Min äldsta dotter är fyra år. Hon har haft en riktigt jävlig period mellan två och ett halvt och tre och ett halvt ungefär. Nu tycker vi att det är bättre sedan ett tag tillbaka, som om hon har kommit underfund med det hon behövde.
Men hon är så svår för mig att förstå! Hon har massor av kreativitet och hittar på en massa hyss. Det gör mig ofta arg eftersom hon har sönder grejer eller skapar oändligt med arbete för mig. Hon är så empatisk och vuxen i sitt sätt att fråga hur man haft det under dan när hon inte varit med, eller saker som hon tänker på. Ibland pratar hon inte, svarar inte på tilltal - för att hon vet att jag är arg och inte vet hur hon ska göra med mig och min ilska över hennes hyss. jag tjatar på henne hela dagarna om att inte klättra runt på ställen som är livsfarliga, stänga grinden till trappan... Allt rinner av, jag kunde lika gärna ha besparat oss båda förmaningarna.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, hon är så sårbar, hudlös, och stänger om sig när hon inte har jämn väg framför sig. Samtidigt är hon så otroligt egensinnig och bara förvandlar världen efter sin lilla idé om hur den skulle bli bättre - trots att jag vet att hon vet att jag inte håller med - hon skiter i att jag blir arg! Eller kan hon inte bärga sig trots det?
Hur ska jag förstå mig på och nå denna underbara, otroligt irriterande lilla människa? Det är fantastiskt med kreativiteten, energin, viljan, lusten... Men det är inte kul att torka vatten, att lillasyster utsätts för faror, att hon själv utsätter sig för faror, att passa på och förmana, plocka undan... Är alla så här? Hur gör ni man för att både uppfostra henne så att livet tillsammans fungerar samtidigt som hon ska få känna sig på djupet ok? Tänk om jag tjatar och skäller sönder min lilla skatt?
1
hur ska jag hitta rätt?! Min äldsta dotter är fyra år. Hon har haft en riktigt jävlig period mellan två och ett halvt och tre och ett halvt ungefär. Nu tycker vi att det är bättre sedan ett tag tillbaka, som om hon har kommit underfund med det hon behövde.
Men hon är så svår för mig att förstå! Hon har massor av kreativitet och hittar på en massa hyss. Det gör mig ofta arg eftersom hon har sönder grejer eller skapar oändligt med arbete för mig. Hon är så empatisk och vuxen i sitt sätt att fråga hur man haft det under dan när hon inte varit med, eller saker som hon tänker på. Ibland pratar hon inte, svarar inte på tilltal - för att hon vet att jag är arg och inte vet hur hon ska göra med mig och min ilska över hennes hyss. jag tjatar på henne hela dagarna om att inte klättra runt på ställen som är livsfarliga, stänga grinden till trappan... Allt rinner av, jag kunde lika gärna ha besparat oss båda förmaningarna.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, hon är så sårbar, hudlös, och stänger om sig när hon inte har jämn väg framför sig. Samtidigt är hon så otroligt egensinnig och bara förvandlar världen efter sin lilla idé om hur den skulle bli bättre - trots att jag vet att hon vet att jag inte håller med - hon skiter i att jag blir arg! Eller kan hon inte bärga sig trots det?
Hur ska jag förstå mig på och nå denna underbara, otroligt irriterande lilla människa? Det är fantastiskt med kreativiteten, energin, viljan, lusten... Men det är inte kul att torka vatten, att lillasyster utsätts för faror, att hon själv utsätter sig för faror, att passa på och förmana, plocka undan... Är alla så här? Hur gör ni man för att både uppfostra henne så att livet tillsammans fungerar samtidigt som hon ska få känna sig på djupet ok? Tänk om jag tjatar och skäller sönder min lilla skatt?
När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på vad sonen (4,5) sa häromdagen: "Mamma när du tjatar sådär om saker som jag vet, det är då jag _inte_ gör som du vill."
Jag halkar väldigt lätt in i tjatfällan, tjatar o tjatar om saker som sonen egentligen vet själv. Självklart blir han arg då. Din dotter kanske 'stänger av' istället?
Det andra som jag tänker är att du lägger in en del värderingar i hennes handlingar som jag tror att du inte kan vara säker på stämmer:
"Ibland pratar hon inte, svarar inte på tilltal - för att hon vet att jag är arg och inte vet hur hon ska göra med mig och min ilska över hennes hyss."
