...att hon menar att ersättning inte är ett alternativ under förutsättning att amningen fungerar.
Vilket den ju faktiskt gör i de allra flesta fall, om mammorna får tillgång till den korrekta information, den professionella hjälp och det lyhörda stöd som de behöver.
Jag tycker det är bra med pappor som kräver "sin del"! Jag tror att det är lätt hänt att mamman gör allting och pappan hamnar utanför. Barnet blir mammigt och pappan får ännu svårare att "komma in" sen. Att börja jobba heltid när barnet är 6 mån är kanske inte optimalt för mamman om hon ammar, men man kanske kan jobba halvtid?
OT Jag tycker också att det är fel att sätta pappans önskningar före babyns behov, men jag vet att skillnaden i uttag först av föräldraledighet och sednan faktiskt än mer i uttaget av VAB-dagar verkligen påverkar kvinnors möjligheter i ytkeslivet.
De öronmärkta pappamånaderna har ju hittils inte tagits från de redan existerande månaderna och man kan kanske hoppas att den dagen det beslutas om fler dagar öronmärkta åt var förälder så läggs det också till månader.
Sedan tycker jag att det verkar dumt att tvinga fram en 50/50 delning exakt, då famljer har väldigt olika behov och förutsättningar. Men man vet att det finns samband mellan hur mycket pappan är hemma och hur familje livet blir sedan och även om det nog är svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan, så tror jag att familjer mår bra av att båda föräldrarna var för sig får ta ansvaret hemma under en längre sammanhängande tid.
Du skriver: "Han tycker att jag ska pumpa ur brösten". Men vad vill DU? Det är ju trots allt din kropp och dina bröst som det handlar om här, Amning är viktigt för många kvinnor (dock inte för alla), och jag tror att du behöver känna efter väldigt noga hur pass viktig amningen är för just dig.
Det är rätt många kvinnor som inte får till det med pumpning, Det kan vara mycket svårt att, särskilt under lite längre tid, släppa ifrån sig tillräckligt med mjölk till en pump eftersom pumpen inte ger samma "hormonkick" som man får när det är ett barn som suger. Ett svagare hormonpåslag innebär också en svagare utdrivningsreflex. Mjölken drivs då inte ut ur bröstet lika effektivt, vilket innebär att mjölkproduktionen minskar efter hand. Och det är inte ovanligt att kvinnor inte alls kan pumpa.
Att mata med nappflaska riskerar också att störa amningen, tyvärr. Sugtekniken skiljer sig mycket åt mellan flaska och bröst, och särskilt om man börjar ge flaska tidigt, under amningens s k etableringsfas vilket ofta innebär de första två månaderna ungefär, så är det risk att barnet kan bli "sugförvirrat" och få svårt att amma effektivt. Det som också kan hända är att barnet vänjer sig vid att ifrån flaskan kommer mjölken direkt och i en jämn ström hela tiden. Medan amning innebär att barnet måste ha tålamod att suga igång utdrivningen av mjölken ifrån bröstet, vilket kan ta några minuter.
Och sedan rinner mjölken inte i jämn ström från bröstet utan efter den första utdrivningen så lugnar det ner sig och mjölken rinner saktare. Med flaskmatning parallellt med amningen finns då risken att barnet inte orkar fortsätta suga när mjölken inte längre rinner snabbt utan släpper bröstet och är missnöjt. Vilket i sin tur kan leda till en ond cirkel av minskad mjölkproduktion, dålig viktuppgång,missnöjt barn och ersättningsmatning som i sin tur minskar mjölkproduktionen ytterligare.
Jag vill dock inte "måla fan på väggen" i alltför hög utsträckning. Det kan ju också funka bra att göra så som din man är inne på, och om det är vad ni BÅDA vill så är det ju bara att testa. Jag tänker bara att om amningen är viktig för dig så är det ju också viktigt att du känner till de riskerna för amningen som tidig flaskmatning tyvärr kan innebära, så att du kan fatta ett informerat beslut och förhoppningsvis slipper bli besviken och ledsen.
