En tanke som springer ur den olyckliga debatten nedan är denna: Många här anstränger sig till sitt yttersta för att vara så bra föräldrar. Man ger sig själv väldigt stort ansvar för att barnen mår bra. Och man blir väldigt ledsen om man misslyckas. Men nu undrar jag: Är det inte ännu värre om man alltid lyckas? Barnen måste få lära sig att man inte måste vara bra jämt. Om föräldrarna nästan alltid lyckas vara bra, vilka förebilder har barnen då att leva upp till?
Ärligt talat, jag fattar inte vad som vad så otroligt hemskt med det som oroligs man gjorde. Det var en struntsak, så länge det bara händer en gång. Jag tror att alla föräldrar har gjort något lika hemskt någon gång, och kanske man gör hundra gånger värre saker utan att ens lägga märke till det. Oroligs mans lilla misstag gör honom mänsklig, och jag tror också att dottern uppfattar tilltaget som mänskligt. Hade han uppfört sig lika exemplariskt som i alla andra situationer hade han varit mer lik en övermänniska och ingen riktigt bra förebild för ett barn att orka nå upp till.
1
Hur bra är bra föräldrar? En tanke som springer ur den olyckliga debatten nedan är denna: Många här anstränger sig till sitt yttersta för att vara så bra föräldrar. Man ger sig själv väldigt stort ansvar för att barnen mår bra. Och man blir väldigt ledsen om man misslyckas. Men nu undrar jag: Är det inte ännu värre om man alltid lyckas? Barnen måste få lära sig att man inte måste vara bra jämt. Om föräldrarna nästan alltid lyckas vara bra, vilka förebilder har barnen då att leva upp till?
Ärligt talat, jag fattar inte vad som vad så otroligt hemskt med det som oroligs man gjorde. Det var en struntsak, så länge det bara händer en gång. Jag tror att alla föräldrar har gjort något lika hemskt någon gång, och kanske man gör hundra gånger värre saker utan att ens lägga märke till det. Oroligs mans lilla misstag gör honom mänsklig, och jag tror också att dottern uppfattar tilltaget som mänskligt. Hade han uppfört sig lika exemplariskt som i alla andra situationer hade han varit mer lik en övermänniska och ingen riktigt bra förebild för ett barn att orka nå upp till.
är sådär perfekt att man alltid lyckas, så det tror jag knappast man behöver vara orolig för.
Själv tycker jag det är ett allvarligt misstag att med avsikt åka iväg i bil utan sitt barn och låta barnet tro att man åkt iväg. Det handlar väl om vad man har för värderingar.
Och bara för att förekomma eventuella invändingar: nej, jag tror inte att jag är immun mot allvarliga misstag själv. Just åka iväg i bil vet jag att jag inte skulle göra hur arg jag än blev, men jag har gjort andra stora misstag såklart.
Men att någon skulle riskera att framstå som övermänniska för att de alltid FÖRSÖKER göra sitt bästa - tja, jag tror inte det är så realistiskt.
Jag tycker man måste hitta en balans mellan att försöka vara den bästa föräldern man bara kan och utvecklas som förälder också, och att ändå förlåta sig själv för att man inte är perfekt.
2
jag tror inte att någon är sådär perfekt att man alltid lyckas, så det tror jag knappast man behöver vara orolig för.
Själv tycker jag det är ett allvarligt misstag att med avsikt åka iväg i bil utan sitt barn och låta barnet tro att man åkt iväg. Det handlar väl om vad man har för värderingar.
Och bara för att förekomma eventuella invändingar: nej, jag tror inte att jag är immun mot allvarliga misstag själv. Just åka iväg i bil vet jag att jag inte skulle göra hur arg jag än blev, men jag har gjort andra stora misstag såklart.
Men att någon skulle riskera att framstå som övermänniska för att de alltid FÖRSÖKER göra sitt bästa - tja, jag tror inte det är så realistiskt.
