (---)dag den (---) kl. 08.00 hälsas klassen och de föräldrar som har möjlighet välkomna efter jullovet. Då pratar vi om (---) och våra reaktioner på hans bortgång. Tillsammans kommer vi att ordna ett minnesbord som finns i klassrummet. Skolprästen finns med.

På (---) skolan:

• På (---)dag den (---) meddelas alla klasser samtidigt om (---) bortgång av sin klassföreståndare. Ljus tänds, ev diktläsning och en tyst minut hålles.
  
• Ett minnesbord kommer att finnas i entrén, på minnesbordet finnes ett fotografi av (---), ljus, blomma och en bok att skriva en hälsning eller tankar i. Bordet finns under första skolveckan i entrén, därefter flyttas det till expeditionen.

---

Bilaga 3

Information angående (---)

Vid information i klassen

• I alla krissituationer är det viktigt att informera så, att inte fantasier uppstår och försvårar situationen för barnen.
  
• Det är också viktigt att samma information går ut samtidigt till hela skolan.
  
• Skilj på vad du som privatperson känner till och vad vi i skolan har rätt att informera om.
  
• Tänk på att det du som vuxen känner till kanske behöver anpassas till barnens nivå när du förklarar för dem eller svarar på deras frågor, för att de ska ha en möjlighet att förstå.
  
• Det kan vara bra om man är två personer som leder samtalet, varav minst en är en person som är känd av eleverna.

Det är viktigt att samtalet anpassas efter hur nära händelsen ligger klassen/gruppen. Alla har rätt att veta, men alla är inte drabbade!

Beroende på hur nära klassen är det som hänt kan följande exempel
- i vissa klasser utgöra informationen
- i andra fungera sin en inledning till djupare samtal
Läs av barnens reaktioner och anpassa er därefter. Erbjud enskilda fortsatt samtal om så behövs och använd er av krisgruppen.

Följande information är till personalen och kan fungera som underlag till att besvara eventuella frågor från elever och föräldrar.

Den (---) dog (---) klass (---) efter en tids sjukdom.

Minnesstunder hålls i alla klasser på (---)skolan den (---) kl. 9.10, tyst minut hålls 9.15.

Minnesbord finns i entrén torsdag och fredag v.(---). Sedan flyttas bordet till expeditionen.

Flaggning sker på begravningsdagen, som ännu inte är bestämd.

Finns behov av enskilda stödsamtal för elever och personal finns (---) tillgänglig på torsdag, (---) på fredag fm. och (---) på fredag em. Plats: (---) rum på exp.

---

Bilaga 4

SAMTAL MED KLASSEN
Att tänka på inför samtalet

• I alla krissituationer är det viktigt att informera så, att inte fantasier uppstår och försvårar situationen för barnen.
  
• Det är också viktigt att samma information går ut samtidigt till hela skolan.
  
• Det kan vara bra om man är två personer som leder samtalet, varav minst en är en person som är känd av eleverna.
  
• Det är viktigt att samtalet anpassas efter hur nära händelsen ligger klassen/gruppen. Alla har rätt att veta men alla är inte drabbade.

Disposition av samtalet med klassen kan se ut så här.

• Tänd ett ljus som samlande faktor och symbol för stillhet och eftertanke. Ev. musik.
  
• Inled därefter rakt och enkelt utan omskrivning men med värdighet och respekt för det skedda. Ev. dikt.
  
• Berätta att alla klasser får information samtidigt.
  
• Informera om flaggning.
  
• Tyst minut hålls samtidigt i alla klasser. Ev. musik.
  
• Berätta om var minnesbordet står.

Låt informationen sjunka in och var lyhörd för reaktioner hos barnen.

FORTSÄTT DÄREFTER PÅ LÄMPLIGT SÄTT UTIFRÅN KLASSENS BEHOV.