Upptäckte graviditeten sent

[idamag]

Hej på er, jag är ny här på allt för föräldrar och tänkte starta en tråd då jag har lite funderingar.
Jag känner mig som en riktigt dålig mamma, trots att bebisen inte ens har kommit till världen än.
Varför? Tänkte berätta min historia, och jag förstår om ni dömer mig då jag gör det själv helatiden. I några års tid har jag haft svåra buksmärtor och problem med oregelbunden mens. Jag har varit van med en oregelbunden mens som ibland inte dykt upp på flera månader. I Okt/Nov slutade min mens dyka upp och jag tänkte inte så mycket på det då jag inte hade några gravidsymptom och tänkte "Jag kan ju typ inte få barn, så varför oroa mig..".

I februari var jag hos gynekologen på Kvinnokliniken på mitt närmaste sjukhus, eftersom jag fortfarande inte hade fått seriös hjälp med mina buksmärtor. Jag var hos en gynläkare, där det gjordes ultraljud vaginalt och "vanligt" och diverse andra undersökningar. Då hon plötsligt utbrast "Men har du testat dig?". Tog ett tag innan jag fattade vad hon menade och sa bara "Nej.. har inte haft den tanken.". Hon bad mig klä på mig och sen kom det, hon talade om för mig att jag troligen var gravid i v.18. För sent för en abort med andra ord. Jag sa till läkaren att vi inte skulle klara en bebis nu och sa att jag ville ansöka till Socialstyrelsen för en sen abort. Jag fick direkt gå på ett "vanligt" ultraljud och se att bebisen var helt frisk. Barnmorskan frågade om jag verkligen ville se då hon visste att jag ville göra abort, jag sa ja och kunde knappt tro vad som växte inuti mig.

Jag har ett stabilt förhållande sedan flera år tillbaka som jag är lycklig i. Och vi har pratat om barn flera gånger. Jag berättade direkt detta för min sambo/fästman och han blev lika chockad som jag, han tog det ganska hårt trots att vi pratat om detta tidigare under åren, flera ggr men inte riktigt känt oss "redo" än. Vi bestämde oss för att skicka ansökan till Socialstyrelsen om abort, så det gjordes bara någon dag efter att jag fått beskedet. Vi båda var chockade, kände panik och var rädda. Jag var väldigt deprimerad de här dagarna runt beskedet och grät all tid jag var vaken.

Jag fick såklart träffa en kurator som hjälpte mig med ansökan till Socialstyrelsen(ville gå ensam så han följde inte med). Efter bara någon dag fick jag beskedet från Socialstyrelsen/kuratorn via telefon. Vi hade blivit nekade en abort och jag bröt ihop i telefon. Hur skulle allt gå nu? Vad skulle jag göra? Kuratorn lugnade mig i telefonen, och sa att vi kunde försöka igen trots att det är många som inte klarar det psykiskt med ett andra försök. Anledningen till att vi fick ett nej var att bebisen var frisk och att "Socialstyrelsen trodde på oss som föräldrar."

Jag fick bara några dagar senare dyka upp hos henne igen för ett andra försök. Den här gången fick jag bifoga ett personligt brev jag skrivit och jag skrev om våra känslor, och hur rädd jag var över mitt eget och bebisens liv pga mina okända buksmärtor som ingen läkare kunnat bestämma diagnos på. (Har haft riktigt svåra problem.). Vi pratade om att man "alltid kan adoptera bort bebisen när den kommer till världen". Det var där någonstans det vände för mig, jag svarade kuratorns adoptiv-förslag med att "jag minsann aldrig skulle adoptera bort min bebis, att jag skulle ta ansvar för den lilla jag börjat tycka om."

Men, jag valde tillsammans med kuratorn att skicka in denna ansökan och försöka en andra gång. Någon dag senare ringde telefonen och jag visste vad som troligtvis väntade mig (kuratorn har berättat att det inte är många som lyckas ens andra gången). Socialstyrelsen/kuratorn medelade att min ansökan blivit godkänd (var i v.19). Under helgen hade jag och min sambo pratat om detta med bebisen enormt mycket och bestämt oss för att vi mest troligt skulle klara det(han har alltid varit lite mer skeptisk än mig sen jag berättade om graviditeten). Så jag svarade kuratorn i telefonen med att "Vi har ångrat oss, vi kommer behålla bebisen". Jag kunde nästan känna kuratons lättnad över telefonen och hon önskade oss lycka till i säkert 5 minuter innan våra vägar tyvärr skiljdes åt när vi la på(hon var UNDERBAR på alla sätt och mina besök där var lite längre än tänkt varenda gång).

Så, nu är jag i v.22 och vi fick förra veckan komma på ett rutin-ultraljud, lite sent men det blev gjort ändå. Barnmorskan berättade att bebisen var helt frisk och att mina bukproblem inte skadat bebisen på något sätt (kan tillägga att dom är obefintliga sedan några månader tillbaka faktiskt). Så, nu väntar vi på att bebisen ska komma ut den 12 Juli och jag väntar på att få besöka barnmorskan för första gången om några dagar.

Jag har inte haft några gravidsymptom alls, inte ens ont någonstans. Förrän nu de senaste 2 veckorna då jag har känt sparkar och rörelser i magen. Och haft lite ryggont och spänningar i magen.

Anledningen till att jag skrev det här är för att jag känner mig som en dålig mamma pga att jag upptäckte graviditeten så sent, och för att jag känner mig elak som ville ansöka om abort. Ville dela med mig av min historia dessutom. Är jag en dålig person som upptäckt det så sent? Dela gärna med er av era historier.. för jag längtar efter bebisen, men känner mig värdelös.

[e_90]

Du är absolut ingen dålig mamma för att du upptäckte din graviditet så sent! Det är en stor omställning att bli förälder och jag har full förståelse för att det kan bli övermäktigt att få ett sånt besked när man inte alls är beredd på det. Jag tycker inte att du behöver känna någon skuld över att du var inställd på abort. Det verkar som att det tog en tid för dig och din kille att smälta och bearbeta tanken på att få barn. Sen kom ni fram till hur ni ville hantera situationen och behålla barnet. Grattis till er Det viktigaste är att ni känner er nöjda med ert beslut och nu är det bara att se framåt. Ni har nog en hel del att ta igen vad gäller att mentalt förbereda sig inför föräldraskapet och det är inte konstigt alls. Du har ju nästan bara hälften så mycket tid jämfört med oss som upptäckte graviditeten tidigt. Så ta det lugnt och låt det ta den tid det tar. Njut av att du har ett litet liv som växer i magen och vad ni har framför er Det kommer gå jättebra!