|
Nu skulle vår son ha varit två år ...
 | Foto: futureimagebank.com
|
Dagen kom och gick, dagen som för två års sedan var den lyckligaste i mitt liv … den 4 augusti 2002 … När jag på kvällen somnade lycklig och tillfreds hade du dött ... mitt älskade barn hade dött ... och jag var LYCKLIG!
Jag beställde en krans till din 2-årsdag igår den 4 augusti 2004. Jag hade bestämt mig för ett hjärta med blommor, ett sådant som Marie köpte till Max på allhelgona, fast med blåa blommor i stället för röda rosor. Mitt hjärta bultade när vi gick in i affären.
 | Foto: futureimagebank.com |
”Jag vill beställa en krans tills på fredag.” Expediten tog fram en katalog med kransar. Däri såg jag en krans i form av en nalle. ”Titta en nalle” säger jag glatt överraskad. I mitt stilla sinne har jag bestämt mig för att ”en sådan vill jag ha!”
”Ja", säger expediten, "är det inte lite groteskt?”
Jag stelnar till, börjar svettas, säger ingenting, beslutar mig snabbt för att återgå till min tidigare plan, ett hjärta blir det. Inte vill jag vara grotesk.
Expediten tar fram ett block ”och när är begravningen?”
”Äh, det är ingen begravning."
”Ja, men vart ska det skickas?”
”Äh … jag kommer och hämtar kransen i morgon.”
”Jaha, är det någon speciell tid begravningen är?”
”Äh, det är en årsdag." Jag biter ihop läpparna. Mer tänker jag inte berätta om vårt barns groteska grav.
När vi går därifrån mår jag kasst. Ont i magen och känner mig ”fel”, ”konstig”. Expediten är utanför affären och stirrar på mig där jag står med Lillebror i famnen utanför mataffären och väntar på Jimmie. Jag vågar inte se på henne. Vi stannar till vid en annan blomsteraffär och köper blommor som vi senare planterar hos Max.
Jaha, den 5 augusti. Dagen då vi fick reda på att Max var död. För två år sedan fick vi höra orden ”ingen hjärtverksamhet.” Jag som bara ville höra hjärtat för att lugna ner mig, men det hade stannat. Han var död! Herregud, innan vi ens fick träffa honom! Men dagen kom och gick BRA!
Vi har varit i Danmark. Min bror, hans fru och lilla kusinen var också med. Stackars dem. De var trötta. Lilla kusinen höll låda hela natten. Vi hade trevlig och jag tänkte bara på vilken dag det var då och då. Några tårar kom när vi var hemma. För tänk ändå, för 2 år sedan idag slogs hela min värld i spillror, och nu kanske den håller på att byggas upp igen! Jimmie och jag har umgåtts, kramats och träffats, hoppas det håller i sig. Jimmie mår bra säger han, tänker inte på Max längre och om han gör det känns det ok. När ska jag kunna säga så? Snart hoppas jag. Än så länge är såret öppet, men det varar inte längre!
För två år sedan klockan 19.50 föddes du min förstfödde son. Så vacker och perfekt, så varm och tung ... livlös. När du gled ut mellan mina ben gick det en suck genom hela rummet, nu var det klart. Ingen böjde sig fram för att se dig, inga glada utrop hördes, bara en tung suck. Nu var han här efter 41 veckors längtan, här men redan borta. Min son, mitt barn som jag aldrig fick lära känna. Min Max. Vår Max.
Dagen har varit fin. I år var många vid graven, och så vackert det blev. Det gör inte lika ont. 1-årsdagen var fruktansvärd, 2-årsdagen var sorgsen, glad och vacker. Lillebror hjälpte oss. Nu måste jag medge att ”de” hade nog rätt, lillebror tar udden av sorgen! Nu tror jag att kanske mitt liv kan börja igen. Kanske finns det en (inte lycklig) men trevlig framtid! Jimmie och jag känns mer rätt nu, kanske vi lyssnar mer på varandra?
I morse vaknade jag 4.30. Låg vaken en timma. Kunde bara inte somna om. Men tankarna var tomma. Ingen ångest. Kände mig ganska lugn ändå. Max finns där hela tiden, i tankarna, men i bakhuvudet. Tårarna har kommit lite till och från men inte sprutat. Det är svårt vid graven, jag ser Max i sin kista hela tiden och förnuftet säger mig att han är ”förändrad” nu. Ändå vill jag helst ta upp honom och se honom ”bara en gång till!” För jag längtar, jag längtar efter honom varje dag.
När vi skulle hämta honom efter obduktionen till kistläggningen så längtade jag! Jag var inte rädd för att se honom jag LÄNGTADE och det gör jag ännu. Kanske längtan alltid kommer att finnas där? Ska jag längta efter Max hela livet? Hoppas inte det för jag vet, VET att jag aldrig kommer se honom igen. Min Max. Vår Max … älskade.
Många har skrivit i Max gästbok. Jag blir förvånad hur många som kan känna en sådan empati. Har väl mött (på Internet) för många som saknar det. Men ett inlägg berörde mig speciellt och jag vill dela med mig av det.
Såg annonsen i GP idag (2004-08-06). Sitter och gråter nu. Tänker på min fru som sitter utanför på altanen och äter sin frukost. Min lilla 2,5-åring som sitter och säger efter Farbror Melker i Saltkråkan och min 6-åring som skall börja skolan ...
Denna sida berörde mig djupt och jag vill tacka Er för modet och styrkan som ni visar genom att inte glömma utan verkligen visa att Max finns.
Tyvärr lämnade Lars ingen mejladress så jag kan inte tacka honom för det fina meddelandet som berörde MIG djupt.
Dagen lider mot sitt slut. För två år sedan började min galenskap nu och växte sig starkare dag för dag. Nu kanske den avtar ...?
Oaj, det gjorde visst lite ondare idag. Svårt att sova igår, det kliade kliade och kliade över hela kroppen. Idag för 2 år sedan var vi på förlossningen och sa hejdå till dig, vi var kvar till klockan 16. Barnmorskorna fick hämta dig ur kylen flera gånger, jag vågade inte ha dig ute för länge i taget, i fall du skulle bli mer förstörd. Du hade en egen BB-balja och ett likadant täcke som Sam senare hade på sitt BB, men de hade satt upp ett påslakan som ett tak över din balja, som en himmelsäng, för att de andra inte skulle se, se att du var död.
Du hade blivit så vit, kanske för att du var kall från kylen? Blå av trycksvärta på vänster hand och höger fot. Hand och fotavtrycket har nästan försvunnit, bleknat. Vågar knappt ta fram de ur kuvertet, tänk om de försvinner, försvinner för alltid, precis som du. Åh, vad jag längtar efter dig ...
Martina m Max f/d aug. 02 & Sam 040102
Datum: 2005-06-07 |
Text:
Anonym
|
Fråga experterna!
Testa ditt BMI
Graviditetskalender
