Ensam och ledsen i relationen

[Anonym]

Måste få skriva av mig lite. Ligger och gråter, ikväll igen.

Jag tycker att jag är en bra förälder och partner. Jag tar hand om våra två små barn, gör roliga saker med dom, lagar mat, diskar, städar och massa saker som jag och min partner var och varannan dag pratar om - som dåliga saker, när våra vänners partners inte gör det. Jag tar också större delen av föräldraledigheten för minstingen nu medan min partner arbetar. Jag kan liksom inte låta bli att jämföra vår relation med andras relationer, för när vi pratar om andra är vi så på pricken överens om vad som är bra beteende och vad som inte är det. När en av våra bekanta gör totalt avkall på träning och tid för sig själv till förmån för att hennes otrogne man ska få följa sina drömmar är det dåligt. Han borde ge henne mer tid och utrymme i relationen, han borde inte vara otrogen. Där är vi överens. En annan bekant har sålt kåken och lämnat sin slöhög till karl som inte bidrog med någonsin. Hon var även otrogen mot honom i slutet. Där är vi också överens, ett sånt svin är det inget synd om. Men i vår egen relation så känns det som att det inte är så alls. Att vi tycker olika saker är bra och dåliga. Eller, det min partner tycker är facit medan det jag tycker är åsikter och känslor. Vi pratar ofta om våra vänners partners, oftast är det olika saker som de gjort och som vi tycker är dåliga. T ex brist på engagemang i föräldraskap, skötsel av hemmet, närvaro etc. Ofta blir jag jämförd med dom i form av samma nedsättande öknamn som brukar gälla.. dom. Att bli jämförd med dom är som att säga att ingenting av det som jag tycker gör mig till en bra partner och förälder räknas. Det ska hela tiden vara nånting mer. Har jag haft barnen hemma en dag men ändå städat av köket, städat vardagsrummet och lagat mat till min partner kommer hem så känns det som att det inte räcker, att jag dessutom borde tänkt på att tvätta. Vilket påtalas. "Känns inte som att du gör något när du är hemma". Jag gör så mycket jag kan och precis som när min partner var hemma så kommer det vara dagar då ingenting blir gjort, andra dagar blir massor gjort. Jag tycker min partner får acceptera det.

I allt detta känner jag mig så jävla ensam. När vi pratar om andras relationer, vad som är bra/dåligt så känns det som att jag typ bara får alla måsten och det som bara ska göras. Men de roliga sakerna finns liksom inte. Ofta känns det som andra har det så bra och förspänt i sina relationer. De kan lalla runt hur mycket som helst men får ändå kärlek, sex och tid till sina hobbys. Så är det så klart inte, men det känns så.

Vi tränar båda två, jag har intressen jag sticker iväg på, min partner också om än inte lika mycket. Vårt sexliv är stendött sedan 4 år tillbaka, skulle tippa på att vi fått till det kanske 8-10 gånger på den perioden. Jag vill massor, min partner vill inte alls. Noll sexlust och känslan jag får är att min partner tycker sex är äckligt, något som kanske är trevligt medan det varar men inget nödvändigt, inget att se fram emot, inget att ta initiativ till. Jag ser sexet som kittet som håller vår relation levande, det som gör vår relation till mer än bara två vänner som råkar dela vardag ihop. När jag försöker visa min åtrå genom beröring, komplimanger och liknande avvisas det alltid, ofta med surt efterföljande "det säger/gör du bara för att få ligga och det är så avtändande att jag verkligen inte vill". Avtändande hurdå, undrar jag. Känns inte som att det finns en låga där öht. Annat jag får höra är att "jag vill vilja". Men ser inget resultat av det. Vi har vårt drömboende, två fina ungar, bra jobb och en stabil livssituation.. men det finns ingen åtrå från det andra hållet. Alls. Jag får nästan tigga till mig en kyss eller en kram när min partner kommer hem.