Jag tycker man måste hitta en balans mellan att försöka vara den bästa föräldern man bara kan och utvecklas som förälder också, och att ändå förlåta sig själv för att man inte är perfekt.
Att försöka överse med människors misstag, hur allvarliga de än är. Att ge människor nya chanser, och inte anklaga folk som vet att de gjort fel, utan i stället säga: \"Det där var bara en engångshändelse, det gör du aldrig om, bry dig inte det och gå vidare nu!\" Detär väl det att jag tycker det dras för stora växlar på den här stackars mannen som förmodligen mår dåligt som det är. Har ett citat: \"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.\"
3
Det handlar kanske om överseende Att försöka överse med människors misstag, hur allvarliga de än är. Att ge människor nya chanser, och inte anklaga folk som vet att de gjort fel, utan i stället säga: \"Det där var bara en engångshändelse, det gör du aldrig om, bry dig inte det och gå vidare nu!\" Detär väl det att jag tycker det dras för stora växlar på den här stackars mannen som förmodligen mår dåligt som det är. Har ett citat: \"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.\"
Jag uppfattade inte det första inlägget som att de var särskilt upprörda över pappans agerande utan just att flickan hade rusat ut, och då tror jag man får svar utifrån det, där många påpekade att det inte var flickan som agerat särskilt förvånande utan pappan.
Jag vet itne var i mitt inlägg du läste in att jag inte är beredd att ge folk en andra chans eller ha överseende med misstag?
4
Ja det säger jag inte så mycket om, jag tycker du har rätt i det.
Jag uppfattade inte det första inlägget som att de var särskilt upprörda över pappans agerande utan just att flickan hade rusat ut, och då tror jag man får svar utifrån det, där många påpekade att det inte var flickan som agerat särskilt förvånande utan pappan.
Jag vet itne var i mitt inlägg du läste in att jag inte är beredd att ge folk en andra chans eller ha överseende med misstag?
Jag tycker att du felaktigt gör kopplingen bra = felfri. Det finns inga felfria människor, så är det bara.
Detta är min definition på en bra förälder:
* vågar göra misstag
* vågar be om hjälp
* reflekterar aktivt över sina och barnens beteenden
* erkänner och ber om ursäkt när h*n gjort fel
* arbetar aktivt med att minimera sina dåliga beteenden
* spenderar mycket tid med barnen (sinnesnärvaro då tiden finns om den är knapp)
* ser barnen som individer
Själv tycker jag att jag är en mycket bra förälder för det mesta, men ibland faller jag igenom och blir \"världens sämsta\". Ja, iaf känns det så, världens sämsta är jag naturligtvis inte. Nu har jag en tonåring som jag kan se resultat på och jag kan se att det kan bli jättebra människor även av barn till stundtals dysfunktionella föräldrar.
5
Bra = felfri? Jag tycker att du felaktigt gör kopplingen bra = felfri. Det finns inga felfria människor, så är det bara.
Detta är min definition på en bra förälder:
* vågar göra misstag
* vågar be om hjälp
* reflekterar aktivt över sina och barnens beteenden
* erkänner och ber om ursäkt när h*n gjort fel
* arbetar aktivt med att minimera sina dåliga beteenden
* spenderar mycket tid med barnen (sinnesnärvaro då tiden finns om den är knapp)
* ser barnen som individer
Själv tycker jag att jag är en mycket bra förälder för det mesta, men ibland faller jag igenom och blir \"världens sämsta\". Ja, iaf känns det så, världens sämsta är jag naturligtvis inte. Nu har jag en tonåring som jag kan se resultat på och jag kan se att det kan bli jättebra människor även av barn till stundtals dysfunktionella föräldrar.
Njae, jag tycker det finns ett värde i att inte släta över allvarliga händelser faktiskt. Det är nyttigt att fundera på vad som kunde hänt och hur man skulle känt sig då. Jag ser alltför ofta att många tenderar att nästan förtränga ett misstag genom att de får höra, eller själva hävdar, att det vara en engångsföreteelse. Visst kan det vara så, men cyniker som jag är tror jag det är ett symptom på ett mönster för de allra flesta.