Vet du att det är därför som hon är tyst?
Det tredje som jag tänker på är att eftersom du har svårt att förstå dig på henne kanske hon har svårt att förstå sig på dig också- och det är självklart enbart ditt ansvar att se till att kommunikationen mellan er funkar.
Hoppas att det inte lät alltför hårt det jag skrev...ta dig ordentligt med tid med henne så att hon märker att du 'ser' henne, lek med henne o låt henne styra leken, det är sånt som ger god nblivk i barnens tankar o känsloliv tycker jag.
2
När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på vad sonen (4,5) sa häromdagen: "Mamma när du tjatar sådär om saker som jag vet, det är då jag _inte_ gör som du vill."
Jag halkar väldigt lätt in i tjatfällan, tjatar o tjatar om saker som sonen egentligen vet själv. Självklart blir han arg då. Din dotter kanske 'stänger av' istället?
Det andra som jag tänker är att du lägger in en del värderingar i hennes handlingar som jag tror att du inte kan vara säker på stämmer:
"Ibland pratar hon inte, svarar inte på tilltal - för att hon vet att jag är arg och inte vet hur hon ska göra med mig och min ilska över hennes hyss."
Vet du att det är därför som hon är tyst?
Det tredje som jag tänker på är att eftersom du har svårt att förstå dig på henne kanske hon har svårt att förstå sig på dig också- och det är självklart enbart ditt ansvar att se till att kommunikationen mellan er funkar.
Hoppas att det inte lät alltför hårt det jag skrev...ta dig ordentligt med tid med henne så att hon märker att du 'ser' henne, lek med henne o låt henne styra leken, det är sånt som ger god nblivk i barnens tankar o känsloliv tycker jag.
Tja, rätt hårt, men jag vill ju ha svar, du har inte varit elak.
Nä, inte VET jag att hon håller klaffen av de skäl som jag tror. Det är ju bara vad jag tror. Ska fundera på om det kan vara på andra sätt. Fast visst är det rimligt att tro att hon håller tyst och ignorerar mig för att hon inte vet vad hon annars ska ta sig till, det är väl som du säger och vad ska hon säga mer än att upprepa att "ja jag vet". Jag uppfattar det som att hon ser det som snabbaste vägen att få slut på nåt obehagligt. Hon är väl smartare än jag och håller tyst när jag tjatar vidare... Jag vill inte vara en sån mamma för henne - hur ska jag ta mig ur det?!
När jag skriver att jag har svårt att förstå mig på henne så är det inte det att jag tycker att hon är "omöjlig" Jag tycker att det är svårt, att kommunicera, att förhålla mig till det. Jag tycker att jag tar ansvar för vår relation - annars kunde jag ju nöja mig med att säga att hon är knäpp bara! Det är därför jag ber om andras perspektiv. Vi är så lika hon och jag i vissa delar och det leder ju ofta till konflikter - inte minst i mig själv! Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att få lite perspektiv på oss, på mig.
Och visst kan hon ha svårt att förstå sig på mig också. Men det är ju min bit jag kan ändra och jag som har ansvaret att ändra det? Det är ju det jag undrar, hur kan jag nå henne? Jag gör det ju inte genom ilska och tjat och annat dumt. Hjälp mig!
3
Tja, rätt hårt, men jag vill ju ha svar, du har inte varit elak.
Nä, inte VET jag att hon håller klaffen av de skäl som jag tror. Det är ju bara vad jag tror. Ska fundera på om det kan vara på andra sätt. Fast visst är det rimligt att tro att hon håller tyst och ignorerar mig för att hon inte vet vad hon annars ska ta sig till, det är väl som du säger och vad ska hon säga mer än att upprepa att "ja jag vet". Jag uppfattar det som att hon ser det som snabbaste vägen att få slut på nåt obehagligt. Hon är väl smartare än jag och håller tyst när jag tjatar vidare... Jag vill inte vara en sån mamma för henne - hur ska jag ta mig ur det?!