Vi har tidigare gått i parterapi med blandad framgång men nu har jag tröttnat på att inget händer. Min partner säger sig ha sökt hjälp för sina problem med obefintlig lust men ingenting har hänt, inte förrän jag tog upp det här i en konfrontation häromdagen. Då var det ett telefonsamtal bort att få en bokad tid för samtalshjälp. Konstigt det där. Jag har också förklarat att det inte finns en chans att jag tänker leva så här resten av livet. Jag har t o m sagt att jag inte tänker vänta fyra år till på att det blir bättre och vi har ett tillfredsställande samliv. Det här gör mig så ledsen, jag gråter över detta var och varannan kväll (vilket min partner vet om) för.. när jag gör allting som man kan begära av sin partner och min partner ändå låter det gå så långt att jag ligger och gråter när jag ska natta barnen var och varannan kväll.. då förväntar jag mig mer av livet. Om det inte är möjligt i den här relationen så tänker jag inte fortsätta så här. Jag förstår att småbarnsåren kan vara tuffa för många människors sexlust och lust till närhet, alla reagerar olika på sådana livsomställningar, men i en relation är man två som tar hand om varandra. Jag tar, trots kort stubin och dåligt humör ibland, hand om min partner men jag känner inte att jag får tillräckligt tillbaka. Personen som betyder allt för mig dyker numera nästan aldrig upp i mina fantasier. Istället är det andra personer, inga speciella, men just.. andra personer som dyker upp. Är det mitt undermedvetna som börjar snegla mot andra nya jaktmarker? Jag vill verkligen inte vara otrogen mot min partner och jag kommer inte vara det, men jag kommer lämna den här relationen om ingenting händer väldigt snart. Livet är kort och jag förtjänar som alla andra att vara lycklig. Och för mig är en stor del i ett lyckligt liv sex, spänning och att jag känner mig åtrådd. Det är i huvudsak varför jag valt att leva i en relation från första början. Utöver allt det lyckliga i livet beskrivet ovan. I min värld är det inte själviskt eller ens mycket begärt. Det ska bara funka, annars får man jobba för att det ska funka. Just nu och väldigt långt bakåt känner jag mig ensam i det jobbet.

Min partner säger sig som sagt försöka, det köps hem sexleksaker och sexspel som jag får städa bort dammet ifrån när de blir liggande oanvända i sina lådor. När vi väl faktiskt har sex är det sv karaktären "nu får vi det överstökat". Jag får alltid avsluta det hela på egen hand, efter att min partner är "nöjd". När vi pratar om det som ett problem försöker jag få fram vad min partner fantiserar om men det är som en vägg. När jag föreslår något så är det helt ointressant (nu snackar vi inga extrema grejer) utan det är bara brandfilt på, vi ska tydligen arbeta för ett bra sexliv men det innebär inte att testa något nytt eller göra några ansträngningar. Det mesta är ointressant, t o m enkla simpla grejer som är legio i mångas relationer.

Vad är egentligen rimligt? Är jag helt oresonlig som kräver detta av en hårt arbetande småbarnsförälder? Är det mig det är fel på? Jag ligger, ikväll igen, och gråter över att sitta fast i ett ensamt jävla vakuum. Jag fattar att andra par också har problem och att lusten sviktar ibland men det här är mer än sex, det är hela paketet. Jag vill känna mig älskad som partner och få det visat på de sätt partners i min värld visar sin kärlek på. Sex är en stor grej, men inte allt.

Vi har två barn och ett hus men jag är snart beredd att göra något så radikalt som att lämna. Mina barn blir nog lyckligare under sin uppväxt med föräldrar som finner lyckan på sitt sätt och mår bra. Min partner kanske kan hitta någon som kan ge allt som önskas i form av djupa samtal, noll sexualdrift och en i övrigt superbra människa som städar, diskar, har maten serverad, är framgångsrik, snygg och tar hand om hemmet. Jag hoppas isf det, om det blir aktuellt, men tror inte det. Eller finns det människor därute som är beredda att ge så mycket men få så lite tillbaka? Jag tillhör ju uppenbarligen inte den skaran. Så jag kan inte låta bli att fundera på om det är mig det är fel på..

Jag är så jävla ledsen och vet inte vad jag ska ta mig till. Gräset kanske inte är grönare på andra sidan häcken, men börjar närma mig punkten då det räcker att gräset åtminstone växer alls.. just nu snurrar tankarna. Hur ska vardagen lösas vid en separation, var ska vi bo, kan jag lösa ut min partner från huset ekonomiskt osv osv. Bostadsmarknaden är ju som den är, går det ens att hitta nånstans att bo? Att gå händelserna i förväg, jag vet, men jag orkar inte leva i ett utåt sett perfekt liv när jag mår dåligt varje dag av att känna mig oälskad och inte behövd.

Vad hade ni gjort i den här situationen? Behöver få nån slags referenspunkt till om det är jag som blivit galen eller om jag kanske har jämlikar därute.

[Anonym]

Grader i helvetet brukar man väl prata om? Det är absolut ingen tröst för dig, men vi "firade" 10 år helt utan sex i våras någon gång. Skillnaden för mig är väl att jag faktiskt känner mig uppskattad på andra sätt och att vi har ett bra föräldraskap som håller ihop oss (vill dock inte tänka på vad som ska hålla ihop oss om sisådär 10 år till när barnen är utflugna).

Jag bet länge ihop och försökte ta initiativ (som tolkades ungefär som dina) gång på gång på gång och såg mig till slut som en icke åtråvärd individ. När jag sedan kom i kontakt med en f d pojkvän från universitetstiden var det som en chock att märka att det faktiskt fanns en gnista där direkt. Va? Liksom... Kan någon tycka att jag är sexig? Han är också i en relation, så det är inte tal om någon rosa, romantisk grej, utan bara en bekräftelse på att jag inte är grå och död. Jag tänker inte rekommendera dig att skaffa dig en älskare, för det är en gräns man bara ska lita på sitt eget omdöme för och jag tänker inte heller råda dig att fråga din man om ni ska ha ett öppet förhållande - jag har själv fått rådet och blev mest full i skratt av det. Vår relation hade inte mått bra av den frågan.

[Ensamochledsen]

Grader i helvetet brukar man väl prata om? Det är absolut ingen tröst för dig, men vi "firade" 10 år helt utan sex i våras någon gång. Skillnaden för mig är väl att jag faktiskt känner mig uppskattad på andra sätt och att vi har ett bra föräldraskap som håller ihop oss (vill dock inte tänka på vad som ska hålla ihop oss om sisådär 10 år till när barnen är utflugna).

Jag bet länge ihop och försökte ta initiativ (som tolkades ungefär som dina) gång på gång på gång och såg mig till slut som en icke åtråvärd individ. När jag sedan kom i kontakt med en f d pojkvän från universitetstiden var det som en chock att märka att det faktiskt fanns en gnista där direkt. Va? Liksom... Kan någon tycka att jag är sexig? Han är också i en relation, så det är inte tal om någon rosa, romantisk grej, utan bara en bekräftelse på att jag inte är grå och död. Jag tänker inte rekommendera dig att skaffa dig en älskare, för det är en gräns man bara ska lita på sitt eget omdöme för och jag tänker inte heller råda dig att fråga din man om ni ska ha ett öppet förhållande - jag har själv fått rådet och blev mest full i skratt av det. Vår relation hade inte mått bra av den frågan.

Vad hände för dig? Försvann din sexlust till slut? Att gå runt så här i 10 år skulle jag ärligt talat inte överleva.

Är det ens vanligt med "öppna" förhållanden? Jag skulle nog inte fixa det heller. Kanske för egen del, men skulle inte fixa tanken på att vara ok med att min partner är med andra. Är det min partner som inte vill medan jag vill är det väl jag som borde få den tillåtelsen isf? Och om min partner vill, med andra men inte med mig, så kan vi ju blåsa av det här direkt. Så ego är jag.

[Anonym]

Nej, min sexlust har aldrig försvunnit. Jag är expert på att tillfredsställa mig själv, men jag vill ju gärna känna någon annans hunger och lust...

[Ensamochledsen]

Nej, min sexlust har aldrig försvunnit. Jag är expert på att tillfredsställa mig själv, men jag vill ju gärna känna någon annans hunger och lust...

Just det jag menar. Hur har relationen påverkats av det under dessa år? "Slutar man ha sex börjar det gå utför snabbt" sägs det väl, jag kan iaf skriva under på det. Klarar du av att håöla självkänslan uppe trots att din man inte visar dig intresse? Gör du något annat som boostar?

[erikastockholm]

Ärligt talat - skilj dig eller bestämd dig för att nöja dig. Det är inte särskilt troligt att din partner kommer att ändras. Sexlust är inget man väljer själv. Om det varit så här i fyra år så är sannolikheten liten att det kommer att ändras.

Du kan inte fortsätta att gråta varje kväll. Det är inte bra för dina barn. Vill du att de ska se ha det som bilden av hur ett förhållande ska vara? Att ett fint hus är viktigare än att må bra?

Gå i terapi och ta hjälp av terapeuten att antingen acceptera situationen som den är, det är inte dig det är fel på utan er, eller så gör du något åt situationen. Så här kan du inte fortsätta ha det!

[Anonym]

Det är enormt svårt att hålla självkänslan uppe, trots att jag får mycket bekräftelse på gymmet och i vardagen.

[Catten64]

Hej,
Jag kan bara råda dig till att gå till en sexolog och samtalspartner. Livet är alldeles för kort för att vara ledsen över att man inte har en bra relation. Inte bara i vardagslivet utan och i samlivet, sexlivet.
Visst behöver man fundera på vad var det som gjorde att vi ville vara ett par och leva i tvåsamhet - antagligen inte det liv ni lever nu.

Jag levde detta typ av liv med en man som jag trodde var mitt livs kärlek, men oj vad man kan missta sig och jag ångrar verkligen att jag inte skilde mig många år tidigare. Jag försökte, ansträngde mig ut och in, slet med jobb, fritdsintressen och barn och försökte ha det trevlig med min man.

När vi väl kom till samtalsterapi så insåg jag att jag kan inte ändra på honom - dessutom om han inte vill. När vi gick till sexolog så hamnade alla pusselbitar på plats. Sexliv är något man måste jobba med, det kommer inte från bar himmel - om man inte blir blixtförsälskad.
Så jag tror att du måste gå och prata med någon som är proffs och därifrån dra upp riktlinjer för hur ert gemensamma liv ska se ut så att ni trivs med varandra . Önskar dig lycka till

[Klunssmurfen]

Hade jag varit i din situation hade jag frågat mej själv: "skiljas eller ge upp".
Vad tycker du att andra ska föra i din situation?

Hur påverkar det barnen i längden med en ledsen och olycklig mamma?

Jag är singel och känner mej hel ändå, har väl hittat tryggheten i mej själv, känner mej inte ensam.
Ett bra förhållande multiplicerar naturligt vis den känslan ett antal gånger men det enda som kan förstöra den är ett som inte fungerar.
Jag har lärt mej att sätta gränser, efter en viss gräns så är det inte värt det längre, jag mår bättre själv.


Jag ser relationen som kittet som håller sexet levande, är man tillsammans så är sex en del av en relation inte tvärt om.
Ja, dåligt sexliv kan förstöra förhållanden men det krävs något bra i relationen för att kunna styra upp sexet. En dålig relation kan också förstöra sexlivet.
Så här ska andra göra i deras förhållande men det gäller inte mej eller oss -> hycklare, lyssnar inte, nedsättande öknamn
Sex kan inte reparera det.
Kan sexet ens bli bra? "nu får vi det överstökat" för att det saknas något i relationen.

Småbarn & sexlust, ja tyvärr det händer men att vara nervärderande hör inte dit.

Att söka bekräftelse, åtrådd, känna sej älskad genom sex är inte rätt väg. Utan vänskapen blir det pricken över i:et utan l.
Åtrådd för stunden men den känslan är väl inte långvarig?
Otrohet eller öppet förhållande spelar ingen roll du kommer fortfarande att känna dej ensam när du är med din man.

Det finns dom som bara ger och ger men dom känner som du, dom inbillar sej att dom inte kan få ett bättre liv.

Tjat och krav på sex fungerar inte för någon, sex blir bara jobbigt.
Kom beteendet med minskad sexlust och tjat från din sida?
"Det ska bara funka"
Fråga en kvinna vad hon tycker om män med den inställningen.
"annars får man jobba för att det ska funka" när det gäller själva förhållandet men det krävs två som gör det.

En del av det du själv skrivit:
Hycklare, facit, öknamn, jämförd med andra, det du försöker göra bra räknas inte, blir aldrig nöjd, alla måsten och det som bara ska göras, beröring & komplimanger avvisas det är avtändande, tigga till mig en kyss eller en kram.
Under hur lång tid?
Har båda känslor?

Jag skarvar på och frågar:
Du har blivit bra på att försvara dej själv när han gnäller bland annat genom att du försöker ligga honom till lags, det är de dagar du är less på det som du inte hinner med så mycket?
Facit: Han tolkar sina åsikter och känslor mer som rätt och fel, som fakta?
Rätt bra på att sura och gnälla i övrigt för att få sin vilja igenom?
Du har egna intressen som du sticker iväg på, men det är inte utan negativa kommentarer från hans sida?
Det är inte bara andras relationer som ni/han diskuterar/kritiserar, det vanliga är något negativt med andra?
Inte den pappan som är särskilt pedagogisk och kanske har svårt att engagera sej?

Ligger det något i det?

[Ensamochledsen]

Skriver såklart för att få det ur mig och få fler perspektiv på saken, men förväntar mig inga mirakellösningar.

Jag undrar rätt ofta hur ett liv som ensamstående skulle vara. Dels det praktiska men såklart mest det känslomässiga. Jag är en rätt introvert person när det kommer till känslolivet, så har liksom ingen att bolla detta med.