Vi kan inte heller veta hur vi kommer reagera under stress i framtiden. Stressreaktioner är _mycket_ svåra att komma till rätta med och kräver aktivt och ofta långvarigt arbete eftersom de kommer ifrån \"ryggmärgen\".
6
Amelie Njae, jag tycker det finns ett värde i att inte släta över allvarliga händelser faktiskt. Det är nyttigt att fundera på vad som kunde hänt och hur man skulle känt sig då. Jag ser alltför ofta att många tenderar att nästan förtränga ett misstag genom att de får höra, eller själva hävdar, att det vara en engångsföreteelse. Visst kan det vara så, men cyniker som jag är tror jag det är ett symptom på ett mönster för de allra flesta.
Vi kan inte heller veta hur vi kommer reagera under stress i framtiden. Stressreaktioner är _mycket_ svåra att komma till rätta med och kräver aktivt och ofta långvarigt arbete eftersom de kommer ifrån \"ryggmärgen\".
... struntsak skulle jag inte säga, för det låter mer som att glömma ta på någon vantarna eller ge välling och mackor istället för lagad middag;-) Jag tycker det var en olycklig och överilad handling ÄVEN om jag förstås till fullo förstår hur less han kände sig just där och då - jag förnekar inte alls att jag har gjort mig skyldig till dumheter och maktdemonstrationer mot mina barn. Men jag försöker att inte bortförklara dem utan faktiskt dra lärdom av barnens reaktion. Och det var det jag reagerade på i det första inlägget. Jag tyckte kopplingen pappans manöver-dotterns framtida rymningsbenägenhet var konstig och det var det jag svarade på. Det kändes inte som om skribenten inte såg saken ur flickans perspektiv helt enkelt och då ville jag påpeka ett alternativ.
Jag tror ingen behöver vara orolig för att vara en perfekt förälder eller en övermänniska för övrigt. Det är fullständigt omöjligt i mellanmänskliga relationer.
7
Tja... ... struntsak skulle jag inte säga, för det låter mer som att glömma ta på någon vantarna eller ge välling och mackor istället för lagad middag;-) Jag tycker det var en olycklig och överilad handling ÄVEN om jag förstås till fullo förstår hur less han kände sig just där och då - jag förnekar inte alls att jag har gjort mig skyldig till dumheter och maktdemonstrationer mot mina barn. Men jag försöker att inte bortförklara dem utan faktiskt dra lärdom av barnens reaktion. Och det var det jag reagerade på i det första inlägget. Jag tyckte kopplingen pappans manöver-dotterns framtida rymningsbenägenhet var konstig och det var det jag svarade på. Det kändes inte som om skribenten inte såg saken ur flickans perspektiv helt enkelt och då ville jag påpeka ett alternativ.
Jag tror ingen behöver vara orolig för att vara en perfekt förälder eller en övermänniska för övrigt. Det är fullständigt omöjligt i mellanmänskliga relationer.
..hur en bra förälder är. Jag upplever tex mina svägerskor som \"bra\" föräldrar. Kanske är det för att de har snälla barn som är väldigt välanpassade. Att vara en bra förälder mäts ofta på hur bra barnet sover och hur bra barnet äter. Ett barn som sover gott och äter bra är ett välmående barn med troligtvis bra föräldrar.
Och med det synsättet så är jag en mycket dålig förälder eftersom mina barn varken sover eller äter.
Misstag gör jag definitivt. Jag lämnar förvisso inte mina barn i hopp om att de ska komma efter (för det gör de inte) därmot har jag tagit ytterkläder och skor, och sedan satt Elias i vagnen vilt skrikandes _utan_ overall och skor mitt i vintern.
Skulle någon av er som är aktiva på denna sidan hade ni säkert upprörts om ni sett det. Och Gudarna ska veta att ibland känner jag mig som en barnmisshandlare, när man bär en hysteriskt skrikande Cassandra, som sparkar och slår, för att hon irriterat sig på något.