När jag skriver att jag har svårt att förstå mig på henne så är det inte det att jag tycker att hon är "omöjlig" Jag tycker att det är svårt, att kommunicera, att förhålla mig till det. Jag tycker att jag tar ansvar för vår relation - annars kunde jag ju nöja mig med att säga att hon är knäpp bara! Det är därför jag ber om andras perspektiv. Vi är så lika hon och jag i vissa delar och det leder ju ofta till konflikter - inte minst i mig själv! Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att få lite perspektiv på oss, på mig.
Och visst kan hon ha svårt att förstå sig på mig också. Men det är ju min bit jag kan ändra och jag som har ansvaret att ändra det? Det är ju det jag undrar, hur kan jag nå henne? Jag gör det ju inte genom ilska och tjat och annat dumt. Hjälp mig!
Ditt svar fick ialla fall mig att tänka till lite. Jag ska börja att verkligen leka lite mer med min tjej, inte bara leka och samtidigt kolla tv el liknande.
5
Ditt svar fick ialla fall mig att tänka till lite. Jag ska börja att verkligen leka lite mer med min tjej, inte bara leka och samtidigt kolla tv el liknande.
Åh jag tror att du har lite för höga förväntningar och krav på vad din dotter ska klara av. Hon är bara 4a år och har därför inte samma förmåga och vana att tänka i flera steg. Om hon badar dockor så tänker hon bara på att få dockan ren och inte på nästa steg. Hon tänker inte att om jag tvättar dockan med papper så blir det papper i vattnet och stopp i avloppet och mycket jobb för mamma som då blir arg. Hon har inte som syfte att skapa mer job för dig utan vill att du ska uppskatta hennes ideer och tycka om vad hon gör. Det kan kanske underlätta att tänka på det när hon hittar på "hyss". Rent praktiskt blir det mindre stök och merarbete om man är ute mycket med barnen och där kan de få utlopp för sin fantasi utan att kladda ner ooch riva hemmet. Man orkar mer och har mer tålamod med barn om man själv mår bra (Tillräkligt med sömn, mortion och bra mat är viktigt) så det är viktigt att tänka på sig själv också
6
Åh jag tror att du har lite för höga förväntningar och krav på vad din dotter ska klara av. Hon är bara 4a år och har därför inte samma förmåga och vana att tänka i flera steg. Om hon badar dockor så tänker hon bara på att få dockan ren och inte på nästa steg. Hon tänker inte att om jag tvättar dockan med papper så blir det papper i vattnet och stopp i avloppet och mycket jobb för mamma som då blir arg. Hon har inte som syfte att skapa mer job för dig utan vill att du ska uppskatta hennes ideer och tycka om vad hon gör. Det kan kanske underlätta att tänka på det när hon hittar på "hyss". Rent praktiskt blir det mindre stök och merarbete om man är ute mycket med barnen och där kan de få utlopp för sin fantasi utan att kladda ner ooch riva hemmet. Man orkar mer och har mer tålamod med barn om man själv mår bra (Tillräkligt med sömn, mortion och bra mat är viktigt) så det är viktigt att tänka på sig själv också
Ja, du har rätt. Väldigt mycket är faktiskt sånt som hon inte kan tänka ut att det inte blir så bra... Men, tycker du att man ska påpeka att om hon badar dockan i toastolen så kan hon inte leka med den igen sen för då är det bajskorvar på den? Eller ska man bara se det ur hennes perspektiv just i stunden? Ska jag tjata om att hon måste stänga trappgrinden eller acceptera att jag själv måste stänga den varje gång hon passerat och inte säga ett dugg? Det hjläper inte att tjata - men finns det ett annat sätt?
Jag har blivit en väldigt osäker mamma till henne just nu eftersom jag uppfattar henne som väldigt energisk och envis och påhittig och initiativkraftig samtidigt som hon är hudlös och sårbar. Det blir så svårt att "fostra" samtidigt som man inte vill klampa sönder det hudlösa i henne.
Nä, det är klart att hon inte har som syfte att göra mig arg, men jag förvånas över att hon kan hinna med så mycket på så kort tid - hur många hyss är normalt för en 4-åring per dag eller timme?... Lite skämtar jag nu, men hon är verkligen intensiv i sin aktivitet!
Tack för ditt svar! Jag ska tänka på hennes bus mer på fyraåringsnivå, helt klart ett bra sätt att inte bli för upprörd själv. Tack
7
Tack.
