Jag har en treåring med en man som bor utomlands. det finns alltså visst finansiellt stöd, men aldrig avlastning. Barn och far ses två gånger om året, ungefär. Vi är skilda, men har ok kommunikation (per telefon, förstås).
Nu är jag gravid med en annan man, som till min förvåning, fick kalla fötter, och vad jag vet nu, så backar han. Han har en tioåring en bra bit härifrån, och han har precis förberett sig att flytta till samma ort som tioåringen. Detta kommer han att genomföra.
Jag är snart 40, detta är min sista chans, om jag ska ha fler barn. Jag känner inte att jag har ett enormt behov av en man, eftersom jag har erfarenhet av verklig avlastning och teamkänsla. Samtidigt har jag förstås behov av ett vuxenliv, som alla andra. Ekonomiskt skulle jag klara av det, jag har mina föräldrar i närheten som kan ställa upp, bostaden är stor nog. Mitt jobb är positivt inställda.
Men vad tycker ni, som verkligen har erfarenhet av att vara ensamma föräldrar? Jag kommer alltså att bli heltidsensam, men det har jag varit med ett barn i nästan två år, och finner det så mycket lättare än att leva i en haltande relation. Men ändå, jag vill inte rusa åstad i ett romantiskt skimmer om att "allt fixar sig" bara för att jag gärna vill ha ett barn till. Hjälp! Tyck och tänk!
och ja, visst har jag tänkt på att ytterligare ett barn kommer till världen som kommer att ha sporadisk kontakt med sin far. samtidigt: jag var tydlig med att jag var oskyddad, aldrig hade koll på säkra perioder och att jag kunde tänka mig fler barn. och vissa aktiviteter resulterar gärna i barn, det begriper man när man är 45.
tack för hjälpen!
1
behöver input Nu behöver jag alla era erfarenheter och tankar.
Jag har en treåring med en man som bor utomlands. det finns alltså visst finansiellt stöd, men aldrig avlastning. Barn och far ses två gånger om året, ungefär. Vi är skilda, men har ok kommunikation (per telefon, förstås).
Nu är jag gravid med en annan man, som till min förvåning, fick kalla fötter, och vad jag vet nu, så backar han. Han har en tioåring en bra bit härifrån, och han har precis förberett sig att flytta till samma ort som tioåringen. Detta kommer han att genomföra.
Jag är snart 40, detta är min sista chans, om jag ska ha fler barn. Jag känner inte att jag har ett enormt behov av en man, eftersom jag har erfarenhet av verklig avlastning och teamkänsla. Samtidigt har jag förstås behov av ett vuxenliv, som alla andra. Ekonomiskt skulle jag klara av det, jag har mina föräldrar i närheten som kan ställa upp, bostaden är stor nog. Mitt jobb är positivt inställda.
Men vad tycker ni, som verkligen har erfarenhet av att vara ensamma föräldrar? Jag kommer alltså att bli heltidsensam, men det har jag varit med ett barn i nästan två år, och finner det så mycket lättare än att leva i en haltande relation. Men ändå, jag vill inte rusa åstad i ett romantiskt skimmer om att "allt fixar sig" bara för att jag gärna vill ha ett barn till. Hjälp! Tyck och tänk!
och ja, visst har jag tänkt på att ytterligare ett barn kommer till världen som kommer att ha sporadisk kontakt med sin far. samtidigt: jag var tydlig med att jag var oskyddad, aldrig hade koll på säkra perioder och att jag kunde tänka mig fler barn. och vissa aktiviteter resulterar gärna i barn, det begriper man när man är 45.
Det kommer att bli jobbigt för dig särskilt när barnen blir tonåringar. Då är det inte kul att vara ensam, men jag tycker självklart att du ska bli tvåbarnsmamma. Jag är ensam med flera barn och det är tufft.
2
Det kommer att bli jobbigt för dig särskilt när barnen blir tonåringar. Då är det inte kul att vara ensam, men jag tycker självklart att du ska bli tvåbarnsmamma. Jag är ensam med flera barn och det är tufft.
Jag har varit 100% ensam hela tiden, men bara med ett barn. Hur det skulle varit med två vet jag såklart inte, men jag har många gånger tänkt att det är en jäkla tur att jag bara har en. Som när man måste dra iväg till akuten mitt i natten för att ungen har krupp, eller när man själv blir sjuk och måste ordna hjälp att lämna på dagis/skola eller vad det nu kan vara. Alla de där situationerna när det skulle vara megajobbigt att dra med sig en eller flera barn extra, för att en av dem ska nåt, liksom...