Ibland så är det båda barnen och då tar jag Elias i vagnen sedan får Cassandra springa efter. Det gör hon när jag är tillräckligt långt borta.
Jag gör mycket som nog många skulle uppröras över.
Samtidigt säger nästan alla jag känner att de inte känner till någon som ger så mycket av sig själv till sina barn. Jag försöker hjälpa, hittar vägar och ger inte upp.
Jag är nog inne på att vara en tillräckligt bra förälder. Alla gör misstag, det farliga är när man inte reflekterar över dem efteråt. Som min Sambo.
8
Jag vet inte... ..hur en bra förälder är. Jag upplever tex mina svägerskor som \"bra\" föräldrar. Kanske är det för att de har snälla barn som är väldigt välanpassade. Att vara en bra förälder mäts ofta på hur bra barnet sover och hur bra barnet äter. Ett barn som sover gott och äter bra är ett välmående barn med troligtvis bra föräldrar.
Och med det synsättet så är jag en mycket dålig förälder eftersom mina barn varken sover eller äter.
Misstag gör jag definitivt. Jag lämnar förvisso inte mina barn i hopp om att de ska komma efter (för det gör de inte) därmot har jag tagit ytterkläder och skor, och sedan satt Elias i vagnen vilt skrikandes _utan_ overall och skor mitt i vintern.
Skulle någon av er som är aktiva på denna sidan hade ni säkert upprörts om ni sett det. Och Gudarna ska veta att ibland känner jag mig som en barnmisshandlare, när man bär en hysteriskt skrikande Cassandra, som sparkar och slår, för att hon irriterat sig på något.
Ibland så är det båda barnen och då tar jag Elias i vagnen sedan får Cassandra springa efter. Det gör hon när jag är tillräckligt långt borta.
Jag gör mycket som nog många skulle uppröras över.
Samtidigt säger nästan alla jag känner att de inte känner till någon som ger så mycket av sig själv till sina barn. Jag försöker hjälpa, hittar vägar och ger inte upp.
Jag är nog inne på att vara en tillräckligt bra förälder. Alla gör misstag, det farliga är när man inte reflekterar över dem efteråt. Som min Sambo.
begrepp som fel och felfri helt och hållet. Jag tror att ”fel” av typen som pappan gjorde nedan i sig inte har någon betydelse. Betydelsen ligger i mönstret som ”felet” uppstod i och i vilket det kommer följas upp. För att citera Alice Miller så tror jag inte att traumat i sig är något farligt. Det är oförmågan att låta traumat komma till uttryck som traumatiserar.
Själv tror jag också på transformation. Jag tror att vissa handlingar och upplevelser kan *göra* väldigt ont, men inte nödvändigtvis *vara* av ondo. Det som hände pappan och flickan i ”oroligs” inlägg är naturligtvis någonting som *gör* väldigt ont, men för allt vad jag vet så kan det ha all potential i världen att – i ett moget och medvetet familjemönster – transformera båda två till starkare, klokare och tryggare individer.
En grund för ett sånt mönster ligger i de vuxna medlemmarnas medvetenhet om sig själva. Det är först när man har sett och mött sitt eget inre barn, som man kan se och möta sina fysiska barn inom familjen. Det är först då de kan komma till uttryck. Och om barnen kan komma till uttryck, så spelar det vi gör inte lika stor roll.
9
Jag stryker gärna begrepp som fel och felfri helt och hållet. Jag tror att ”fel” av typen som pappan gjorde nedan i sig inte har någon betydelse. Betydelsen ligger i mönstret som ”felet” uppstod i och i vilket det kommer följas upp. För att citera Alice Miller så tror jag inte att traumat i sig är något farligt. Det är oförmågan att låta traumat komma till uttryck som traumatiserar.