För det ÄR faktiskt ditt eget beslut, det här. Du har rätt att bestämma själv över din egen kropp och över hur den ska användas. Är amningen viktig för dig så är det knappast rättvist att du ska behöva riskera att offra den för att pappan vill mata. Alla pappor har ett eget ansvar för att skapa en trygg och nära relation till sina barn, och det kan de göra oavsett om mamman ammar eller ej. Det är inte du som ska behöva ta ansvaret för din mans relation till ert kommande barn, utan det ansvaret är helt och hållet hans eget. Och det är jättebra att han vill vara en närvarande och engagerad pappa! Men, som många redan har påpekat i den här tråden - det finns många sätt för honom att vara det även om han inte just matar bebisen den första tiden.
Två tips till din man: Om ni samsover med ert barn, så att det ligger mellan er båda i sängen, och din man dessutom sover med bar överkropp, så får han en väldigt fin närhet till barnet under 7-8 timmar i sträck varje dygn - jättebra för deras anknytning!
Om han dessutom lär sig spädbarnsmassage och masserar ert barn varje dag, så kan detta bli en alldeles egen, mysig stund av närhet och anknytning mellan pappa och barn. Massage stimulerar frisättningen av "anknytningshormonet" osxytocin hos både den som blir masserad och den som utför massagen,
Lycka till med livet som föräldrar, hur ni än väljer att göra med amning och matning!
Jag har aldrig sett något alternativ till att amma!
Jag var 17 när jag fick mitt första barn och gick i en tonårsföräldergrupp, den kloka barnmorskan pratde bara om amning som en självklarhet och det problem som eventuellt skulle dyka upp som fullt lösbara. Alla ammade länge, var det nåt strul så var det bara att ringa henne eller amningshjälpen.
Modersmjölkersättning har heller aldrig varit något alternativ-för oss.
Vadå deras behov? Tvingas dela tiden med pappan? Tvingas? Det bästa vore väl om fler hade möjlighetenatt var hemma TILLSAMMANS under mycket längre tid. Barnets behov av sin pappa är väl det centrala? Problemet i vårt samhälle idag är ju knappast att män vill ta över hela föräldraledigheten utan att de faktiskt inte vill vara hemma med sina barn!
De män som vill vara med sina barn ska ju lyftas fram som förebilder! Fy för mammor som är egoistiska nog att inte släppa in barnets pappa,att stänga ute honom från gemenskapen med familjen, det är riktigt vidrigt när man hör och ser att kvinnor beter sig som om barnen är deras egendom och något som pappan på undantagsfall kan få ta del av som nån barnvakt emellanåt.
Å andra sidan är nio månader kanske inte bra byta ut månad urbarnets synpunkt då många barn just i den åldern får seprationsångest och blir väldigt mammiga en period då de kommer på att de inte alls är ett med mamman utan en egen person.
Jag har sett det med båda mina barn och med MÅNGA andra barn. Klassiker att föräldrar berättar att barnen blivit så gnälliga och gråtiga och mammiga, så frågar man om åldern, nio eller tio månader...Man ska nog undvika ändra på "rutinerna" när barnet är i en känslig/utvecklings period.
det är sannt och kanske bör man hoppas på några fler månaer att dela på.
Samtidigt är det inte så säkert att separationen från mamman är så svår om pappan varit delaktig tidigare. Han bör ju rimligtvis vara den barnet tillbringar näst mest tid med om mamman är hemma med barnet i början.
Med ettan började jag jobba halvtid när han var 8,5 månad och sedan jobbade vi halvtid och var hemma halvtid ett par månader innan pappa var hemma helt. Det funkade för oss klockrent, då far och son hade ett tryggt förhållande till varandra och troligen för att sonen inte hade relativt lindrg mammighetsfas. Det hjälpte kanske också att vi gjorde övergången mjuk med halvtiden innan den berömda fasen började. DEt är ju inte så att fasen är biologiskt hårdkopplad till mamman, utan det rör sig om att barnet tydligare gör skillnad på folk de har en anknytning till och dem de saknar anknytninge till. (Kan inte riktigt minnas att 2:an hade någon sådan fas heller, förrän i 3-årsåldern.)