Å andra sidan, jag tror min dotter skulle ha mått mycket bra av att ha syskon! Hon skulle fått lära sig hantera konflikter på ett mycket bättre sätt, empati, dela med sig, gemenskap... Hon är mycket ensambarn, om man säger så... på gott och ont!
Summa sumarum - jag hade gärna haft ett barn till.
Det är omöjligt att råda, men en ganska säker sak är att man ångrar aldrig de barn man har, men kanske de man aldrig fick...?
3
Jag har varit 100% ensam hela tiden, men bara med ett barn. Hur det skulle varit med två vet jag såklart inte, men jag har många gånger tänkt att det är en jäkla tur att jag bara har en. Som när man måste dra iväg till akuten mitt i natten för att ungen har krupp, eller när man själv blir sjuk och måste ordna hjälp att lämna på dagis/skola eller vad det nu kan vara. Alla de där situationerna när det skulle vara megajobbigt att dra med sig en eller flera barn extra, för att en av dem ska nåt, liksom...
Å andra sidan, jag tror min dotter skulle ha mått mycket bra av att ha syskon! Hon skulle fått lära sig hantera konflikter på ett mycket bättre sätt, empati, dela med sig, gemenskap... Hon är mycket ensambarn, om man säger så... på gott och ont!
Summa sumarum - jag hade gärna haft ett barn till.
Det är omöjligt att råda, men en ganska säker sak är att man ångrar aldrig de barn man har, men kanske de man aldrig fick...?
... att det i nuläget är hanterbart med ett barn, det är lättare att få hjälp med hämtning och lämning etc. jag reser gärna med mitt barn, och jag ser ju att det inte blir riktigt lika lätt med två. samtidigt tänker jag på syskonaspekten, att det vore bra att fostras in i gemenskap -- även om det inte är för det första barnets skull jag skaffar nummer två.
håhåjaja, det är inte lätt. jag har pratat med pappan, och han är fortfarande bara förvirrad och vet inte på vilket ben han ska stå. inte speciellt smickrande, om jag får tillstå det.
6
precis så tänker jag... ... att det i nuläget är hanterbart med ett barn, det är lättare att få hjälp med hämtning och lämning etc. jag reser gärna med mitt barn, och jag ser ju att det inte blir riktigt lika lätt med två. samtidigt tänker jag på syskonaspekten, att det vore bra att fostras in i gemenskap -- även om det inte är för det första barnets skull jag skaffar nummer två.
håhåjaja, det är inte lätt. jag har pratat med pappan, och han är fortfarande bara förvirrad och vet inte på vilket ben han ska stå. inte speciellt smickrande, om jag får tillstå det.
Jag har 3 barn med 2 olika pappor och jag tycker absolut att du ska behålla barnet.
Visst finns det saker som blir jobbigare med 2 barn än 1 men om du får barn så pass tätt så har barnen så mycket glädje av varandra så att det blir på ett sätt enklare. Dom kan alltid leka med varandra och behöver inte klänga på sycket på sin mamma.
7
Jag har 3 barn med 2 olika pappor och jag tycker absolut att du ska behålla barnet.
Visst finns det saker som blir jobbigare med 2 barn än 1 men om du får barn så pass tätt så har barnen så mycket glädje av varandra så att det blir på ett sätt enklare. Dom kan alltid leka med varandra och behöver inte klänga på sycket på sin mamma.
jo, jag lutar väl åt att behålla, men pappan är fortfarande inte med i båten, även om han åtminstone är kommunikativ nu. men jag känner väl att jag inte kan ta hans ansvar åt honom.
min fundering just nu lutar nog mer åt om det är "taskigt" mot såväl barn som pappa att behålla barnet, om det bara jag som känner övertygelsen om att det är rätt?
8
tack! jo, jag lutar väl åt att behålla, men pappan är fortfarande inte med i båten, även om han åtminstone är kommunikativ nu. men jag känner väl att jag inte kan ta hans ansvar åt honom.
min fundering just nu lutar nog mer åt om det är "taskigt" mot såväl barn som pappa att behålla barnet, om det bara jag som känner övertygelsen om att det är rätt?