Själv tror jag också på transformation. Jag tror att vissa handlingar och upplevelser kan *göra* väldigt ont, men inte nödvändigtvis *vara* av ondo. Det som hände pappan och flickan i ”oroligs” inlägg är naturligtvis någonting som *gör* väldigt ont, men för allt vad jag vet så kan det ha all potential i världen att – i ett moget och medvetet familjemönster – transformera båda två till starkare, klokare och tryggare individer.
En grund för ett sånt mönster ligger i de vuxna medlemmarnas medvetenhet om sig själva. Det är först när man har sett och mött sitt eget inre barn, som man kan se och möta sina fysiska barn inom familjen. Det är först då de kan komma till uttryck. Och om barnen kan komma till uttryck, så spelar det vi gör inte lika stor roll.
...att det är bäst för barnen att vara \"lagom bra\" eller \"tillräckligt bra\", som Jesper Juul skriver om - tror heller inte det är möjilgt att ens vara i närheten av perfekt, det ser ungarna till, om inte annat! *ler* Tror barnet lär sig att våga misslyckas och att stå för sig själv, sina känslor OCH sina misslyckanden genom hur föräldrarna hanterar sina egna brister.
Det jag tror är riktigt farligt i betydelsen att de kan skada barnens självkänsla, egenbild, interaktion med andra, relationer m.m. som vuxna, är att inte ge barnet verktyg att hantera det som är jobbigt. Att utsättas för jobbiga och svåra saker tror jag även ett barn kan växa av - OM det samtidigt får just dessa verktyg och att deras känslor ALLTID får finnas, till 100% och utan både begränsing vad gäller storlek, intensitet eller tid för dessa. Bara ett förnekande, förminskande eller annat undanträngande av det som skett - och då ur BARNETS perspektiv - tror jag kan vara riktigt farligt.
(Nu snackar jag alltså inte om riktigt grova övergrepp - de är ett kapitel för sig - utan just sådant som vi alla till mans kan bära över och göra oss skyldiga till).
När det gäller mig själv skriver jag då och då under titeln (eller iaf försöker jag hävda min rätt till den titeln) \"världens sämsta mamma\".
Senast ikväll skrek jag \"Är du inte riktigt vettig!\" åt min 1 1/2 åring, då hon för 3.e gånge kastade sin vattenmugg rakt i ansiktet på mig, flinande av odygd i hela ansiktet. Jag var rejält orolig för min man var 1 1/2 timme sen från sin träning - något han ALDRIG är - han hade glömt att tala om för mig att de skulle ha årsmöte efteråt, och jag fick inte tag på honom. Detta är inte ett ebteende som jag tycker är varken okej eller bra, så den berömda titeln tillhörde nog mig ikväll igen. :)
Det jag dock gjorde var att genast jag lugnat ner mig krama dottern och berätta varför jag reagerade som jag gjorde, utan att lägga skulden på henne. Därigenom tror jag faktiskt inte att detta misslyckande från min sida skadade henne värst alls. Vi pratade en stund, mest hon, om att mamma var \"ajjj!\" (arg) och lät som ett \"raou!\" (lejon) och sedan var hon nöjd.
Jag anstränger mig inte för att vara en perfekt förälder - jag anstränger mig för att se, lyssna och ge mina barn respekt - och att bejaka deras känslor och låta deras story få finnas och vara lika sann som min. Däremellan brister jag, tappar jag tålamodet, skriker jag och annat mindre bra - men jag jobbar på att då försöka hantera detta misstag rätt i efterhand OCH att förlåt mig själv - vilket är extra jobbigt för med en dysfunktionell uppväxt i bagaget. Svårt, men inte omöjligt och jag tar ett litet steg i taget. :)
10
Jag tror.. ...att det är bäst för barnen att vara \"lagom bra\" eller \"tillräckligt bra\", som Jesper Juul skriver om - tror heller inte det är möjilgt att ens vara i närheten av perfekt, det ser ungarna till, om inte annat! *ler* Tror barnet lär sig att våga misslyckas och att stå för sig själv, sina känslor OCH sina misslyckanden genom hur föräldrarna hanterar sina egna brister.
