Kopierar min förlossningsberättelse jag skrivit på min blogg (www.PixieParadize.se)
"Ja, nu tänkte jag försöka ta mig lite tid att skriva en snabb förlossningsberättelse. Om dagen då vår älskade dotter kom till världen <3
Efter en händelserik söndag då vi gått på marknad, käkat middag hos min mor och hennes familj, och myst i största allmänhet gick vi och la oss runt 22.00… som tjock gravid-klump tog det som vanligt tid att somna, men när jag fått sova i kanske en timma så vaknade jag av att det blev väääldigt blött i sängen. Väcker Tommy och säger: ”Älskling, vattnet gick nu!”
Hans yrvakna svar: ”Är du säker..?” (Haha, nej, jag kissade nog bara på mig typ 5 gånger om, somna du igen ;P NOT!) Som tur vad hade Tommy ett par dagar innan bäddat sängen med plastad frotté ifall vattnet skulle gå där, och det var ju himla bra gjort! Vår madrass var räddad.
Klockan var 00.40 den 23 juli när vattnet gick, jag gick och satte mig på toaletten och ringde förlossningen medans Tommy fick moppa golvet efter mig. De gav oss en tid förmiddagen därpå klockan 11.00… Nervöst, undrade hur man skulle kunna få ro att sova nu! Värkarna började komma lite smått, men inget smärtsamt direkt. Efter en halvtimma märker vi att vattnet är grönt och lite brunprickigt, ringer till förlossningen igen som säger till oss att komma in direkt då det ju uppenbarligen var Troya som bajsat i vattnet. De ville hålla koll på henne så hon inte var stressad och mådde dåligt där inne, för ibland gör de det när de bajsar i vattnet.
Vi var inne på förlossningen vid 01.30 och de gjorde CTG och såntdär. Troya mådde alldeles utmärkt där inne, de sa dock åt mig att käka/dricka saker med socker i då både jag och bebisen behövde det tydligen. Troyas hjärtslag blev ännu bättre efter det tydligen.
Efter detta skulle vi sova kvar där då mina sammandragningar var regelbundna och de fortfarande ville ha koll pga bajsungen i magen. Regelbundna värkar, men inte direkt starka.. så några timmars sömn blev det allt.
Morgonen därpå, 09.20, blev det en vaginal undersökning som visade på att jag var öppen 3 cm, då ville de att vi skulle ut och promenera för att få igång värkarna mer. Då passade vi på att ringa pappa, så han fick langa en termos med ”riktigt kaffe” till Tommy (sjukhuskaffet var inte gott tydligen) och lite bananer. Tommy fick även parkerat om bilen osv, pappa tyckte det var jättespännande att få träffa oss ”in action”, han fotograferade och filmade osv.
Då promenaden inte hjälpte direkt, så förflyttades vi till ett riktigt förlossningsrum där jag fick värkstimulerande dropp. De höjde dosen på droppen varje halvtimma ungefär och med den ökningen ökade också smärtan i värkarna och de blev tätare och tätare. Efter ett tag fick jag byta från sängläge till stående mot en såndär ”hängställning”. Kände mig brutalt hjälplös när man bara låg i sängen, mycket bättre vid hängställningen där man kunde ”trampa omkring” under värkarna och så.
16.15 gjordes en ny undersökning som visade på 4-5 cm öppen, de satte även en elektrod på Troyas huvud för att kunna följa hennes mående bättre. Latensfasen var därifrån över, tydligen.
Efter detta öppnades jag inte mer, barnmorskan hade dock inte gett upp än. Hon diskuterade fram med läkaren på avdelningen att de skulle höja det värkstimulerade droppet ännu mer (trots att de normalt sett inte höjer mer än vad de redan var uppe på). Droppet fick en timma på sig att visa om det funkade eller ej.