Jag väntar, eller i alla fall hoppas, på barn nr 2, via adoption. Har en dotter på fem nu. Visst funderar jag stundom på om jag är galen som planerar småsyskon, men det gör jag. Med glädje och förväntan. Har flera vänner som adopterat två barn som ensamstående, och det funkar bra. Jag tror det på ett sätt är lättare att vara helt ensam från början, då är man införstådd med situationen, och man slipper bli sviken/besviken en tid in i föräldraskapet.
Men känn efter och tänk efter och våga ifrågasätta både dig själv, mannen ifråga och omgivningens åsikter. Fundera över vad som gör dig mest fundersam/orolig osv, både inför att behålla barnet eller inför att göra abort. Ofta vet man vad man egentligen vill om man bara vågar titta efter. Lycka till, vad du än väljer!
9
Jag väntar, eller i alla fall hoppas, på barn nr 2, via adoption. Har en dotter på fem nu. Visst funderar jag stundom på om jag är galen som planerar småsyskon, men det gör jag. Med glädje och förväntan. Har flera vänner som adopterat två barn som ensamstående, och det funkar bra. Jag tror det på ett sätt är lättare att vara helt ensam från början, då är man införstådd med situationen, och man slipper bli sviken/besviken en tid in i föräldraskapet.
Men känn efter och tänk efter och våga ifrågasätta både dig själv, mannen ifråga och omgivningens åsikter. Fundera över vad som gör dig mest fundersam/orolig osv, både inför att behålla barnet eller inför att göra abort. Ofta vet man vad man egentligen vill om man bara vågar titta efter. Lycka till, vad du än väljer!
jag och hela min omgivning tycker ju att det är en toppenidé med det här barnet! det är bara pappan som tycker att jag är ego och inte ser till barnets bästa.
men jag tycker nog att jag gör det: jag har massor med kärlek, suveränt socialt nätverk, kanonjobb som är flexibelt, ok med pengar, bostad, uppbackning av mina föräldrar i närheten...
ansvaret för att pappan väljer att inte kliva i, kan väl inte läggas på mig? eller kan det det, eftersom jag vet redan nu att han inte vill?
10
vad härligt! grattis! jag och hela min omgivning tycker ju att det är en toppenidé med det här barnet! det är bara pappan som tycker att jag är ego och inte ser till barnets bästa.
men jag tycker nog att jag gör det: jag har massor med kärlek, suveränt socialt nätverk, kanonjobb som är flexibelt, ok med pengar, bostad, uppbackning av mina föräldrar i närheten...
ansvaret för att pappan väljer att inte kliva i, kan väl inte läggas på mig? eller kan det det, eftersom jag vet redan nu att han inte vill?
Ett syskon är en av det värdefullaste man kan ha (tycker jag) Även om barnen inte blir jättekompisar under sin uppväxt så är ett syskon en otroligt värdefull person att ha genom livet.
Även om det blir en del småbråk mellan syskon så är det också en viktigt social träning. Syskon-gnabb hör till lixom. Ensambarn blir alltid lite udda tycker jag. (Ja, ja jag vet att jag kommer få kritik för den åsikten men jag tycker faktiskt det.)
Jag har en äldre bror som jag inte umgås med speciellt mycket men OJ vilken glädje och stöd vi har haft av varandra ändå. När det verkligen har krisat i livet, som när min mamma dog eller när jag skilde mig försvann många av mina vänner som jag trodde stod så nära. Men brorsan finns alltid där. Ingen känner en så väl som ens syskon. Dom vet exakt vad man har gått igenom i sin uppväxt som påverkat ens personlighet.
Om det skulle hända dig något så har syskon åtminstone varandra. Ett syskon är det finaste du kan ge din 3 åring. Så tycker jag.
Grattis och lycka till.
11
Nej jag tycker absolut inte att du är "taskig".
Ett syskon är en av det värdefullaste man kan ha (tycker jag) Även om barnen inte blir jättekompisar under sin uppväxt så är ett syskon en otroligt värdefull person att ha genom livet.
Även om det blir en del småbråk mellan syskon så är det också en viktigt social träning. Syskon-gnabb hör till lixom. Ensambarn blir alltid lite udda tycker jag. (Ja, ja jag vet att jag kommer få kritik för den åsikten men jag tycker faktiskt det.)