Det jag tror är riktigt farligt i betydelsen att de kan skada barnens självkänsla, egenbild, interaktion med andra, relationer m.m. som vuxna, är att inte ge barnet verktyg att hantera det som är jobbigt. Att utsättas för jobbiga och svåra saker tror jag även ett barn kan växa av - OM det samtidigt får just dessa verktyg och att deras känslor ALLTID får finnas, till 100% och utan både begränsing vad gäller storlek, intensitet eller tid för dessa. Bara ett förnekande, förminskande eller annat undanträngande av det som skett - och då ur BARNETS perspektiv - tror jag kan vara riktigt farligt.
(Nu snackar jag alltså inte om riktigt grova övergrepp - de är ett kapitel för sig - utan just sådant som vi alla till mans kan bära över och göra oss skyldiga till).
När det gäller mig själv skriver jag då och då under titeln (eller iaf försöker jag hävda min rätt till den titeln) \"världens sämsta mamma\".
Senast ikväll skrek jag \"Är du inte riktigt vettig!\" åt min 1 1/2 åring, då hon för 3.e gånge kastade sin vattenmugg rakt i ansiktet på mig, flinande av odygd i hela ansiktet. Jag var rejält orolig för min man var 1 1/2 timme sen från sin träning - något han ALDRIG är - han hade glömt att tala om för mig att de skulle ha årsmöte efteråt, och jag fick inte tag på honom. Detta är inte ett ebteende som jag tycker är varken okej eller bra, så den berömda titeln tillhörde nog mig ikväll igen. :)
Det jag dock gjorde var att genast jag lugnat ner mig krama dottern och berätta varför jag reagerade som jag gjorde, utan att lägga skulden på henne. Därigenom tror jag faktiskt inte att detta misslyckande från min sida skadade henne värst alls. Vi pratade en stund, mest hon, om att mamma var \"ajjj!\" (arg) och lät som ett \"raou!\" (lejon) och sedan var hon nöjd.
Jag anstränger mig inte för att vara en perfekt förälder - jag anstränger mig för att se, lyssna och ge mina barn respekt - och att bejaka deras känslor och låta deras story få finnas och vara lika sann som min. Däremellan brister jag, tappar jag tålamodet, skriker jag och annat mindre bra - men jag jobbar på att då försöka hantera detta misstag rätt i efterhand OCH att förlåt mig själv - vilket är extra jobbigt för med en dysfunktionell uppväxt i bagaget. Svårt, men inte omöjligt och jag tar ett litet steg i taget. :)
är den som inte är statisk och inte lever genom sitt barn tycker jag. Innan Elliot föddes hade jag många tankar och drömmar om hur det skulle bli. Väldigt mycket av det stämmer inte överens med den verklighet han och jag lever i.
Jag vet inte vilken slags människa min son kommer att bli. Kanske kommer han att intressera sig för saker jag inte förstår ett dugg av, ha helt andra åsikter än sin mamma, längta efter något annat. Om jag förstår att han är en egen person med egna drömmar, då tycker jag nog att jag kvalificerar in som en bra förälder. Om jag däremot vill att han ska bli som jag så är et inte så himla lyckat.
11
En bra människa är den som inte är statisk och inte lever genom sitt barn tycker jag. Innan Elliot föddes hade jag många tankar och drömmar om hur det skulle bli. Väldigt mycket av det stämmer inte överens med den verklighet han och jag lever i.
Jag vet inte vilken slags människa min son kommer att bli. Kanske kommer han att intressera sig för saker jag inte förstår ett dugg av, ha helt andra åsikter än sin mamma, längta efter något annat. Om jag förstår att han är en egen person med egna drömmar, då tycker jag nog att jag kvalificerar in som en bra förälder. Om jag däremot vill att han ska bli som jag så är et inte så himla lyckat.
