efter ett par lugna veckor har H lagt in en ny trotsväxel, allt & alla är emot honom, han skriker och grinar för minsta lilla. Idag grinade han när jag lämnade på dagis och när jag hämtade eftersom de var ute i parken och han inte ville gå hem......suck. Han skrek och vrålade över att han inte fick en rulle papper som jag hade köp och som jag ska använda, han ville bara ha ngt att klippa i. Han vägrade äta mat osv osv. Men efter ett tag satt han i min famn och spelade lite på min telefon, kollade lite tv och då var vi vänner igen. Nu sover han och jag hoppas att han vaknar som en glad unge imorgon. Hur bemöter ni skrik/gråt utbrott från era barn? Vi försöker prata med H men när han bara fortsätter så brukar han få gå till sitt rum, det hjälper ok. Han får vara ensam och komma ut när han är snäll ingen vilket lder till att han kommer ut när han har skrikit klart.
Till helgen kommer mina föräldrar och vi har helt olika tankar om hur man bemöter ett barn....oj så kul vi ska ha det. Mina föräldrar minns inte hur en 3-åring är, de tror typ att han inte visar repekt och är dåligt uppfostrad för att han skriker och säger emot.....mmm tjena eller hur.....
Trotsen fortsätter efter ett par lugna veckor har H lagt in en ny trotsväxel, allt & alla är emot honom, han skriker och grinar för minsta lilla. Idag grinade han när jag lämnade på dagis och när jag hämtade eftersom de var ute i parken och han inte ville gå hem......suck. Han skrek och vrålade över att han inte fick en rulle papper som jag hade köp och som jag ska använda, han ville bara ha ngt att klippa i. Han vägrade äta mat osv osv. Men efter ett tag satt han i min famn och spelade lite på min telefon, kollade lite tv och då var vi vänner igen. Nu sover han och jag hoppas att han vaknar som en glad unge imorgon. Hur bemöter ni skrik/gråt utbrott från era barn? Vi försöker prata med H men när han bara fortsätter så brukar han få gå till sitt rum, det hjälper ok. Han får vara ensam och komma ut när han är snäll ingen vilket lder till att han kommer ut när han har skrikit klart.
Till helgen kommer mina föräldrar och vi har helt olika tankar om hur man bemöter ett barn....oj så kul vi ska ha det. Mina föräldrar minns inte hur en 3-åring är, de tror typ att han inte visar repekt och är dåligt uppfostrad för att han skriker och säger emot.....mmm tjena eller hur.....
Ugh för att få gäster precis mitt i en trotsperiod... värst är det med vänner utan barn... min bästa kompis kom när J hade värsta trotsperioden för ett par år sen och jag var nära att kasta ut honom - om han visste hur mycket tid, energi, tankar man ägnar åt att försöka hitta ett vettigt sätt genom dessa perioder.
Åh, de är så jobbiga... både för föräldrar och barnet själv - kunde se hur helt slut J blev efter dessa perioder - men hon kunde inte hejda sig.
Vi körde "time outs" - uppe på hennes rum - lugna ner sig och sen komma ut. Att prata med J gick i 9 av 10 fall inte - hon var inte mottaglig. Däremot tog vi alltid tid att prata _efteråt_ och försöka prata om vad som hände och varför hon fick gå till sitt rum. Inte för att det hade någon minskad effekt på trotsutbrotten direkt - men för att i alla bemöta det hela när hon var mottaglig. Det som funkade bäst för J var att hon blev bortlyft ur situationen som triggat utbrottet.
Försök inta gås-form när dina föräldrar kommer (alla kommentarer, tankar, tips rinner bara av dig som vatten på en gås).
Han är INTE dåligt uppfostrad - det är jobbigt att vara 3 år. På sätt och vi är det väl skönt att föräldrarna har glömt bort - då kanske det finns hopp för oss också - att man faktistk en dag inte kommer fundera alls på hur man hanterar trotsiga barn *drömmer mig bort mot framtiden*. ;-)
2
Ugh för att få gäster precis mitt i en trotsperiod... värst är det med vänner utan barn... min bästa kompis kom när J hade värsta trotsperioden för ett par år sen och jag var nära att kasta ut honom - om han visste hur mycket tid, energi, tankar man ägnar åt att försöka hitta ett vettigt sätt genom dessa perioder.
