omöjlig längtan

[mette38]

Hej! Efter tre underbara flickor är vi färdiga med produktionen var det tänkt...Jag är nu 38 och min man är 45 och han vill under inga omständigheter bli pappa igen och jag håller ju med honom.. i teorin. Men nu sitter jag här med en enorm längtan efter en sista bebis innan jag blir för gammal! Denna längtan upptar all min vakna tid och även mina drömmar. Jag vill så gärna få vara gravid,föda och amma en sista gång samt följa ännu ett barn i alla underbara utvecklingsfaser.Jag hatar att svälja det hemska p-pillret varje morgon och jag ber om ett under som tar bort deras verkan...Funderar till och med på att "glömma" en karta ( hemskt, jag vet!) Nån mer som känner så här? Jag vill vill vill ha en bebis men han vill absolut inte ! Hur hanterar man en önskan som man vet är omöjlig? Minsta flickan är 3 år och är helt omöjlig iband men jag dyrkar marken hon går på

[Grått hjärta]

Av en slump såg jag ditt inlägg, brukar aldrig vara inne på just det här forumämnet. Men slank ändå in, oc vill berätta min historia.
Jag är 42 och har längtat efter en trea sedan tvåan var 1, dvs i 8 år...
Mannen visste om det, såklart, men var inte alls på samma våglängd. Jag tänkte att kanske en vacker dag skulle han ändra sig...
Men så blev jag helt oplanerat gravid. Otroligt eftersom jag bara hade en äggledare, och jag inte längre var lika fertil. Visste inte hur jag skulle berätta det, men oavsett sätt, hade han exploderat.
Han blev som vansinnig; hotade med att lämna hela familjen, för en ny bebis orkade han inte med (ändå var våra barn "enkla", men all familj och släkt bor så långt bort att vi aldrig har någon "naturlig" barnvakt).
Det var oro, snack, gråt och kuratorsnack på kvinnokliniken. Helt otroligt att vi tyckte så olika: min högsta önskan hade gått i uppfyllelse och för honom var det som om världen skulle rasa samman. Det var de vidrigaste veckorna av mitt liv.

Vi bokade tid för abort, men två av gångerna kom vi inte iväg. Helt sjukt.
Men stämningen var förstörd, jag bokade in en ny tid, och blev skrapad, egentligen alldelels för sent....

Funderar på om jag borde ha struntat i det den sista gången också...hur hade det blivit då?
Det var ju han som tyckte att vi skulle stanna hemma vid det andra tillfället, trots att han kommit hem från jobbet pga vår aborttid.
Han var otroligt rädd för att jag skulle hysa agg och vara bitter, samtidigt som han kände att han inte skulle klara en större familj.

Och visst är jag bitter idag, även om kärleken faktiskt, konstigt nog, finns kvar till mannen.
Men underligt nog när jag en önskan om att han kanske ändrar sig. Men tiden går....
Tror att vi för alltid kommer att vara en familj på 2 barn, även om jag verkligen drömde om något annat.

Kram till dig!

[mette38]

Hej! Tack för ditt svar, låter otroligt jobbigt Kanske är det så att alla drömmar inte kan slå in och att man då får fokusera på det man faktiskt har , jag tror att jag måste börja tänka så nu för jag är rädd att min man skulle reagera som din , han vill verkligen inte har fler, tycker att livet är slut då och att han är för gammal...skönt ändå att kärleken mellan er höll å stor kram tillbaka!

[Grått hjärta]

är det svårt, speciellt i perioder känns det.
Jag försöker tänka som du: vi har två fantastiska barn, jag kan ge allt till dem, varför misströsta över något som inte blev? Misströstan och längtan kan riskera gå ut över barnen vi har, all energi borde läggas på dem, speciellt nu efter snart...5 år. Jag var tvungen att börja räkna och inser att det i oktober var hela fem år sedan barnet togs bort.
Det tuffa är att vi har en långväga släkting, vars man inte heller ville ha barn, blev gravid samtidigt. Hon fattade sitt eget beslut, och hennes son lever och mår bra idag, och det är tungt att träffa honom varje sommar. Speciellt när min man, som trots allt är väldigt barnkär, tar upp honom i famnen och leker med honom.
Det kunde ha varit vi...