|
Josefin Bergman Kataja
Blivande mamma som äntligen börjar finna glädje i graviditeten.
Tillräckligt med fostervatten.
I fredags blev allting en stor dimma efter ultraljudsbesöket. Det jag fruktat mest, hände. Jag blev tyst. Det var som att rösten försvann i takt med att kraften gick ned på noll och orken blev därmed ett minne blott. Jag lät ingenting nå mig. Hannes ord om tröst och Johannas kramar, hjälpte inte. När vi åter kom hem igen, ett hem vi lämnat två timmar innan i hopp om att inte komma tillbaka så fort igen, kändes obekvämt. Jag sjönk ned bland alla kuddar i sängen, fann för en gångs skull en relativt bra plats i sängen, men ändock var den inte alls kär. Kändes främmande och olustig. När tårarna väl fick mig att somna, var vaknandet därefter inte att leka med. Allting var i vägen. Jag störde mig på allting. Arg, precis på var enda liten sak.
Gick ut för en nypa luft, men luften som gått ur mig tidigare fylldes aldrig upp ordentligt. Ville inte ens äta en bit mat. Men när man som en utslagen gravid blivande mamma, för det är precis vad jag är i skrivande stund, fortfarande blivande mamma, inte har ätit på åtta timmar, finns där ingen energi att ta av.
Natten till fredagen sov varken jag eller Hannes. Spända inför vad som komma skulle kunde varken han eller jag finna ro i sömn. Jag somnade nästan i bilen till ultraljudsundersökningen. Väl där vände dock allting. Jag grät av nervositet. Aldrig tidigare har jag varit så nervös och haft så mycket oro i kombination med höga förväntningar. Jag ville så gärna stanna kvar…
… men vi fick åka hem igen.
Förvisso med positiva tecken. Jag har en liten bebis i mig som trivs. Stormtrivs. Den lilla rackaren vill bestämt inte komma ut. Inte än. Frågan är om den kommer på dess egna villkor eller om det blir våra i samråd med förlossningspersonalen.
Värdena såg bra ut. Det fanns tillräckligt med fostervatten. Även om allting var positivt lät jag bara ilskan existera.
Sist vi var på ultraljud var den 31a augusti förgående år. Barnet som då fanns i magen var inte speciellt stort, hela kroppen rymdes på ultraljudsbilden och bilderna var det sista jag tittade på om kvällarna för att lära känna det som fanns därinne. För då var det inte enkelt att älska det lilla pyret med alla besvär och problem som fanns runtomkring en och tog ens energi. Helt underbara bilder att beundra och när jag tittar på dem idag är dem fortfarande lika ljuvliga. Ultraljudet som gjordes i fredags rymde inte barnet på samma sätt. Men det är klart, nästan fem och en halv månad senare skall ju magen vara större än någonsin och det är den ju. Sannerligen. Bebisen ser ut att ha en underbart söt liten näsa som den gärna kliade med ena sitt finger när vi tittade på skärmen. Lite annat än mot det allra första ultraljudet som gjordes, den 15 juni. Då var du nästintill endast ett litet hjärtslag…
Att låta sig glädjas av småsaker är svårt. Men samtidigt finns det inget bättre just nu.
Nya förhoppningar inför nästkommande ultraljud.
Vad ska jag göra? Det finns få saker att se framemot just nu, så givetvis byggs det upp nya förhoppningar inför kommande ultraljud. Jag vill ju ingenting hellre än att stanna kvar, ta itu med den förlossning som även nervositeten stigen inför. Barnmorskor talar om att man finner mer kraft när man går över tiden och försöker att peppa en inför vad som komma skall. Helvete heller! Ska jag finna mer energi genom att gå över tiden? Nej. Bestämt nej. Kanske kan jag ana ett jävlaranamma när det väl är dags att krysta, men vägen dit är ingen dans på rosor. Det har sannerligen inte varit det och väntan blir bara längre och längre. Att fördriva tiden underlättar givetvis, men det beror på vad jag tar itu med. Att städa badrummet idag tog en timme, jag försökte göra det noggrant. Än en gång torkade jag av skötbordet för att det skall vara så fräscht som möjligt när du väl kommer hem, till oss. På riktigt.
På tisdag är det dags återigen. Då återstår endast två dagar innan det snuddar till att det blir riskfyllt att ha kvar bebisen i magen. Hannes och jag vill ta upp diskussionen redan på nästkommande ultraljud. Två veckor över tiden räcker. Länge har jag burit dig i mig, men nu vill jag ha dig i famnen.
Josefin.
|
187
visningar
