Dom där tankarna
Änglabarn
  1. Medlem sedan
    Jan 2006
    #1

    Dom där tankarna

    kom tillbaka idag. Jag vill inte kalla dom självmordstankar, för det är dom inte. Jag skulle aldrig göra det. Utan det är mer tankar om hur jag ska klara leva vidare. Hur jag ska orka. Varför jag lever. Varför kunde inte jag också bara fått följa med Agnes. Varför ska jag behöva ligga på stranden och höra andra bebisar gråta medan min egen bebis är i himlen. VARFÖR!!! Hur ska jag klara detta????????????? Jag orkar inte.

    Men jag gör ju det. Jag vet ju det. Jag är bara nere i det där svarta hålet idag. Mötte en tjej från mammavattengympan på stan idag. Det var hon jag pratade mest med då. Men jag orkade inte hälsa. Jag gick åt ett annat håll. Och sen har jag inte klarat att tänka en enda vettig tanke på hela dan.

    Jag vet att just detta tillstånd som jag är i precis just nu, inte varar så länge. Brukar kunna gå över efter en dag eller så. Eller gå över förresten, det gör det inte, men det tar ett uppehåll. Tills jag trillar ner i hålet nästa gång.

    Förlåt för mitt svammel, men jag orkar inte idag, jag orkar inte.
  2. 1
    Dom där tankarna kom tillbaka idag. Jag vill inte kalla dom självmordstankar, för det är dom inte. Jag skulle aldrig göra det. Utan det är mer tankar om hur jag ska klara leva vidare. Hur jag ska orka. Varför jag lever. Varför kunde inte jag också bara fått följa med Agnes. Varför ska jag behöva ligga på stranden och höra andra bebisar gråta medan min egen bebis är i himlen. VARFÖR!!! Hur ska jag klara detta????????????? Jag orkar inte.

    Men jag gör ju det. Jag vet ju det. Jag är bara nere i det där svarta hålet idag. Mötte en tjej från mammavattengympan på stan idag. Det var hon jag pratade mest med då. Men jag orkade inte hälsa. Jag gick åt ett annat håll. Och sen har jag inte klarat att tänka en enda vettig tanke på hela dan.

    Jag vet att just detta tillstånd som jag är i precis just nu, inte varar så länge. Brukar kunna gå över efter en dag eller så. Eller gå över förresten, det gör det inte, men det tar ett uppehåll. Tills jag trillar ner i hålet nästa gång.

    Förlåt för mitt svammel, men jag orkar inte idag, jag orkar inte.
  3. Medlem sedan
    Apr 2002
    #2

    känner igen mig

    att jag vill va där Robin är. sagt det ofta till mamma. gråtit och dom har bett till gud över det ovs... va där han är så man slapp smärtan av saknaden. stor kram till dig.
  4. 2
    känner igen mig att jag vill va där Robin är. sagt det ofta till mamma. gråtit och dom har bett till gud över det ovs... va där han är så man slapp smärtan av saknaden. stor kram till dig.
  5. Medlem sedan
    Jun 2006
    #3

    jag tänker på dig

    och känner precis som du. jag orkar bara inte... jag vet att det är bara tiden som kan få smärtan att kännas mindre outhärdlig men det hjälper ju knappast just nu.

    Många styrkekramar till dig Ylva.
  6. 3
    jag tänker på dig och känner precis som du. jag orkar bara inte... jag vet att det är bara tiden som kan få smärtan att kännas mindre outhärdlig men det hjälper ju knappast just nu.