Nå ja, jag menade bara att amningen i sig inte egentligen ska behöva vara något argument. Den är ett slagträ som inte passar syftet, generellt.
Tillägg. Om mamman känner sig tvingad av pappan att lämnaifrån sig barnet till honom så tror jag att familjen har problem. Om man inte är överens om en så grundläggande sak, så behöver man kanske reda ut en del annat också.
Samtidigt vet jag betydligt fler pappor som inte fått ta ut föräldraledighet för mammorna och de papporna förväntas svälja det utan att klaga.
Det är tråkigt för alla föräldrar som vill engagera sig i sina barn om de inte tillåts göra det.
Läs på och var förberedda för allt, sen får ni se vad som passar barnet bäst.
Bäst är det ju med modersmjölk, och att ha en varm bit av mamma i munnen är väl tryggare än en plastnapp i början. Att pumpa är väldigt bökigt, och för mig funkade det bara att pumpa medan babyn diade, vilket var krångligt. Det känns också lite tröstlöst att kämpa med pumpen i 30 minuter, och sen tar det 2 minuter för babyn att dricka upp det. Men kanske funkar det fint för dig att pumpa.
Efter tre dagar insåg vi att det inte funkade bara att amma, babyn fick inte nog med mat och sov inte sammanhängande. Ammningen var så mysig att han somnade snabbt, och vaknade snart för att han var hungrig, somnade igen efter ett par klunkar, sov några minuter och vaknade sen hungrig osv osv. Då ammade jag så mycket som möjligt under dagen, på kvällen fick han ett par flaskor ersättning, och sen under natter blev det amning plus ibland en flaska till. Det verkade fungera bäst för honom, han växte som han skulle, sov mycket bättre, och han blev aldrig förvirrad av att köra båda sugmetoderna samtidigt, eller bara föredrog flaskan, för att det var lättare. Dessutom var det inte möjligt att pumpa fram så mycket att det räckte till dom extra flaskorna, så därför körde vi med ersättning också.
Så, jag ammade och stökade med babyn hela dagarna, och på kvällarna sov han alltid ā la kängru på pappas bringa/mage, och fick dessutom flaska av honom. På natten låg babyn mellan oss i stora sängen.
Nyfödda tillbringar mesta tiden med att äta eller att sova. Babyn kan ju äta hos mamma, och mest sova hos pappa? Och sen kan man köra med att äta hos mamma, och dela både tiden de är vakna och sover mellan mamma och pappa.
Det sägs att babyn tror de första månaderna att den är en del av mamman, sedan upptäcker den så småningom att dom inte sitter ihop, utan att babyn är en egen individ. Det talar väl också för att mamman ska ta huvudansvaret för något så viktigt som matningen.
Visst i de allra flesta fall så tar pappan en för liten del i barnen och det kan ju bero på hans oengagemang eller på att mamman inte tillåter det. MEN det börjar komma en hel del av den andra typen av män som kräver att dom ska ha lika stor tillgång till barnet som mamman. ÄR verkligen barnets behov av pappan det centrala om vi pratar om tex en två-månaders bebis??? Ärligt talar så tror jag att en tvåmånaders klarar sig ganska fint utan en närmare relation till sin pappa. En ett-åring däremot har ett helt annat behov av sin pappa.