Ja, du har rätt. Väldigt mycket är faktiskt sånt som hon inte kan tänka ut att det inte blir så bra... Men, tycker du att man ska påpeka att om hon badar dockan i toastolen så kan hon inte leka med den igen sen för då är det bajskorvar på den? Eller ska man bara se det ur hennes perspektiv just i stunden? Ska jag tjata om att hon måste stänga trappgrinden eller acceptera att jag själv måste stänga den varje gång hon passerat och inte säga ett dugg? Det hjläper inte att tjata - men finns det ett annat sätt?
Jag har blivit en väldigt osäker mamma till henne just nu eftersom jag uppfattar henne som väldigt energisk och envis och påhittig och initiativkraftig samtidigt som hon är hudlös och sårbar. Det blir så svårt att "fostra" samtidigt som man inte vill klampa sönder det hudlösa i henne.
Nä, det är klart att hon inte har som syfte att göra mig arg, men jag förvånas över att hon kan hinna med så mycket på så kort tid - hur många hyss är normalt för en 4-åring per dag eller timme?... Lite skämtar jag nu, men hon är verkligen intensiv i sin aktivitet!
Tack för ditt svar! Jag ska tänka på hennes bus mer på fyraåringsnivå, helt klart ett bra sätt att inte bli för upprörd själv. Tack
Jag tänkte på en sak när jag läste ditt inlägg här. Jag tar dina exempel och berättar hur jag skulle göra. Jag vet ju inte alls hur du gör i dessa situationer.
1. Tvätta dockan i toaletten. Det är ju väldigt äckligt tycker jag själv. Jag skulle absolut inte acceptera det men ag skulle inte bli arg utan göra såhär ungefär: En fyraåring är så stor att man kan förklara varför man inte ska tvätta dockan i toaletten. Ge alternativ! Man kan ju tvätta dockan i handfatet eller badkaret...framhåll fördelarna! Man kan ju få varmt vatten o tvål...bättre än iskallt vatten i toaletten. Kanske kan hon tvätta dockan direkt på ett bättre ställe?
2. Stänga trapgrinden. Det är lätt att glömma. Jag tror inte man kan kräva av henne att alltid komma ihåg en sån sak själv. JAg skulle fråga när jag märker att hon kommer ner/upp och inte har stängt trappgrinden: Har du stängt trappgrinden? Ev. tillägga "Vill du vara snäll o titta efter?" om hon säger att hon stängt den eller inte sjäv går o kollar. Senare när det blivit inarbetat att stänga trappgrinden kan man säga nåt annat, typ..."vad är det du brukar göra när du går upp/nerför trappan ni igen...? Om hon glömt stänga trappgrinden utan att jag varit närvarande i den situationen utan märker det flera minuter senare, skulle jag inte göra nånting utan stänga den själv.
11
Ja just det. Lite föör kort blev det.
Och så hann jag inte skriva fortsättningen :-)
Jag tänkte på en sak när jag läste ditt inlägg här. Jag tar dina exempel och berättar hur jag skulle göra. Jag vet ju inte alls hur du gör i dessa situationer.
1. Tvätta dockan i toaletten. Det är ju väldigt äckligt tycker jag själv. Jag skulle absolut inte acceptera det men ag skulle inte bli arg utan göra såhär ungefär: En fyraåring är så stor att man kan förklara varför man inte ska tvätta dockan i toaletten. Ge alternativ! Man kan ju tvätta dockan i handfatet eller badkaret...framhåll fördelarna! Man kan ju få varmt vatten o tvål...bättre än iskallt vatten i toaletten. Kanske kan hon tvätta dockan direkt på ett bättre ställe?
2. Stänga trapgrinden. Det är lätt att glömma. Jag tror inte man kan kräva av henne att alltid komma ihåg en sån sak själv. JAg skulle fråga när jag märker att hon kommer ner/upp och inte har stängt trappgrinden: Har du stängt trappgrinden? Ev. tillägga "Vill du vara snäll o titta efter?" om hon säger att hon stängt den eller inte sjäv går o kollar. Senare när det blivit inarbetat att stänga trappgrinden kan man säga nåt annat, typ..."vad är det du brukar göra när du går upp/nerför trappan ni igen...? Om hon glömt stänga trappgrinden utan att jag varit närvarande i den situationen utan märker det flera minuter senare, skulle jag inte göra nånting utan stänga den själv.