Jag har en äldre bror som jag inte umgås med speciellt mycket men OJ vilken glädje och stöd vi har haft av varandra ändå. När det verkligen har krisat i livet, som när min mamma dog eller när jag skilde mig försvann många av mina vänner som jag trodde stod så nära. Men brorsan finns alltid där. Ingen känner en så väl som ens syskon. Dom vet exakt vad man har gått igenom i sin uppväxt som påverkat ens personlighet.
Om det skulle hända dig något så har syskon åtminstone varandra. Ett syskon är det finaste du kan ge din 3 åring. Så tycker jag.
Jämför jag med hur vi hade det när jag bodde med honom, så är det rena drömtillvaron nu. Jag har mindre jobb hemma. Ingen ångest och oro.
Jag är själv med fem och pappan vill inte hämta barnen för umgänge, så det är 24/7 här också.
Det är ärligt inte svårt, jag har ju alltid varit ensam med allt och det är mycket mycket mera glädje för mig och barnen nu! :-)
12
Jämför jag med hur vi hade det när jag bodde med honom, så är det rena drömtillvaron nu. Jag har mindre jobb hemma. Ingen ångest och oro.
Jag är själv med fem och pappan vill inte hämta barnen för umgänge, så det är 24/7 här också.
Det är ärligt inte svårt, jag har ju alltid varit ensam med allt och det är mycket mycket mera glädje för mig och barnen nu! :-)
jag har ju att jämföra med hur det var med första sonens pappa! det blev väldigt lätt att leva när han flyttade.
jag tänkte mest på att skaffa barn och att redan från början troligen veta att pappan inte kommer att vara närvarande, om det är en självisk handling...
men jag har mer eller mindre bestämt mig nu för att behålla barnet, oavsett hur det kan uppfattas av andra. det här barnet är verkligen välkommet i min värld, och min värld är inte så tokig, tycker jag!
tack för allt engagemang!
13
ja, gud ja! jag har ju att jämföra med hur det var med första sonens pappa! det blev väldigt lätt att leva när han flyttade.
jag tänkte mest på att skaffa barn och att redan från början troligen veta att pappan inte kommer att vara närvarande, om det är en självisk handling...
men jag har mer eller mindre bestämt mig nu för att behålla barnet, oavsett hur det kan uppfattas av andra. det här barnet är verkligen välkommet i min värld, och min värld är inte så tokig, tycker jag!
Självklart är det inte ditt ansvar att pappan kliver åt sidan. Du kan ju inte göra abort för att bespara barnet sorgen över en frånvarande far, om du själv vill behålla barnet. Jag förstår hur du tänker men jag tycker det vore extremt bakvänd vänlighet att agera så
15
Självklart är det inte ditt ansvar att pappan kliver åt sidan. Du kan ju inte göra abort för att bespara barnet sorgen över en frånvarande far, om du själv vill behålla barnet. Jag förstår hur du tänker men jag tycker det vore extremt bakvänd vänlighet att agera så
6, 12, 14, 15 år. De har kontakt med sin pappa (samma pappa till alla) men han är inte helt tillräknelig. Det är jobbigt med tonårsbekymmer. Men samtidigt är det såklart kul med barnen. Lycka till
16
6, 12, 14, 15 år. De har kontakt med sin pappa (samma pappa till alla) men han är inte helt tillräknelig. Det är jobbigt med tonårsbekymmer. Men samtidigt är det såklart kul med barnen. Lycka till
Jag har varit ensamstående med en (nu 5 år) son. Jag tycker att det är supertrist att vi bara är två personer och tycker och tror alla gånger att det hade varit lättare (och svårare, javisst) med ytterligare ett barn. Som det är nu måste jag oftast både fixa allting samt också underhålla sonen. Hade jag varit i ditt ställe hade jag behållit barnet. Ni blir en större familj, det blir mer dynamiskt, ditt barn får ett syskon, vilket kan var nog så viktigt om man endast har en förälder (och dess familj) i landet. Go for it!
17
Jag har varit ensamstående med en (nu 5 år) son. Jag tycker att det är supertrist att vi bara är två personer och tycker och tror alla gånger att det hade varit lättare (och svårare, javisst) med ytterligare ett barn. Som det är nu måste jag oftast både fixa allting samt också underhålla sonen. Hade jag varit i ditt ställe hade jag behållit barnet. Ni blir en större familj, det blir mer dynamiskt, ditt barn får ett syskon, vilket kan var nog så viktigt om man endast har en förälder (och dess familj) i landet. Go for it!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
