Lovisa, Min dotter – Min glädje

+ 10/3 2003 klockan 22.35
* 10/3 2003 klockan 22.50

Vikt: 3 995 g
Längd: 55 cm
Född i v42+0

Klockan 12.00 så bestämde sig Marcus och jag för att åka in. Jag hade haft värkar hemma i 1½ dygn och var trött. Vi var inte nervösa bara så förväntansfulla. Vi ringde på klockan och en sköterska öppnade. Hon visade in oss i ett rum. Där vägde hon mig och tog blodtryck.

Efter en stund så kom en barnmorska in hon gjorde CTG. Hon gick sedan ut och Macke och jag fick sitta kvar själva för att följas vår bebis hjärtljud. De låg hela tiden på 130-160. Sedan helt plötsligt så dök hjärtljuden ner till 70, 60, 50. En massa folk rusade in till oss. Satte en elektrod på Lovisas huvud och tog hål på vattenhinnan. Mekoniumfärgat vatten som var kletigt kom ut.

De satte även dropp och nålar i mig. Vi var helt chockade. Vi förstod ingetting. De pratade om akut snitt. Jag fick nu fasta, alltså inte äta eller dricka.
Detta var KL. 13.30.

Jag blev överflyttad till ett förlossningsrum. Sedan så blev hjärtljuden stabila igen.

Efter en stund sÃ¥ gjorde de ett ultraljud. De mätte att barnet skulle väga 3 100 g (väldigt fel). Allt sÃ¥g bra ut. SÃ¥ det skulle ev. inte bli nÃ¥got snitt.

Efter en stund så ville jag prova på lustgasen. Den var funkade bra. Hjärtljuden dök återigen ner till 50-60. Då satte de en kateter på mig. Så att allt skulle vara förberett för kejsarsnitt. Men hjärtljuden steg igen.

Nu började mina värkar göra ordentligt ont. Då var det dax för EDA, jag hade verkligen varit nervös inför sprutan och ville helst klara mig undan denna, men så blev det inte.

Det gick bra att ta sprutan. Jag andades hela tiden i lustgasmasken. Efter detta så satte de värkstimulerande dropp på mig. Värkarna gjorde för JÄVLIGT ont nu!! Jag orkade inte! De sänkte ner droppet igen. Ännu en gång så dök bebisens hjärtljud ner till 50. DÅ beslutade läkaren för kejsarsnitt.

Fan vad jobbigt, tänkte jag. Jag ville ju föda så naturligt som möjligt. Jag flyttades över till en annan säng och Macke fick på sig snygga OP-kläder, gröna ...

Sedan så åkte vi hiss till OP för att göra snittet. Jag var inte nervös EN ENDA gång. Jag var så lugn så lugn. Vi tom skämtade nere vid operation. När de skulle börja snitta mig så frågade jag ifall det skulle göra SÅÅ ont?! Jag visste ju inte hur det skulle kännas. Men då sa de, "vi får söva". Jaha tänkte jag. "tänk, när jag vaknar så får jag se min bebis" Underbart!! Kl. 22.35.

Jag vaknar till, kolla på klockan 01.15. Jag skakar. Jag orkar knappt hålla upp ögonen, men vill så gärna vara vaken så att jag ska få träffa mitt barn. Någon kommer fram till mig och frågar hur jag mår. Jag har ont säger jag, jätteont. De säger att de ska ge mig lite morfin.

Jag frågar: "Var är Macke? Mår bebisen bra?" De svarar: "Macke kommer snart. Vi vet inte hur barnet mår." (De vet att Lovisa är död.) "Sov du lite till", säger de. De lämnar mig ensam. Det var fruktansvärt! Jag skakar av smärta. Jag vill inte sova, vill bara träffa mitt barn.

Kl. 01.30.
Då ser jag Marcus komma!! men han kommer inte själv. Han kommer med två män också. Men, var är mitt barn? Var? Han går tungt, huvudet nerböjt. Han sätter sig brevid mig. Och säger: "Vi fick en liten flicka, men hon klarade inte sig. De försökte rädda henne, men det gick inte".

Jaha tänkte jag, Jag har inte vaknat än, det måste var så!! För mitt barn lever ju! Självklart lever hon! Eller?

Marcus säger: "Men hon har din näsa."

Någon frågar mig ifall jag vill se henne. Jag svarar inte, vill inte förstå. Vaddå död? Väck mig!!

Någon kommer med ett barn inlindat i en rödrandig filt.

Vill du att vi ska ta av henne säger någon. Ja!! Knäpp upp min skjorta säger jag. Jag vill ha henne på mitt bröst. Jag tror att Lovisa lever, hon sover bara.
De lägger ner mitt barn på mitt bröst. Vilken känsla! Vilken underbar känsla!!
Som jag har längtat efter detta barn! Jag kan inte riktigt se Lovisas ansikte. Ber en läkare att hålla henne så att jag får se.

Åh, herregud var vacker! Så otroligt vacker. Med guldhår och alldeles perfekt! Jag är så stolt, så stolt.

Jag får upp henne på mitt bröst igen. En präst kommer fram. Jag frågar ifall han kan döpa henne. Hon får namnet Lovisa. Hon var en Lovisa. Inget namn vi bestämt förrut.

Sedan så åker vi upp till förlossningen igen. Lovisa "sover" hela tiden hos mig, i alla fall trodde jag det.

Alla som vi kör förbi kollade sorgset på mig. Varför?, tänker jag. Jag har precis fått en liten dotter!! Kolla vad fin hon är! Lovisa låg på mitt bröst hela natten till klockan 07.00 när Mamma och Lennart kom. Vilken känsla! Den glömmer jag aldrig.

Skrivet av Världens stoltaste mamma till världens vackraste dotter, vår prinsessa, Lovisa.