Min poäng (guud vad jag tjatar plötsligt, jag brukar inte skriva något als nästan ju) är att försöka vända allt till en positiv möjlighet, alltså att ge barnet möjligheter att handla på det sätter som jag vill och att få det att framstå som det fördelaktigaste sättet även för barnet.
Att förhandla sig till en win-win-lösning.
Ungefär som när sonen skulle släpa med sitt gosedjur överallt och jag blev trött på det: "nu kan ju nallen vakta bilen medan vi går in i affären, det är han bra på". Jag tyckte det var ok att ta med nallen i bilen men inte affären. På detta sätt blev det en win-win-situation. sonen var stolt över att nallen vaktade bilen så inget skulle hända den och jag slapp hålla reda på den i affären.
12
Ursäkta alla stavfel!!
Min poäng (guud vad jag tjatar plötsligt, jag brukar inte skriva något als nästan ju) är att försöka vända allt till en positiv möjlighet, alltså att ge barnet möjligheter att handla på det sätter som jag vill och att få det att framstå som det fördelaktigaste sättet även för barnet.
Att förhandla sig till en win-win-lösning.
Ungefär som när sonen skulle släpa med sitt gosedjur överallt och jag blev trött på det: "nu kan ju nallen vakta bilen medan vi går in i affären, det är han bra på". Jag tyckte det var ok att ta med nallen i bilen men inte affären. På detta sätt blev det en win-win-situation. sonen var stolt över att nallen vaktade bilen så inget skulle hända den och jag slapp hålla reda på den i affären.
Ehhh... Tja, vi HAR påminnt henne om grinden, det är liksom det vi har gjort. Efter ungefär 5458 ggr tröttnade jag och blev arg. Det hjälpte inte heller.
Jag vet inte om hon låter bli eller glömmer. Det är jättesvårt att handskas med att hon lämnar grinden öppen varje gång hon passerar eftersom lillasyster är alldeles för liten för att gå i trappan. Mitt tjat hjälper inte, förklaringar och argument får henne inte att stänga, inte ilska - ingenting! Hur kan ett barn vara så envist?! Min ilska gör henne ledsen och sluten, kanske hon låter grinden vara tills jag hittar en bättre lösning på problemet? Hon kanske söker en lösning av den knut som mitt tjat och skrik har knutit i henne?
Det är det här som är problemet, att jag inte hittar hur jag ska nå henne och få henne med på noterna i sånt som är helt nödvändigt. Lite bus kan jag ta. Lite tjat står vi ut med båda två. Men att aldrig någonsin i något som helst lyckas få henne att göra som jag vill därför att jag säger det trots att hon själv inte vill, det är omöjligt. Hon är fantstiskt duktig på olika saker; handla, borsta tänderna, hämta och lämna på dagis. Sånt som kan vara problematiskt. Men när hon har bestämt sig för att det ska vara på ett sätt eller att hon ska prova en viss grej så gör hon det oavsett allt. Nu har hon haft en period när hon har klättrat och balanserat ohämmat och fullkomligt utan rädsla överallt här hemma. Hon riskerar falla ut genom fönster eller bara ner från en stol, men det är jättejobbigt att hela tiden vara medveten om exakt allt hon gör därför att jag vet att hon kan slå ihjäl sig om jag missar nåt. Hon har inte damp, hon har bara väldigt stor lust på världen och ibland blir det farligt. Jag måste ju kunna laga middag utan att förfölja henne runti huset för att ha koll så jag har pratat, förklarat, vädjat, skällt, tjatat - men hon klättrar och balanserar ändå!
Säkert är det som anonym skrev, att hon kan inte riktigt tänka som jag förväntar mig, hon kommer inte ihåg vad jag sa eller kopplar inte ihop det med det hon gör en stund senare. men hur får man henne att göra det?! Håll med om att vissa grejer kan man liksom inte uppskatta, det är ju i alla fall min uppgift som förälder att hålla henne vid liv tills hon blivit vuxen! Och helst överleva mitt eget tjat tills den dagen infaller...
13
Ehhh... Tja, vi HAR påminnt henne om grinden, det är liksom det vi har gjort. Efter ungefär 5458 ggr tröttnade jag och blev arg. Det hjälpte inte heller.
