Min återkommande fråga blir hela tiden; varför vill man att de ska sova i eget rum så tidigt?
För att man själv ska få sova bättre?
Eller tror man att det är "bra" för barnet på något sätt?
När man skaffar barn är man, eller borde iaf vara, väl medveten att det kommer bli många sömnlösa nätter och sega dagar pga för få timmars sömn.
Att man kommer inte kunna leva fullt ut som förr, iaf inte den första tiden.
Man har ju själv valt att ta på sig ansvaret att forma och se till att en helt ny liten individ växer upp som en trygg och välmående liten människa. (Nu menar jag inte att de inte blir det även om de sover i eget rum, bara mina personliga tankar om mina val.)
Jag offrar iaf gärna några sömnlösa nätter för att få vara nära min lilla skatt på natten och se till att hon har det bra. Att jag kan ta upp henne närsom om jag hör att hon verkar orolig eller ledsen eller om jag helt enkelt bara vill pussa på henne för att jag älskar min skatt så
Nu låter jag väldigt hård kanske emot de som väljer att försöka ha sina barn i ett eget rum men det här är ju bara mina åsikter och vad jag tycker funkar för mig.
Funkar det för er med egna rum och ni mår bra så är det ju ok, men det är inget för mig helt enkelt.
De små liven har ju inte själva valt att komma till, de har vi ju själva valt att skaffa dem av en eller annan orsak, och jag känner därför att det är då mitt ansvar att "alltid" finnas där nära dem så länge de behöver mig och vill ha mig i deras liv sen när de blir större.
Så därför sover iaf min dotter i vårt sovrum och mina andra barn har gjort det med och jag trivs med det valet, trots bristen på sömn