    Många styrkekramar till dig Ylva.
  7. Medlem sedan
    Aug 2003
    #4

    ja de där tankarna

    den där känslan som är så otroligt stor och djup, den fins nog där för det mästa, men kommer bara fram då vi orkar med det. Har själv tänkt så där så många, många gånger, och fast man vet att det inte fins några svar och fast att man vet att inget går att ändra så hjälper det ju inte, tankarna fins där ändå.
    Och kankse måste de få göra det, kansk måste man få tänka de alldra hämskaste tankar och känna de värsta känslor som fins för att lära sig hantera dem?
    För just de tankarna blir bättre, man faller ner i hållet igen, men en del av tankrna försvinner faktistk då man är klar med dem, på något vis tror jag man alltid blir det tillslut, hittar ett förhållnings sätt som fungerar till just den tanken, men det tar tid och man måset igenom allt det svåra gång, på gång, på gång. Man känner sig så liten och så svag, man tror inte man kommer orka eller ens överleva, fast det gör man och igentligen är det just när man orkar vara ledsen och svag som man är som starkast, är då sorgearbetet går framåt.
    En jätte kram till dig, jag önskar så det fans något jag kunde göra för dig.
  8. 4
    ja de där tankarna den där känslan som är så otroligt stor och djup, den fins nog där för det mästa, men kommer bara fram då vi orkar med det. Har själv tänkt så där så många, många gånger, och fast man vet att det inte fins några svar och fast att man vet att inget går att ändra så hjälper det ju inte, tankarna fins där ändå.
    Och kankse måste de få göra det, kansk måste man få tänka de alldra hämskaste tankar och känna de värsta känslor som fins för att lära sig hantera dem?
    För just de tankarna blir bättre, man faller ner i hållet igen, men en del av tankrna försvinner faktistk då man är klar med dem, på något vis tror jag man alltid blir det tillslut, hittar ett förhållnings sätt som fungerar till just den tanken, men det tar tid och man måset igenom allt det svåra gång, på gång, på gång. Man känner sig så liten och så svag, man tror inte man kommer orka eller ens överleva, fast det gör man och igentligen är det just när man orkar vara ledsen och svag som man är som starkast, är då sorgearbetet går framåt.
    En jätte kram till dig, jag önskar så det fans något jag kunde göra för dig.
  9. Medlem sedan
    Jun 2006
    #5

    måste bara få säga...

    ...att jag tar också åt mig när jag läser dina ord. Känns bra att få känna att man FÅR känna de där svåraste och jobbigaste tankarna och att det faktiskt kanske är så att det är då som sorgearbetet går framåt. Även fast det är svårt att se just nu. Det känns i allafall lite lättare när jag tänker att det är ok att känna så här för ibland får jag nästan panik för jag tror att det bara ska gå utför och utför hela tiden.

    Vet inte om jag fick fram det jag ville säga men skickar inlägget ändå. Tack för dina ord.
  10. 5
    måste bara få säga... ...att jag tar också åt mig när jag läser dina ord. Känns bra att få känna att man FÅR känna de där svåraste och jobbigaste tankarna och att det faktiskt kanske är så att det är då som sorgearbetet går framåt. Även fast det är svårt att se just nu. Det känns i allafall lite lättare när jag tänker att det är ok att känna så här för ibland får jag nästan panik för jag tror att det bara ska gå utför och utför hela tiden.

    Vet inte om jag fick fram det jag ville säga men skickar inlägget ändå. Tack för dina ord.
  11. Medlem sedan
    Aug 2003
    #6