Jag vet inte om hon låter bli eller glömmer. Det är jättesvårt att handskas med att hon lämnar grinden öppen varje gång hon passerar eftersom lillasyster är alldeles för liten för att gå i trappan. Mitt tjat hjälper inte, förklaringar och argument får henne inte att stänga, inte ilska - ingenting! Hur kan ett barn vara så envist?! Min ilska gör henne ledsen och sluten, kanske hon låter grinden vara tills jag hittar en bättre lösning på problemet? Hon kanske söker en lösning av den knut som mitt tjat och skrik har knutit i henne?
Det är det här som är problemet, att jag inte hittar hur jag ska nå henne och få henne med på noterna i sånt som är helt nödvändigt. Lite bus kan jag ta. Lite tjat står vi ut med båda två. Men att aldrig någonsin i något som helst lyckas få henne att göra som jag vill därför att jag säger det trots att hon själv inte vill, det är omöjligt. Hon är fantstiskt duktig på olika saker; handla, borsta tänderna, hämta och lämna på dagis. Sånt som kan vara problematiskt. Men när hon har bestämt sig för att det ska vara på ett sätt eller att hon ska prova en viss grej så gör hon det oavsett allt. Nu har hon haft en period när hon har klättrat och balanserat ohämmat och fullkomligt utan rädsla överallt här hemma. Hon riskerar falla ut genom fönster eller bara ner från en stol, men det är jättejobbigt att hela tiden vara medveten om exakt allt hon gör därför att jag vet att hon kan slå ihjäl sig om jag missar nåt. Hon har inte damp, hon har bara väldigt stor lust på världen och ibland blir det farligt. Jag måste ju kunna laga middag utan att förfölja henne runti huset för att ha koll så jag har pratat, förklarat, vädjat, skällt, tjatat - men hon klättrar och balanserar ändå!
Säkert är det som anonym skrev, att hon kan inte riktigt tänka som jag förväntar mig, hon kommer inte ihåg vad jag sa eller kopplar inte ihop det med det hon gör en stund senare. men hur får man henne att göra det?! Håll med om att vissa grejer kan man liksom inte uppskatta, det är ju i alla fall min uppgift som förälder att hålla henne vid liv tills hon blivit vuxen! Och helst överleva mitt eget tjat tills den dagen infaller...
Ja hur många "hyss" kan en 4a åring hitta på under en timme? 4 på en halvtimme är dotterns rekord då hon och en kompis fick nya briljanta ideer medan jag röjde upp efter de tidigare. -Åh vad gott det här ceratet luktar det sätter vi på dockan och på storasysters böcker så blir hon överraskad när hon kommer hem. -Åh nej, kan ni gå och tvätta av er allt cerat från händerna medan jag försöker torka av böckerna för x uppskattar inte kladdiga böcker även om de luktar gott ... -mamma varför rinner inte vattnet i handfatet ut? .....
Fantasi och kreativitet är bra men ack så jobbigt för föräldrar ibland. De kräver betydligt mer uppsikt eftersom man inte vet vad de ska hitta på härnäst.
14
Ja hur många "hyss" kan en 4a åring hitta på under en timme? 4 på en halvtimme är dotterns rekord då hon och en kompis fick nya briljanta ideer medan jag röjde upp efter de tidigare. -Åh vad gott det här ceratet luktar det sätter vi på dockan och på storasysters böcker så blir hon överraskad när hon kommer hem. -Åh nej, kan ni gå och tvätta av er allt cerat från händerna medan jag försöker torka av böckerna för x uppskattar inte kladdiga böcker även om de luktar gott ... -mamma varför rinner inte vattnet i handfatet ut? .....
Fantasi och kreativitet är bra men ack så jobbigt för föräldrar ibland. De kräver betydligt mer uppsikt eftersom man inte vet vad de ska hitta på härnäst.
..igen mig i din (enligt min tolkning) uppgivna beundran av ditt barn. De där sidorna som du beskriver hos ditt barn är ju i perspektiv (när hon utvecklar känsla för gränser o s v) underbara och kreativa egenskaper som man som förälder på alla sätt vill främja. Hur gör man med sina frimodiga ungar som suger musten ur en med sina idéer? Jag vet inte. Man vill så gärna vara den där mamman som skrattar åt och deltar i buset men så blir man i stället den gormande tråkmånsen. Jag jobbar på att skita i mina barn. Missförstå mig rätt. De får inte utsätta sig själva eller andra för fara och inte förstöra och jag tjatar som en galning men jag jobbar hårt med att inte bry mig så mycket. Det är hårt jobb. Angående trappgrinden så tycker jag att du ska släppa det och stänga den själv.
