för er som orkar tala om förlorat barn

[pennan]

Jag har inte förlorat något barn men jag har läst här inne och känner en enorm sorg för er del. Jag kommer aldrig ens i närheten av att kunna känna hur det är att förlora ett barn ändå skulle jag vilja läsa mer om er historia. Självklart behöver ni bara berätta det ni själva vill lämna ut, och vill inte på något sätt att detta inlägg ska uppfattas som om jag är respektlös eller att det är stötande på något sätt. Tänkte bla. på en utav er som skrev att hennes bebis somnade in på en förmiddagslur......hur kan en sådan upplevelse kännas?
Vet ni den medicinska förklaringen till att ert barn avlidit?
Ja....för er som verkligen känner att ni orkar och har tid......dela jätte gärna med er av så mycket som möjligt av er historia. Det gör inget om det blir en novell, jag har både tid och vilja att läsa.

Kram på er alla!

[en_man]

”..Jag kommer aldrig ens i närheten av att kunna känna hur det är att förlora ett barn…”
Varför? Kan du inte ha barn? Vill du själv skriva?

[engelnore]

Att ens barn mister sitt liv är en outhärdlig händelse som man är tvungen att leva med man har inget val.
För mig har de gårr 4 år och 8 månader sedan han somnade in.Detta lever jag med hela tiden. Jag har fått två levande juveler efter min lille son och har en till på gång i min mage. Mer om min son och upplevelse kan man läsa på hans minnes sida som jag har och pysslar om.

Kram på dig/Åsa

[sarahkristin]

Jag måste börja med att fråga varför du så gärna vill veta om vår sorg? Har du någon nära som råkat ut för detta? Det är ett oerhört känsligt ämne du är inne på och för mig låter det som om du vill gotta dig i andras olycka. Jag hoppas verkligen jag har fel...
Du kan läsa mer om den värsta tiden i mitt liv,när allt slogs i spillror och kniven stacks in i hjärtat...ja,det finns inte ord för hur det känns att förlora sitt barn, i min blogg:
sarahmedpyttet.blogg.se
där delar jag med mig alla tankar under det första året utan min dotter

[Lille Skutt]

För mig känns ditt inlägg otroligt korkat och som ett övertramp....
Varför skulle jag skriva en Novell till dig om min sorg?

[Anonymmamma]

Jag tycker ditt inlägg är stötande och jag blir väldigt fundersam, hur kan man skriva så? varför vill du veta, varför vill du höra, varför en sån fråga. Nej obehagskänslor fick jag.

[ho0mii3z]

Jag förlorade en son 2006. I vecka 22+4. men enligt svensk lag får man inte kalla det för barn än då, utan foster. Men han fick namnet Angel och jag saknar honom.

Jag var ung, 17 år och bodde i en underbar fosterfamilj, är tillsammans med pappan än.. Pappan till Angel bodde längre ifrån just då och allt var bra.
Jag flyttade kartonger dagen innan och fixa och donade. Natten var hemsk, Svåra mardrömamr om att jag skulle blöda ut honom..

På morgonen hade jag lite feber, gick in i köket och hämtade en kopp kaffe och satte mig i soffan i vardagsrummet med min fostermamma, då de hände..

Jag fick en störtblödning och ambulans skjutsade in mig till SÖS . In på förlossningen och där konstaterades det att Angel hade inga hjärtslag, Jag fick värkstimmulerande dropp och mediciner som hjälpte till att stöta ut honom.. Han lades i en handduk och jag fick ta avsked.

vf det hände vet vi inte.. Men jag tänker på honom varje dag.. Jag avrt mamma den 23 september till en vacker liten flicka i år. Och jag undrar hur han skulle sett ut, vara och hur vår familja hade sett ut med 2 fantastiska barn...

Kanske inte riktigt vad du frågade efter men en ängel som gud tog tillbaka råkade vara min son Angel

[MammaMia62]

Hej,
Jag känner inte alls att ditt inlägg är stötande. Tvärtom tolkar jag ditt intresse som en önskan om kunskap för att öka din förståelse för hur denna situation känns och upplevs av oss som drabbats. Jag miste min knappt 3-årige son, Hugo, för 5 år sedan och har skrivit en bok om detta. Du hittar den på http://www.litenupplaga.se/detail.php?id=210 om du vill läsa.
Hoppas du får veta vad du behöver för att kunna vara ett stöd för de människor du har omkring dig.
Kramar
Mia

[Mimmiz]

..eftersom man kan aldrig förstå sorgen o man kan aldrig sätta ord på hur man upplever situationen man är i det finns tyvärr ingen manual som säger hur man ska reagera o bete sig i en sådann svår situation...
Det kan finnas olika orsaker till ett barns död fast de kan dö pga tex samma sjukdom eller samma typ av olycka....

Att förlora ett barn är det värsta man kan uppleva o tyvärr så kan jag aldrig säga att man kan sörja ett barn som föds med handikapp för det barn går ju vid din sida trots allt.....

Man kan heller aldrig förbereda sig för att det ska hända, herregud då skulle varenda kotte verkligen linda in sina barn i både bomull o skyddskläder o inte ens lämna sina barn i fred....

Jag förlorade min son för 11 år sedan o det är ännu ett infekterat sår att prata om, jag hymlar inte o jag kan prata om det men då får man allt inte hela historien...
Däremot har jag en gång skrivit på en annan community om min son...
http://www.barnsidan.se/cldoc/articles/special/898.htm

Hoppas du kan få svar på några av dina funderingar MEN LÄGG dem bortom dig o er framtid....Du skadar dig själv o din familj mer om du börjar oroa dig för att dina barn ska gå bort...För livet blir värre att leva efteråt om man inte skapar glada o ljusa minnen...Då späder man på sina skuldkänslor ännu mer.....