...är inne lite på Betulas linje, som jag uppfattar henne. Perfekt kan ingen vara och alla gör vi fel vilket inte gör oss till dåliga föräldrar. Däremot så tycker jag inte man ska bagatelisera felen för det tycker jag är respektlöst mot barnet som lidit av det om man bagatelliserar det. Om jag gjort ett ordentligt fel (vilket ju förstås är en definitionsfråga vad som är det) så har jag gjort ett ordentligt fel och då tycker jag att jag måste erkänna det för mig själv och för barnet. Men det betyder inte att det gör mig till en dålig förälder.
Inte bagatelliserar väl de flesta om de gör något fel mot en annan vuxen och då tycker inte jag man ska göra det mot barnen heller. Jag har gjort ordentliga fel mot mina barn och haft dåligt samvete och ångrat mig. De känslorna tycker jag är rätt att jag hade då för det fanns anledning till det.
14
Jag... ...är inne lite på Betulas linje, som jag uppfattar henne. Perfekt kan ingen vara och alla gör vi fel vilket inte gör oss till dåliga föräldrar. Däremot så tycker jag inte man ska bagatelisera felen för det tycker jag är respektlöst mot barnet som lidit av det om man bagatelliserar det. Om jag gjort ett ordentligt fel (vilket ju förstås är en definitionsfråga vad som är det) så har jag gjort ett ordentligt fel och då tycker jag att jag måste erkänna det för mig själv och för barnet. Men det betyder inte att det gör mig till en dålig förälder.
Inte bagatelliserar väl de flesta om de gör något fel mot en annan vuxen och då tycker inte jag man ska göra det mot barnen heller. Jag har gjort ordentliga fel mot mina barn och haft dåligt samvete och ångrat mig. De känslorna tycker jag är rätt att jag hade då för det fanns anledning till det.
Det ligger massor i det du skriver. Man får lite dålig smak om någon bagatelliserar allvarliga händelser.
Om någon uppenbart är ångerfull och visar att de förstått vad det var som gick fel så behöver man föralldel inte trycka upp deras misstag i ansiktet på dem, men inte alltför sällan så bagatelliserar ju människor själva sina egna misstag (en överlevnadsinstinkt kanske, det är lättare att inte ta tag i sina demoner - och kanske lättare för omgivningen också, att slippa hantera att något stort hände/kunde hänt), men det betyder ju inte att omgivningen också måste göra det eller att det är det bästa alternativet.
15
Pallas Det ligger massor i det du skriver. Man får lite dålig smak om någon bagatelliserar allvarliga händelser.
Om någon uppenbart är ångerfull och visar att de förstått vad det var som gick fel så behöver man föralldel inte trycka upp deras misstag i ansiktet på dem, men inte alltför sällan så bagatelliserar ju människor själva sina egna misstag (en överlevnadsinstinkt kanske, det är lättare att inte ta tag i sina demoner - och kanske lättare för omgivningen också, att slippa hantera att något stort hände/kunde hänt), men det betyder ju inte att omgivningen också måste göra det eller att det är det bästa alternativet.
när jag tänker efter ordentligt och läser tex Pallas inlägg så tycker jag nog inte du har rätt där.
Vad är vinsten med att \"Ha överseende\" med allvarliga misstag? Jag säger inte att man aldrig ska förlåta, men att bagatellisera, nej det känns inte rätt.
Inte om det faktiskt är ett allvarligt misstag.
16
Nej när jag tänker efter ordentligt och läser tex Pallas inlägg så tycker jag nog inte du har rätt där.
Vad är vinsten med att \"Ha överseende\" med allvarliga misstag? Jag säger inte att man aldrig ska förlåta, men att bagatellisera, nej det känns inte rätt.
Det är så fördomar skapas: En gång tjuv, alltid tjuv, liksom. Om människor i ens närhet inte kan glömma och förlåta, utan förväntar sig att någon skall bete sig illa, så lär sig den personen att förvänta sig av sig själv att bete sig illa också. Då är det väldigt svårt att göra något åt, för människor beter sig väldigt mycket som de uppfattar sig själva. Man har sin roll, och den är svår att ta sig ur.