    Vad bra

    att mina ord kan vara till någon hälp, tack för att du talade om det!
    Och jag tror helt och fullt på att det är just så, att det är i de jobbigaste stunderna som man bearbetar mäst, att det går framåt då det käns som om det bara går neråt, och jag vet att det aldirg är fel eller farligt att må så dåligt, det skadar ingen, inte ens en själv, någonstans mitt i smärtan tror jag man hittar det som är viktigt, att man där lär sig att börja sortera känslor och tankar. Och att man, framför allt i början, nästan är närmast sitt barn just där, det tror jag man måste få vara,det är svårt att greppa och förstå allt det som hänt, \"alla\" bara pratar om att man måste gå vidare, och i detta vidare ingår att man lämnar sitt barn, ett banden blir svagare. För mig har det varit helt fel, kankse är rätt för någon annan, men inte för mig,och när jag helt och fullt struntade i vad alla andra sa och i stället var så nära Tella jag bara kunde, tillät mig längta och sörga, pratade om henne än mer, vägrade släppa henne det alldra minsta och i alla samanhang krävde att hon skall respekteras lika mycket som mina andra barn, där någonstans vände det på allvar. Jag mår i dag, två år och tre månader efter Tellas död, mycket, mycket bättre än jag gjorde ibörjan, och jag tror inte jag hade mått så som jag gör nu om jag inte tillåtigt mig att sörga riktigt, riktigt djupt.
    Kram
  12. 6
    Vad bra att mina ord kan vara till någon hälp, tack för att du talade om det!
    Och jag tror helt och fullt på att det är just så, att det är i de jobbigaste stunderna som man bearbetar mäst, att det går framåt då det käns som om det bara går neråt, och jag vet att det aldirg är fel eller farligt att må så dåligt, det skadar ingen, inte ens en själv, någonstans mitt i smärtan tror jag man hittar det som är viktigt, att man där lär sig att börja sortera känslor och tankar. Och att man, framför allt i början, nästan är närmast sitt barn just där, det tror jag man måste få vara,det är svårt att greppa och förstå allt det som hänt, \"alla\" bara pratar om att man måste gå vidare, och i detta vidare ingår att man lämnar sitt barn, ett banden blir svagare. För mig har det varit helt fel, kankse är rätt för någon annan, men inte för mig,och när jag helt och fullt struntade i vad alla andra sa och i stället var så nära Tella jag bara kunde, tillät mig längta och sörga, pratade om henne än mer, vägrade släppa henne det alldra minsta och i alla samanhang krävde att hon skall respekteras lika mycket som mina andra barn, där någonstans vände det på allvar. Jag mår i dag, två år och tre månader efter Tellas död, mycket, mycket bättre än jag gjorde ibörjan, och jag tror inte jag hade mått så som jag gör nu om jag inte tillåtigt mig att sörga riktigt, riktigt djupt.
    Kram
  13. Medlem sedan
    Jan 2006
    #7

    Tack

    Ja, ibland vill man bara få slippa smärtan och hålla sitt barn. En dag får vi det, det är jag övertygad om. Det är lite bättre idag.

    Många kramar
  14. 7
    Tack Ja, ibland vill man bara få slippa smärtan och hålla sitt barn. En dag får vi det, det är jag övertygad om. Det är lite bättre idag.

    Många kramar
  15. Ylva m ängeln Agnes
    #8

    Tack

    Ja, smärtan är stor, så stor och vetskapen att den alltid kommer vara där är också jobbig.

    Jag tänker ofta på dig.

    Styrkekramar tillbaka
  16. 8
    Tack Ja, smärtan är stor, så stor och vetskapen att den alltid kommer vara där är också jobbig.

    Jag tänker ofta på dig.

    Styrkekramar tillbaka
  17. Medlem sedan
    Jan 2006
    #9

    Du skriver så bra

    och det är så tröstande att läsa dina ord. Jag hoppas du förstår hur betryggande de är och de träffar så rätt. Många många styrkekramar till dig.
  18. 9
    Du skriver så bra och det är så tröstande att läsa dina ord. Jag hoppas du förstår hur betryggande de är och de träffar så rätt. Många många styrkekramar till dig.

Liknande trådar

  1. Så mycket i tankarna
    By Shaylagirl in forum Ordet är fritt
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2008-09-02, 17:55
  2. Tankarna maler
    By MYZOXE! in forum Föräldraskap - kristen
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2008-06-10, 11:22
  3. Tankarna snurrar i 310
    By anonymt namn in forum _0710 Oktoberbarn
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2008-05-31, 09:07
  4. Tankarna far... Vad kan det va
    By Kuben1 in forum Planera för barn
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2007-07-23, 19:33
  5. 4:an i tankarna
    By anonymt namn in forum Många barn
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2007-03-26, 15:20
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar