Vår 4-åriga dotter har alltid varit lite ängslig av sig och väldigt bunden till oss föräldrar och så. Annars är hon som vilken 4 åring som helst. Och på senare tid har det blivit mycket bättre, hon är nu väldigt öppen och pratar med alla och så. Hon har gått hos dagmamma sedan hon var knappt 1,5 år men är nu hemma med mig och lillasyster. Dottern har alltid varit fixerad vid rutiner och att allt ska vara som vanligt och så. Annars har hon kunnat bli ledsen. Tex om någon kom och hälsade på hos dagmamman eller så, då blev hon väldigt ledsen (Det blev bättre efter 4 års ålder). Men nu har vi märkt något märkligt:
Jag har fått ont i handleden av att bära lillasyster så jag tog på mig ett bandage som stöd. Då fick stora dottern ett gråtanfall utan dess like. Hon blev blek och vågade inte titta på mig. Ville bara vara med pappa. Jag förstod att det var bandaget så jag tog av det och visade henne handen och att den såg vanlig ut och frågade om hon ville hjälpa mig att sätta på det. Men Rädslan satt i hela dagen så fort hon såg mig och bandaget. Gick bättre när jag satte på mig en vante...:) Efteråt har hon vägrat prata om det hela.
Så en dag innan jul på Öppna förskolan lekte hon i frid och fröjd i en timme tills hon plötsligt kom storgråtandes och höll för sina ögon. Hon skakade och hulkade att hon ville gå hem. Satt som ett plåster i min famn, jag förstod ingenting och försökte få henne att berätta vad det var, men hon ville bara gå hem. Då såg jag en liten kille som bara hade en hand. Den andra armen slutade med en stump vid armbågen. Jag tog min dotter åt sidan och frågade om det var därför hon var ledsen. Hon nickade då. Vi stannade kvar en stund, men hon tittade hela tiden ner i golvet för att inte se honom. Jag känner mig chockad och förfärad över hennes reaktion. Vi föräldrar är verkligen toleranta och anser att alla har lika värde osv och vill självklart att våra barn ska känna detsamma. Jag är själv förskollärare och har aldrig stött på något liknande. När vi kom hem pratade vi om det, men hon började nästan gråta då också. Jag berättade att pojken inte har ont och att han är precis som andra barn osv. Pappan berättade också en påhittad ritsaga om en annorlunda pojke nu vid läggningen. Det kändes som om hon tog in detta, men vad gör vi om det inte hjälper? Ska man kontakta PBU? Hon kan ta in det och förstå nu en period efter, när vi talar om det. Hon förstår att det inte är farligt och så, men hur blir det på dagis/ i skolan om hon möter någon med ett handikapp? Usch, det hela känns så hemskt!
Efter det tillfället för snart två månader sedan har vi inte träffat pojken ifråga, så jag vet inte hur hon reagerar nu. När det här inträffade hade jag inte hittat den här sidan ännu...
1
Ibland paniskt rädd...(lite långt) Vår 4-åriga dotter har alltid varit lite ängslig av sig och väldigt bunden till oss föräldrar och så. Annars är hon som vilken 4 åring som helst. Och på senare tid har det blivit mycket bättre, hon är nu väldigt öppen och pratar med alla och så. Hon har gått hos dagmamma sedan hon var knappt 1,5 år men är nu hemma med mig och lillasyster. Dottern har alltid varit fixerad vid rutiner och att allt ska vara som vanligt och så. Annars har hon kunnat bli ledsen. Tex om någon kom och hälsade på hos dagmamman eller så, då blev hon väldigt ledsen (Det blev bättre efter 4 års ålder). Men nu har vi märkt något märkligt:
Jag har fått ont i handleden av att bära lillasyster så jag tog på mig ett bandage som stöd. Då fick stora dottern ett gråtanfall utan dess like. Hon blev blek och vågade inte titta på mig. Ville bara vara med pappa. Jag förstod att det var bandaget så jag tog av det och visade henne handen och att den såg vanlig ut och frågade om hon ville hjälpa mig att sätta på det. Men Rädslan satt i hela dagen så fort hon såg mig och bandaget. Gick bättre när jag satte på mig en vante...:) Efteråt har hon vägrat prata om det hela.
Så en dag innan jul på Öppna förskolan lekte hon i frid och fröjd i en timme tills hon plötsligt kom storgråtandes och höll för sina ögon. Hon skakade och hulkade att hon ville gå hem. Satt som ett plåster i min famn, jag förstod ingenting och försökte få henne att berätta vad det var, men hon ville bara gå hem. Då såg jag en liten kille som bara hade en hand. Den andra armen slutade med en stump vid armbågen. Jag tog min dotter åt sidan och frågade om det var därför hon var ledsen. Hon nickade då. Vi stannade kvar en stund, men hon tittade hela tiden ner i golvet för att inte se honom. Jag känner mig chockad och förfärad över hennes reaktion. Vi föräldrar är verkligen toleranta och anser att alla har lika värde osv och vill självklart att våra barn ska känna detsamma. Jag är själv förskollärare och har aldrig stött på något liknande. När vi kom hem pratade vi om det, men hon började nästan gråta då också. Jag berättade att pojken inte har ont och att han är precis som andra barn osv. Pappan berättade också en påhittad ritsaga om en annorlunda pojke nu vid läggningen. Det kändes som om hon tog in detta, men vad gör vi om det inte hjälper? Ska man kontakta PBU? Hon kan ta in det och förstå nu en period efter, när vi talar om det. Hon förstår att det inte är farligt och så, men hur blir det på dagis/ i skolan om hon möter någon med ett handikapp? Usch, det hela känns så hemskt!
Efter det tillfället för snart två månader sedan har vi inte träffat pojken ifråga, så jag vet inte hur hon reagerar nu. När det här inträffade hade jag inte hittat den här sidan ännu...
Vi har en son på nio år som också visar stor rädsla för det som avviker. Ett plåster, så går det inte att hålla i den handen, en person i rullstol och hela världen rämnar. Han är också, precis som din dotter, väldigt rutinberoende. Det har emellertid lättat med tiden, han tar förändringar bättre nu när han är lite större.
Vi har tagit hans reaktioner på det som avviker med ro. Jag tror inte att det har att göra med att barnen tycker att det annorlunda är mindre värt, barn tänker inte så. Det handlar nog mera om att våra små är beroende av att allting är som det brukar. Det behöver ju inte vara \"fel\" på dem, menar jag. Vi har gjort precis som ni, pratat med sonen, förklarat varför man behöver bandage ibland och så vidare och sedan har vi låtit det vara. Problem har det blivit när någon anhörig vistats på sjukhus, men han har klarat besök efter mycket övertalning. Så jag hoppas att det har med mognad att göra och jag tror inte att man ska göra så stor affär av det. Din dotters reaktion är ju en del av hennes sätt att vara, inte en dom över det som avviker från den så kallade normen.
Lycka till med dottern.
2
Känner igen det Vi har en son på nio år som också visar stor rädsla för det som avviker. Ett plåster, så går det inte att hålla i den handen, en person i rullstol och hela världen rämnar. Han är också, precis som din dotter, väldigt rutinberoende. Det har emellertid lättat med tiden, han tar förändringar bättre nu när han är lite större.
Vi har tagit hans reaktioner på det som avviker med ro. Jag tror inte att det har att göra med att barnen tycker att det annorlunda är mindre värt, barn tänker inte så. Det handlar nog mera om att våra små är beroende av att allting är som det brukar. Det behöver ju inte vara \"fel\" på dem, menar jag. Vi har gjort precis som ni, pratat med sonen, förklarat varför man behöver bandage ibland och så vidare och sedan har vi låtit det vara. Problem har det blivit när någon anhörig vistats på sjukhus, men han har klarat besök efter mycket övertalning. Så jag hoppas att det har med mognad att göra och jag tror inte att man ska göra så stor affär av det. Din dotters reaktion är ju en del av hennes sätt att vara, inte en dom över det som avviker från den så kallade normen.
Lycka till med dottern.
för ditt lugnande svar. Hon är ju världens goaste och och en tjej med massor av empati, tankar och känslor. Vi får fortsätta på liknande sätt som vi gör nu...
3
Tack för ditt lugnande svar. Hon är ju världens goaste och och en tjej med massor av empati, tankar och känslor. Vi får fortsätta på liknande sätt som vi gör nu...
By Vad har vi gjort för fel? in forum _01 Höstbarn
Svar: 1
Senaste inlägg: 2005-11-24, 13:02
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