15
Jag känner så.. ..igen mig i din (enligt min tolkning) uppgivna beundran av ditt barn. De där sidorna som du beskriver hos ditt barn är ju i perspektiv (när hon utvecklar känsla för gränser o s v) underbara och kreativa egenskaper som man som förälder på alla sätt vill främja. Hur gör man med sina frimodiga ungar som suger musten ur en med sina idéer? Jag vet inte. Man vill så gärna vara den där mamman som skrattar åt och deltar i buset men så blir man i stället den gormande tråkmånsen. Jag jobbar på att skita i mina barn. Missförstå mig rätt. De får inte utsätta sig själva eller andra för fara och inte förstöra och jag tjatar som en galning men jag jobbar hårt med att inte bry mig så mycket. Det är hårt jobb. Angående trappgrinden så tycker jag att du ska släppa det och stänga den själv.
Hej, kanske lite sent men ett praktiskt tips. När det gäller att barnen glömmer saker som trappgrinden. Nästa gång prova att gå med din dotter och fysiskt låta henne stänga grinden. Ibland funkar inte verbalt tjat men att i handling"tjata" sätter handlingen fysiskt i kroppen för barnet och gör det lättare att komma ihåg. Och givetvis görs detta i trevlig och glad ton. "Oj, nu är grinden öppen! Det ska den ju inte vara! Kom så går vi och stänger så inte lillasyster trillar. Åh, vilken fin stängd grind, så ska den vara!" Detta får ju upprepas mäånga gånger men jag tycker det lättar lite. Självklart också att beräömma och uppmärksamma när banet gör rätt! "Åh, vad bra att du stängde grinden. Nu kan ingen trilla ner!" När vi orkat vara konsekventa med att i lugn och glad ton fysiskt göra med barnet det vi vill at det ska förstå har det verkligen haft effekt här hemma. Våra problem har varit att mat slängs i golvet av tvååringen tex. Då får han plocka upp och lägga tillbaka med vår hjälp. Numera plockar han själv upp när han slänger och slänger mindre. Med storasyster 3 1/2 har städning av rummet varit något som hon blåvägrade att hjälpa till med plötsligt. Då tog jag henne i knät och plockade lego med hennes hand. Viktigt att då inte skälla och var arg. Utan bara plocka som om det var det naturligaste i världen och prata på om något trevligt. Nu funkar städningen för det mesta.
16
Hej, kanske lite sent men ett praktiskt tips. När det gäller att barnen glömmer saker som trappgrinden. Nästa gång prova att gå med din dotter och fysiskt låta henne stänga grinden. Ibland funkar inte verbalt tjat men att i handling"tjata" sätter handlingen fysiskt i kroppen för barnet och gör det lättare att komma ihåg. Och givetvis görs detta i trevlig och glad ton. "Oj, nu är grinden öppen! Det ska den ju inte vara! Kom så går vi och stänger så inte lillasyster trillar. Åh, vilken fin stängd grind, så ska den vara!" Detta får ju upprepas mäånga gånger men jag tycker det lättar lite. Självklart också att beräömma och uppmärksamma när banet gör rätt! "Åh, vad bra att du stängde grinden. Nu kan ingen trilla ner!" När vi orkat vara konsekventa med att i lugn och glad ton fysiskt göra med barnet det vi vill at det ska förstå har det verkligen haft effekt här hemma. Våra problem har varit att mat slängs i golvet av tvååringen tex. Då får han plocka upp och lägga tillbaka med vår hjälp. Numera plockar han själv upp när han slänger och slänger mindre. Med storasyster 3 1/2 har städning av rummet varit något som hon blåvägrade att hjälpa till med plötsligt. Då tog jag henne i knät och plockade lego med hennes hand. Viktigt att då inte skälla och var arg. Utan bara plocka som om det var det naturligaste i världen och prata på om något trevligt. Nu funkar städningen för det mesta.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