Särskilt när det gäller barn är det här väldigt viktigt: Om något av dina barn beter sig riktigt illa, och ångrar sig och säger förlåt, då tror jag du måste glömma det och gå vidare, annars skadar du ditt barn, det är jag övertygad om!
17
Men hur länge skall man älta, då? Det är så fördomar skapas: En gång tjuv, alltid tjuv, liksom. Om människor i ens närhet inte kan glömma och förlåta, utan förväntar sig att någon skall bete sig illa, så lär sig den personen att förvänta sig av sig själv att bete sig illa också. Då är det väldigt svårt att göra något åt, för människor beter sig väldigt mycket som de uppfattar sig själva. Man har sin roll, och den är svår att ta sig ur.
Särskilt när det gäller barn är det här väldigt viktigt: Om något av dina barn beter sig riktigt illa, och ångrar sig och säger förlåt, då tror jag du måste glömma det och gå vidare, annars skadar du ditt barn, det är jag övertygad om!
Jag var ute efter att inte döma för hårt, inte älta i evighet, att ha överseende med misstag, glömma och gå vidare. Bagatellisera är något annat, det handlar om att inte bry sig om det på det första stadiet. Några av er tycker kanske att det är samma sak? Men det tycker inte jag.
Har ingen av er gjort något misstag som ni mått dåligt av? Om ni inte har det skulle jag vilja be er rannsaka er själva och fundera på om inte ni är sådana som bagatelliserar era misstag så ni inte märker dem. Om ni har det kan ni ju fundera på om ni skulle ha mått bättre av att människor i er omgivning hade kallat er dåliga j...a människor.
18
När sa jag bagatellisera? Jag var ute efter att inte döma för hårt, inte älta i evighet, att ha överseende med misstag, glömma och gå vidare. Bagatellisera är något annat, det handlar om att inte bry sig om det på det första stadiet. Några av er tycker kanske att det är samma sak? Men det tycker inte jag.
Har ingen av er gjort något misstag som ni mått dåligt av? Om ni inte har det skulle jag vilja be er rannsaka er själva och fundera på om inte ni är sådana som bagatelliserar era misstag så ni inte märker dem. Om ni har det kan ni ju fundera på om ni skulle ha mått bättre av att människor i er omgivning hade kallat er dåliga j...a människor.
Tänk om man kunde uttrycka sig så! Jag tror att ett \"felaktigt\" handlande kan bli \"rätt\" i rätt situation, och det är väl det du menar med det mogna och medvetna familjemönstret? Samtidigt som \"rätt\" handlande kan bli \"fel\". Nu talar jag om det som allmänt uppfattas som rätt och fel, i den mån man nu kan referera till allmänt tyckande.
19
Det där lät bra! Tänk om man kunde uttrycka sig så! Jag tror att ett \"felaktigt\" handlande kan bli \"rätt\" i rätt situation, och det är väl det du menar med det mogna och medvetna familjemönstret? Samtidigt som \"rätt\" handlande kan bli \"fel\". Nu talar jag om det som allmänt uppfattas som rätt och fel, i den mån man nu kan referera till allmänt tyckande.
I sista stycket kallar du dig bra, men ibland blir du världens sämsta. Det var ju precis det jag var inne på att det inte är så!
Jag håller med om dina definitioner på en bra förälder. Men min fråga är: Hur i hela friden skall man våga göra misstag om inte omgivningen kan förlåta och glömma?
20
Nu gjorde du ju kopplingen själv:-) I sista stycket kallar du dig bra, men ibland blir du världens sämsta. Det var ju precis det jag var inne på att det inte är så!
Jag håller med om dina definitioner på en bra förälder. Men min fråga är: Hur i hela friden skall man våga göra misstag om inte omgivningen kan förlåta och glömma?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