Jag tror att pappan är lika viktig för barnet, ja. Myten om att män tycker det är trist med bäbisar och därför väntar med att vara hemma tills barnet är större, jag tror inte på det. Framförallt för deras framtida relation är det lika viktigt att han anknyter till den nyfödde som att mamman gör det. Problemet är som jag ser det att de allra flesta inte har möjligheten att vara hemma tillsammans, där är ju f-försäkringen väl snäv. Inte att män vill vara delaktiga i föräldraskapet från början. Jag tror inte att det är så vanligt att de män som sätter sig in i amningens fördelar och får se det med egna ögon vill att barnet ska sluta ammas för att de ska kunna ta över eller för att det ska vara på lika villkor. Jag hoppas verkligen att det bygger på okunnighet om han beter sig så.
Min man tycker det är dötrist med bebisar. Har han inte rätt till en åsikt? Jag får puscha järnet om han ska ta tag i relationen medan bebisen är liten, men det gör jag så gärna. När barnet blir över året och börjar röra sig, kommunicera och sparka bollblir h*n genast mer intressant för min man. Men det gör inget, för jag ägnar gärna all min tid till bebisen... Nu med trean kommer jag dock att lobba lite mer aktivt för delat ansvar och framför allt bebistid, för tvåan blev väldigt mammig...
Självklart har det
Fast jag anser verkligen inte att det är kört för pappans anknytning till barnet bara för att han inte är lika delaktig i spädbarnets omvårdnad som mamman. Min man tycker inte att det är ett dugg trist med bebisar men det har ju varit ganska så uppenbart att det är enklare om jag matar (ammar) och oftast också lägger eftersom bebin lätt somnar vid bröstet och gör man dessa två uppgifter så är det inte så mycket kvar att göra när det gäller spädbarnsvård. Mina bebisar har i varje fall sovit ca 19-20 timmar per dygn i början. Maken har istället sett till att serva mig och inte minst ta hand om syskon. Makens behov av bebisen har alltså fått stå tillbaka något för att istället se till bebisens behov. För vår del har det inte alls inneburit att barnen blivit mammiga utan jag tycker att dom är precis lika mammiga som pappiga.
Min sambo är precis likadan. Han kommer spendera mkt mer tid med vår dotter när han kan prata med henne och leka med henne osv. Och det gör mig inte ett dugg, jag tycker det är jättemysigt att få ha henne så mkt själv nu när hon är så här liten och jag tänker inte tvinga honom att sitta med henne mer, det får vara hans beslut. Sen om hon blir mammig så gör det mig heller ingenting, kanske kan tyckas egoistiskt men det är ju hans eget val att göra som han gör. Han är en jättebra pappa ändå och han kommer bara bli bättre ju äldre hon blir. Så länge man är överens så är det ju inget att disskutera.
Pappan är superviktigt, men min man säger att det skär sig i hjärtat att gå runt med ett barn som hälst av allt vill vara hos mamma och amma. Då fattade jag att det handlar inte om att han inte vill utan om att han inte kan ge det som jag kan den första tiden/första året/första åren. "Jag har inte bröst." säger han helt enkelt, vilket han ösnkat sig en del gånger (pch jag med för den delen) då det kärvat och jag varit trött osv...Men han är inte mindre viktig för barnet. Att mamman har en stödjande man som ger tid och engagemang är det bästa ett barn kan få. OCh sen kommer glädjestunderna som häromdagen när lillen tuttat klart (1.5år gammal) och puttar iväg både tuttar och mig och vill till pappa. Ja, man känner sig rätt ratad som mamma men pappa var stolt och man såg hur hans hjärta smalt och han njöt, båda njöt och det värmer ju även ett mammahjärta.
Med min erfarenhet kan jag bara säga att vänta och se när bebben kommer, hur det fungerar med amningen. Jag har fått kämpa för att få det att fungera och att få mina flickor att få en bra sugteknik och det var jättekänsligt att någon annan tyckte och la sig i. Sen i perioder blev jag ordentlig sårig och var tvungen att pumpa medans det läkte, då var det bra att överlåta till pappa att ge. Den första tiden i kopp, sen när bebben blir äldre och fått en bra sugteknik kan man gå över till flaska. Men för en del fungerar amningen hur bra som helst så då är det bara skönt att ha lite på flaska om man vill sova eller gå till frissan.