Åh, de är så jobbiga... både för föräldrar och barnet själv - kunde se hur helt slut J blev efter dessa perioder - men hon kunde inte hejda sig.
Vi körde "time outs" - uppe på hennes rum - lugna ner sig och sen komma ut. Att prata med J gick i 9 av 10 fall inte - hon var inte mottaglig. Däremot tog vi alltid tid att prata _efteråt_ och försöka prata om vad som hände och varför hon fick gå till sitt rum. Inte för att det hade någon minskad effekt på trotsutbrotten direkt - men för att i alla bemöta det hela när hon var mottaglig. Det som funkade bäst för J var att hon blev bortlyft ur situationen som triggat utbrottet.
Försök inta gås-form när dina föräldrar kommer (alla kommentarer, tankar, tips rinner bara av dig som vatten på en gås).
Han är INTE dåligt uppfostrad - det är jobbigt att vara 3 år. På sätt och vi är det väl skönt att föräldrarna har glömt bort - då kanske det finns hopp för oss också - att man faktistk en dag inte kommer fundera alls på hur man hanterar trotsiga barn *drömmer mig bort mot framtiden*. ;-)
Hehe ja visst är personer som inte har barn de bästa experterna på barnuppfostan?!
Har en kompis som en period gärna påpekade alla fel jag gjorde med mina barn...vi hade jämnåroga barn och det roliga var att hennes barn betedde sig som f*n, vrålade och slogs och levde rövare, medan mina bara var lite vanligt gnälliga eller krångliga...så det var ju bara helt pateyist och jag fick knyta näven i byxfickan många gånger när vi sågs...
3
Hehe ja visst är personer som inte har barn de bästa experterna på barnuppfostan?!
Har en kompis som en period gärna påpekade alla fel jag gjorde med mina barn...vi hade jämnåroga barn och det roliga var att hennes barn betedde sig som f*n, vrålade och slogs och levde rövare, medan mina bara var lite vanligt gnälliga eller krångliga...så det var ju bara helt pateyist och jag fick knyta näven i byxfickan många gånger när vi sågs...
Tror stenhårt på detta att prata med barnet och förklara _efteråt_, inte mitt uppe i känslostormen. Har förresten märkt att den metoden kan vara effektiv på maken också, han går inte heller att resonera med när han är arg .
4
Tror stenhårt på detta att prata med barnet och förklara _efteråt_, inte mitt uppe i känslostormen. Har förresten märkt att den metoden kan vara effektiv på maken också, han går inte heller att resonera med när han är arg .
Tack, ja det gäller bara att bita ihop och stå ut antar jag. När vi säger till H att vi inte vill bråka ( när han är lugn och vi pratar om varför han skrek) så säger han nä inte jag heller så jag tror att han har det skitjobbigt nu med alla känslor på en gång.
Så kollar jag på L och tänker jaha "vi ses om 2 år med boxhandskarna på"
5
Tack, ja det gäller bara att bita ihop och stå ut antar jag. När vi säger till H att vi inte vill bråka ( när han är lugn och vi pratar om varför han skrek) så säger han nä inte jag heller så jag tror att han har det skitjobbigt nu med alla känslor på en gång.
Så kollar jag på L och tänker jaha "vi ses om 2 år med boxhandskarna på"
Uff, inte kul att få besök av kritikerkåren mitt i en besvärlig period. Men du klarar det! Det är jobbigt med ungar på tvärsen. De behöver motståndet, när det stormar är det bra att veta att föräldern sitter stadigt i båten, det är en trygghet för dem.
Jag brukar ta time-in med Julius när han får sina utbrott. Jag sätter mig hos honom, nära honom, och tar i honom, kramar, han brukar inte vilja utan är bara arg. Jag sotter kvar och säger säg till när du vill kramas. Och efter en stund vill han och då myser vi en stund tills han känner sig lugn.
