Hej!
Jag är 31, bor i Stockholm, har försökt att bli gravid i drygt ett år...
Står och vacklar mellan "såklart det kommer gå" och "om det inte har gått de första 1111 gångerna kommer det aldrig gå". Dvs hopp och förtvivlan.
Har gjort en utredning på Sophiahemmet.
Har tagit blodprov på dag 3. Såg helt normalt ut.
Min man har lämnat prov. Såg helt normalt ut.
Har gjort en hysterosalpinggografi, HSG. Såg helt normalt ut.
Har gjort en hydrosonografi. Såg helt normalt ut.
Ostimulerad insemination den 6 Mars. Gick åt HELVETE.
Planerad stimulerad insemination i den 4 April. Blev gravid! Den 6 Maj är det VUL för att se om det fortfarande är tummen upp trots en mindre blödning.
Det va tummen upp!
v9: In på gyn-akuten över natten... mindre blödning som inte slutar... läkaren misstänker missfall... jag hamnar i chock... läkaren ändrar sig och säger att bebben mår fint. Ett dygn senare börjar jag grina. Chocken släppte.
v11: Har nu spytt konstant i en månad. Går ner i vikt istället för upp. Inskriven på MVC. Tagit KUB-blodprov och väntar på kallelse till KUB-UL. Hoppas så att kotten mår fint.
v13: Missfallsrisken minskar! Yay!! Spyr fortfarande varje dag men det känns mildare. Går fortfarande ner i vikt. KUB-UL i veckan. Är nervös. Har ätit så dåligt. Tänk om kotten inte mår ok.
Läskigt KUB-resultat... vidare till FVP. Grinar. I övrigt såg kotten ut att må bra i magen.
Har gjort FVP. Kändes knappt men väldigt jobbigt psykiskt. Vänta 3 veckor på att få göra provet och sen en halv vecka på svar. Men läkaren hittade inget fel och vi väntar en liten pojke. Grinar igen. : )
RUL den 26 Juli. Läskigt igen. Har fortfarande inte gått upp nåt och känner ingen bebis. Orolig. Vill se en sparkande kotte på skärmen NU!
Kotten halvsov men verkade må fint. Inga konstigheter på RUL. Äntligen!
v29: En dag i taget. Att va gravid är för mig psykiskt påfrestande. Men det går framåt. Tacksam för det! : )
v37: Börjar inse att jag är gravid... : )
v38+3: Vi får världens mest efterlängtade lilla pojke. Tacksamheten vet inga gränser!!!