Att ett dåligt sexliv kan förstöra en relation kan jag intyga för i övrigt är det bra. Alla tillkortakommanden jag besitter har jag jobbat på eller jobbar jag på, jag är verkligen lyhörd för att försöka göra det lättare att åtrå mig. Samtidigt undrar jag om jag kanske blivit för vek i detta. Borde jag vara mer svinig eller mer mer av ett jävla as, blir det lättare att tända på mig då? Jag vill inte tro det, det är så långt ifrån hur jag är som person.

Jag ser relationen som kittet som håller sexet levande, är man tillsammans så är sex en del av en relation inte tvärt om. jag vet inte om sexet kan bli bra och just nu skiter jag faktiskt i det, att öht ha sex vore ett fall framåt. Kvaliteten kan man jobba på senare, tänker jag.

I min värld kan kvinnor få tycka hur mycket dom vill att det är kvinnans sak att avgöra när efter barnens nedkomst som det är dags att ta upp sex igen. Ingen ska pressas till det osv osv. Men - i dn relation har man ytterligare en människa att ta hänsyn till. Och jobbar man inte aktivt för att få den människan att trivss så kommer man få se sig lämnad eller bedragen förr eller senare. Det gäller sex, städning, ansvar för barn och egentligen vad som helst. Jag fattar i ärlighetens namn inte varför jag som man ska behöva skämmas för och trycka ner min mycket naturliga sexdrift (ja, jag är man) bara för att kvinnan jag lever med "inte har lust eller "tycker att sex är äckligt". Det är fanimej lika naturligt som att äta, dricka och sova. Ett behov jag har som jag behöver få utlopp för om jag ska fungera. Att få dela en intim stund med kvinnan jag älskar ska väl inte vara för mycket begärt? Framförallt inte när jag nog är en av de mest jämställda männen jag känner till i vår bekantskapskrets. Finns liksom knappt några delar i mitt sätt att vara som ger min partner anledning att inte vilja vara med mig sexuellt. Det enda skulle vara att hon inte älskar mig längre, men hon säger att hon gör det så det får jag väl tro på. Därför måste jag dra slutsatsen att problemen till största del finns hos henne. Begär inte att allt ska bli bättre över en natt men nånstans måste jag se att problemen erkänns och att det visas en vilja att komma tillrätta med problemen.

Jag vet ärligt talar inte vad jag ska göra. Jag behöver sex. Jag behöver närhet. Jag behöver känns mig älskad. Kan jag inte få det här måste det finnas någon annan människa därute som kan ge mig lika mycket kärlek som jag har att ge. Det gör för ont att gå runt och vara ledsen hela tiden.

[Klunssmurfen]

Är sexet en stor del av det hela så är det en stor del som saknas när det är borta så kanske det är fel partner.
Ibland spelar det ingen roll, hur mycket man än försöker förändra sej så förändrar det inget hos sin partner.

Det är skillnad på "spelar ingen roll" och "det tar emot"
Spelar det ingen roll har bara ingen lust, så tycker jag att man kan ställa upp, har gjort det själv.

Det jag menade med "fråga en kvinna" handlade om ställa upp när det tar emot.
Något som jag vägrar göra själv.
"kvinnans sak att avgöra" NEJ hon bestämmer bara över sin kropp och jag över min, den som vägrar längst får sista ordet.

"att ta hänsyn till" vilket menar du?
Ställa upp om man tycker det är äckligt?
Tycker du det så är det inte att ta hänsyn.

Vet inte hur det är i ditt förhållande.
Det händer att människor har något att bearbeta med sej själv, taskig uppväxt, traumatisk upplevelse, depression, något i personligheten som de behöver bearbeta. Kanske blivit asexuell, blivit lesbisk.
Men det är inte säkert att de är medvetna om att det är något som är där och påverkar.

Då spelar det ingen roll hur underbar man/kvinna du är (ur din synvinkel) eller leker bad boy det är inte säkert att det sätter igång processen med bearbetning.


"Ensamochledsen" i ett i övrigt bra eller dåligt förhållande?

Har du en väldigt bra självbild, du kanske är en
underbar man så kan det vara något som sitter hos henne utan att hon är medveten om vad.
Å andra sidan, det är många "jag" i din text, du skriver om hur du är, hur du kanske borde vara, vad du vill, vad du förväntar dej.

[...]bara för att kvinnan jag lever med "inte har lust eller "tycker att sex är äckligt"[...]

[...]Finns liksom knappt några delar i mitt sätt att vara som ger min partner anledning att inte vilja vara med mig sexuellt[...]

Det är bara ett inlägg och du skriver bara vad du känner men det känns som att du missat något.
Outside the box: Hur är det med din partner då?
Är hon glad, lycklig, mår hon bra, mår hon dåligt, deprimerad, hennes behov?