Jag tror inte så mycket på att lämna dem ensamma när de är arga, inte mina barn iaf, det tar mycket längre tid för dem då att lugna ner sig. Om vi kör time-in så går det över ganska snart.
6
Uff, inte kul att få besök av kritikerkåren mitt i en besvärlig period. Men du klarar det! Det är jobbigt med ungar på tvärsen. De behöver motståndet, när det stormar är det bra att veta att föräldern sitter stadigt i båten, det är en trygghet för dem.
Jag brukar ta time-in med Julius när han får sina utbrott. Jag sätter mig hos honom, nära honom, och tar i honom, kramar, han brukar inte vilja utan är bara arg. Jag sotter kvar och säger säg till när du vill kramas. Och efter en stund vill han och då myser vi en stund tills han känner sig lugn.
Jag tror inte så mycket på att lämna dem ensamma när de är arga, inte mina barn iaf, det tar mycket längre tid för dem då att lugna ner sig. Om vi kör time-in så går det över ganska snart.
Me and you! Allt kan utlösa ett anfall här. Jag kan säga fel sak eller jag kan ta fel par skor, inte rätt glas osv. Jag försöker först stoppa anfallet genom att distrahera. Ge honom något att välja mellan typ vilken sked han ska äta yoghurt med. Då kan han glöma av att bli arg för då har han kontrollen över situationen. Annars får han skrika ett tag på golvet. Sen går jag dit och frågar om jag får ta upp honom/krama honom. Då brukar han lugna sig. Om han har gjort något som han inte får då åker han in på sin säng i två minuter. Han skriker och gråter men så fort jag kommer och hämtar honom slutar han. Vi kramas och pussas och han ber om ursäkt.
Men det är jobbigt!! Man går som på balansgång helatiden.
This to shall pass....
7
Me and you! Allt kan utlösa ett anfall här. Jag kan säga fel sak eller jag kan ta fel par skor, inte rätt glas osv. Jag försöker först stoppa anfallet genom att distrahera. Ge honom något att välja mellan typ vilken sked han ska äta yoghurt med. Då kan han glöma av att bli arg för då har han kontrollen över situationen. Annars får han skrika ett tag på golvet. Sen går jag dit och frågar om jag får ta upp honom/krama honom. Då brukar han lugna sig. Om han har gjort något som han inte får då åker han in på sin säng i två minuter. Han skriker och gråter men så fort jag kommer och hämtar honom slutar han. Vi kramas och pussas och han ber om ursäkt.
Men det är jobbigt!! Man går som på balansgång helatiden.
This to shall pass....
H är 3,5 nu och jag låter honom välja skor och tröja osv. Ofta säger han att han inte vill välja och då är det lugnt. Men det är just när vi säger nej som han får tokspel.... puh jag vet att det går över för det gick över förra året men fan det är inte kul just nu.... Kram
8
H är 3,5 nu och jag låter honom välja skor och tröja osv. Ofta säger han att han inte vill välja och då är det lugnt. Men det är just när vi säger nej som han får tokspel.... puh jag vet att det går över för det gick över förra året men fan det är inte kul just nu.... Kram
Här funkar det bäst att han får vara ensam en stund för om vi närmas oss när han är som argast så byggs det bara på och han fortsätter att skrika. Jag har sagt till min mamma att H är väldigt trotsig och då verkar hon förstå men man vet aldrig och pappa kan ha en hel del skumma åsikter......
9
Här funkar det bäst att han får vara ensam en stund för om vi närmas oss när han är som argast så byggs det bara på och han fortsätter att skrika. Jag har sagt till min mamma att H är väldigt trotsig och då verkar hon förstå men man vet aldrig och pappa kan ha en hel del skumma åsikter......