Klockan 23.15 fick jag en epidural då smärtan började bli outhärdlig, den gav bra verkan överallt förutom i skinkorna och i högra ljumsken vilket gjorde brutalt ont för det var som att all smärta koncentrerades just på de punkterna. Tommy var frustrerad på läkaren som satte epiduralen, då han stack hej vilt utan att säga till och mitt i värkarna. Tommy är så kärleksfull och beskyddande <3 Läkaren lyckades inte få till det när jag låg ner, så till slut fick jag sätta mig upp på sängen, då gick det bättre.
Till slut, när jag inte öppnats mer trots den överdrivet höga dosen värkstimulerande dropp, kom de fram till att det var dags att ta bort droppet och ta sista utvägen. Akut kejsarsnitt fick det bli! Jesus kristus vilken underbar lättnad det var när jag fick det beslutet! Allt var vid det här laget så outhärdligt, smärtan, tröttheten och det att värkarna knappt hade några pauser mer än några sekunder, så jag gormade bara rakt ut. Jag som varken ville ha epidural eller kejsarsnitt egentligen var brutalt lycklig vid båda de tillfällena då vi fick veta att jag skulle få det.
03.40 den 24 juli föddes alltså Troya genom akut kejsarsnitt, 3260 gram och 48 cm lång. Världens vackraste <3"
När Troya kom - Förlossningsberättelse Kopierar min förlossningsberättelse jag skrivit på min blogg (www.PixieParadize.se)
"Ja, nu tänkte jag försöka ta mig lite tid att skriva en snabb förlossningsberättelse. Om dagen då vår älskade dotter kom till världen <3
Efter en händelserik söndag då vi gått på marknad, käkat middag hos min mor och hennes familj, och myst i största allmänhet gick vi och la oss runt 22.00… som tjock gravid-klump tog det som vanligt tid att somna, men när jag fått sova i kanske en timma så vaknade jag av att det blev väääldigt blött i sängen. Väcker Tommy och säger: ”Älskling, vattnet gick nu!”
Hans yrvakna svar: ”Är du säker..?” (Haha, nej, jag kissade nog bara på mig typ 5 gånger om, somna du igen ;P NOT!) Som tur vad hade Tommy ett par dagar innan bäddat sängen med plastad frotté ifall vattnet skulle gå där, och det var ju himla bra gjort! Vår madrass var räddad.
Klockan var 00.40 den 23 juli när vattnet gick, jag gick och satte mig på toaletten och ringde förlossningen medans Tommy fick moppa golvet efter mig. De gav oss en tid förmiddagen därpå klockan 11.00… Nervöst, undrade hur man skulle kunna få ro att sova nu! Värkarna började komma lite smått, men inget smärtsamt direkt. Efter en halvtimma märker vi att vattnet är grönt och lite brunprickigt, ringer till förlossningen igen som säger till oss att komma in direkt då det ju uppenbarligen var Troya som bajsat i vattnet. De ville hålla koll på henne så hon inte var stressad och mådde dåligt där inne, för ibland gör de det när de bajsar i vattnet.
Vi var inne på förlossningen vid 01.30 och de gjorde CTG och såntdär. Troya mådde alldeles utmärkt där inne, de sa dock åt mig att käka/dricka saker med socker i då både jag och bebisen behövde det tydligen. Troyas hjärtslag blev ännu bättre efter det tydligen.
Efter detta skulle vi sova kvar där då mina sammandragningar var regelbundna och de fortfarande ville ha koll pga bajsungen i magen. Regelbundna värkar, men inte direkt starka.. så några timmars sömn blev det allt.
Morgonen därpå, 09.20, blev det en vaginal undersökning som visade på att jag var öppen 3 cm, då ville de att vi skulle ut och promenera för att få igång värkarna mer. Då passade vi på att ringa pappa, så han fick langa en termos med ”riktigt kaffe” till Tommy (sjukhuskaffet var inte gott tydligen) och lite bananer. Tommy fick även parkerat om bilen osv, pappa tyckte det var jättespännande att få träffa oss ”in action”, han fotograferade och filmade osv.