Precis så var J också - hon var helt slut och verkade inte riktigt fatta själv vad det var som hände och hur det blev så tokigt... vi såg på henne hur jobbigt det var. Jag kan faktiskt förnimma lite från barndomen - jag var ett vääldigt envist barn och hade bestämda idéer - speciellt i 3års åldern (mina första minnen är från det jag är 2 år och 5 månader...) - jag SKULLE gå först ner för trappan på morgonen och om någon vuxen glömde - oj oj oj... men jag minns hur den där ilskan liksom bara kom genom kroppen och tog över och jag "fastnade". Jag har tänkt på det det är i många år - långt innan jag fick barn själv och nu när jag ser J kan jag nästan se exakt hur det var jag måste ha varit. Det är jättejobbigt... Tur att de går över - gäller bara att överleva perioderna (själv tryckte jag ut en ruta med huvudet (dock inte riktigt planerat) under ett sånt där utbrott...när hela kroppen bara "slog ut" av ilska... men jag tror jag var mer chockad än var mamma var (som tur var var det en gardin mellan mig och huvudet så inga skador - bara en trasig ruta).
Mm... jag går och väntar på A... dryga 2,5 år... ser tendenserna... ;-)
10
Precis så var J också - hon var helt slut och verkade inte riktigt fatta själv vad det var som hände och hur det blev så tokigt... vi såg på henne hur jobbigt det var. Jag kan faktiskt förnimma lite från barndomen - jag var ett vääldigt envist barn och hade bestämda idéer - speciellt i 3års åldern (mina första minnen är från det jag är 2 år och 5 månader...) - jag SKULLE gå först ner för trappan på morgonen och om någon vuxen glömde - oj oj oj... men jag minns hur den där ilskan liksom bara kom genom kroppen och tog över och jag "fastnade". Jag har tänkt på det det är i många år - långt innan jag fick barn själv och nu när jag ser J kan jag nästan se exakt hur det var jag måste ha varit. Det är jättejobbigt... Tur att de går över - gäller bara att överleva perioderna (själv tryckte jag ut en ruta med huvudet (dock inte riktigt planerat) under ett sånt där utbrott...när hela kroppen bara "slog ut" av ilska... men jag tror jag var mer chockad än var mamma var (som tur var var det en gardin mellan mig och huvudet så inga skador - bara en trasig ruta).
Mm... jag går och väntar på A... dryga 2,5 år... ser tendenserna... ;-)
;-) Det som funkar på barnen funkar på makarna - haha!
När J hade sina värsta trotsperioder hade inget prat ivärlden kunna stoppa henne... vi kunde se när det skulle börja och gå åt skogen och blev riktigt bra att redan innan det blev som värst bära iväg henne...
11
;-) Det som funkar på barnen funkar på makarna - haha!
När J hade sina värsta trotsperioder hade inget prat ivärlden kunna stoppa henne... vi kunde se när det skulle börja och gå åt skogen och blev riktigt bra att redan innan det blev som värst bära iväg henne...
Med J funkade time-in inte alls - det blev bara värre. Men hon var ganska snabb att lugna ner sig - så man kunde stå utanför dörren och vänta några minuter för "efter snack". Sen kunde hon komma hoppandes ut och fråga om hjälp att klä på dockorna eller vässa en krita - när man själv stog och hyperventilerade och var svettig och behövde en glas vin och en bit choklad och någon som svalkade en med ett stort palmblad... helt i otakt. ;-)
13
Med J funkade time-in inte alls - det blev bara värre. Men hon var ganska snabb att lugna ner sig - så man kunde stå utanför dörren och vänta några minuter för "efter snack". Sen kunde hon komma hoppandes ut och fråga om hjälp att klä på dockorna eller vässa en krita - när man själv stog och hyperventilerade och var svettig och behövde en glas vin och en bit choklad och någon som svalkade en med ett stort palmblad... helt i otakt. ;-)
Ja precis, när man bara vill lägga sig ner och dö då kommer den lilla snälla rösten fram och säger: mamma kan du hjälpa.........(med skitkonstigt uttal btw)
14
Ja precis, när man bara vill lägga sig ner och dö då kommer den lilla snälla rösten fram och säger: mamma kan du hjälpa.........(med skitkonstigt uttal btw)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
.
Hoppas att dina päron håller sig i skinnet!