Då promenaden inte hjälpte direkt, så förflyttades vi till ett riktigt förlossningsrum där jag fick värkstimulerande dropp. De höjde dosen på droppen varje halvtimma ungefär och med den ökningen ökade också smärtan i värkarna och de blev tätare och tätare. Efter ett tag fick jag byta från sängläge till stående mot en såndär ”hängställning”. Kände mig brutalt hjälplös när man bara låg i sängen, mycket bättre vid hängställningen där man kunde ”trampa omkring” under värkarna och så.
16.15 gjordes en ny undersökning som visade på 4-5 cm öppen, de satte även en elektrod på Troyas huvud för att kunna följa hennes mående bättre. Latensfasen var därifrån över, tydligen.
Efter detta öppnades jag inte mer, barnmorskan hade dock inte gett upp än. Hon diskuterade fram med läkaren på avdelningen att de skulle höja det värkstimulerade droppet ännu mer (trots att de normalt sett inte höjer mer än vad de redan var uppe på). Droppet fick en timma på sig att visa om det funkade eller ej.
Klockan 23.15 fick jag en epidural då smärtan började bli outhärdlig, den gav bra verkan överallt förutom i skinkorna och i högra ljumsken vilket gjorde brutalt ont för det var som att all smärta koncentrerades just på de punkterna. Tommy var frustrerad på läkaren som satte epiduralen, då han stack hej vilt utan att säga till och mitt i värkarna. Tommy är så kärleksfull och beskyddande <3 Läkaren lyckades inte få till det när jag låg ner, så till slut fick jag sätta mig upp på sängen, då gick det bättre.
Till slut, när jag inte öppnats mer trots den överdrivet höga dosen värkstimulerande dropp, kom de fram till att det var dags att ta bort droppet och ta sista utvägen. Akut kejsarsnitt fick det bli! Jesus kristus vilken underbar lättnad det var när jag fick det beslutet! Allt var vid det här laget så outhärdligt, smärtan, tröttheten och det att värkarna knappt hade några pauser mer än några sekunder, så jag gormade bara rakt ut. Jag som varken ville ha epidural eller kejsarsnitt egentligen var brutalt lycklig vid båda de tillfällena då vi fick veta att jag skulle få det.
03.40 den 24 juli föddes alltså Troya genom akut kejsarsnitt, 3260 gram och 48 cm lång. Världens vackraste <3"
Åh vilken resa!
Och vad du kämpade.
Skönt att det ordnade sig tillslut och du känner att det var ok trots att du önskade en annan sorts väg, först, genom förlossningen!
Tack för att du ville dela med dig tjejen!
Och än en gång GRATTIS!
2
Åh vilken resa!
Och vad du kämpade.
Skönt att det ordnade sig tillslut och du känner att det var ok trots att du önskade en annan sorts väg, först, genom förlossningen!
Oj vilken historia.
Det roliga är att jag har EXAKT!! samma berättelse.
Droppet, värkar som inte gav något, elektroden, epiduralen (men för mig var det som att komma till himlen) och att barnet bajsat i vattnet. Enda skillnaden var att mitt vatten inte forsade utan kom bara lite så jag visstei nte att det var vattnet som gick, utan trodde det var en del av slemproppen.
Blev snitt här också pga värksvaghet, jag stod inte ut med smärtan längre och det var inte bra för lillen.
Tur allt gick bra, både för er och för oss! Nu är miraklerna här!
3
Oj vilken historia.
Det roliga är att jag har EXAKT!! samma berättelse.
Droppet, värkar som inte gav något, elektroden, epiduralen (men för mig var det som att komma till himlen) och att barnet bajsat i vattnet. Enda skillnaden var att mitt vatten inte forsade utan kom bara lite så jag visstei nte att det var vattnet som gick, utan trodde det var en del av slemproppen.
Blev snitt här också pga värksvaghet, jag stod inte ut med smärtan längre och det var inte bra för lillen.
Tur allt gick bra, både för er och för oss! Nu är miraklerna här!
Det var nog vad som stod på menyn för det datumet helt enkelt ;P Haha!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Få vårt nyhetsbrev
RSS-flöde