Skrivet: 2008-06-23, 15:53
#1
Uppvaknande?
Hej.
Kände att jag måste få skriva av mig... tror jag håller på att vakna.
Min historia är lång och invecklad... så jag kör en väldigt plan variant här för er...
När jag var 16 träffade jag en kille som ganska snart blev min sambo, jag flyttade ihop med honom när jag var 17 och han 20.
Några år senare när jag nyss fyllt 22 fick vi vår första dotter som idag är snart fem år gammal. 20 månader efter det kom vår andra dotter som idag är tre år.
Jag har alltid under alla år känt mig mindre värd än min sambo. Han har på ett effektivt sätt hållt mig nertryckt i skorna så att säga. Jag har ofta fått höra orden " du ska vara så tacksam..." " "utan mig hade du inte varit någonting alls" o.s.v.
Min sambo har varit en framgångsrik egenföretagare och stått för huvudelen av familjens försörjning. Jag har haft deltisjobb, timanställningar och varit föräldraledig (dock alltid jobbat på ngt sätt eller fått föräldrapenning och i alla fall dragit in lite pengar).
Jag har alltid känt mig beroende av honom, tacksam, mindre värd och ansett mig ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trötsätit och pendlat i vikt.
I höstas ville han plötsligt separera. Min värld rasade totalt. Han hade träffat en annan.
Han slängde ut mig och barnen ( som han till en början ville ha varannan vecka men han tröttnade efter några dagar). Han gick snabbt vidare med den nya kvinnan och fortsatte med henne som om ingenting hänt. Han kunde inte på något vis förstå mig, hade ingen empati över huvudtaget. Jag kunde inte äta eller sova, rasade 20 kilo i vikt på några veckor och fick som tur var en väldigt bra läkare som jag träffade en gång i veckan ( idag varannan vecka).
Min läkare har fått lyssna och lyssna och lyssna. Han säger att jag är otroligt stark och har bra självkänsla. Något jag aldrig ansett mig ha, men jag börjar inse att han har rätt. Den självkänsla jag fått med mig hemifrån från mina underbara föräldrar måste ha funnits kvar där inne någonstans helt enkelt.
MEN... Som sagt så har han alltid hållt mig nertryckt i skorna... Jag vet att vänner, både mina och hans har reagerat och flera ggr frågat mig varför jag tolererar att bli behandlad som jag blivit. Jag har beskyddat honom och försvarat honom, inte insett hur fel allt varit. Klart jag har städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, jobbat, klippt gräset, skött huset, skött bilarna... skött allt... för han jobbar ju så mycket...han drar ju in pengarna... klart inte han ska behöva göra nått när han kommer hem. Och han är ju mer värd än mig, jag vet ju ingenting... jag är ju hopplös, och "helt otrolig" (på ett negativt sätt).
Jag märkte det inte då... men NU märker jag det.
Livet blev inte så bra som exet planerade, den nya tjejen accepterade inte alls hans fasoner. Han fick en kris och började prata om självmord, åkte in till psyket med polisen 2 ggr efter självmordsförsök... Han är helt fixerad vid den andra kvinnan som nu inte vill ha honom. Hans företag är farligt nära konkurs, han har massa skulder... Barnen skiter han totalt i och gissa vem han söker stöd och tröst hos? Just det... mig. Och vad gör jag... jo jag ställer upp i vått och torrt... det är så det alltid varit... och jag är rädd att det alltid kommer att förbli så.
Men... det var häromdagen jag började vakna... Vi träffades för att prata över en lunch... han ville som vanligt ösa ur sig hur synd det var honom honom som hade så mycket problem med den nya... Kanske är det något jag säger... kajske något jag gör... kanske bara syns det på mig.. men han slänger genast ur sig två komentarer som träffar som knytnävsslag i magen. Jag blir genast jätteliten... och upptäcker att jag är helt nere i skorna igen... helt värdelös i jämförelse med honom.
Den första komentaren han sa var: " jag ser att du har kunnat börja äta igen?Det syns, du börjar bli plufsig i ansiktet, vadå? Det är ju sant..." medans blicken gransande glider över min kropp, jag känner mig som en blåval. Nästa kommentar kommer en stund senare när han pratar om sin nya kvinna. Han menar att om han vill kan han göra henne arbetslös för evigt för han vet att hon inte klarar press och stress i arbetet. Ja... förutom som städerska då... ( för det är ju jag bland annat och det kan ju vilken idiot som helt vara). Det var som om han var tvungen att punktmarkera mig... nu har han inte samma möjlighet att hålla mig nere i skorna på ett dagligt plan.. så när vi tärffas måste han genast se till att stampa ner mig liksom....
Flera ggr dagligen smsar han, ringer eller pratar med mig på datorn. Jag svarar, tröstar, stöttar och ställer upp... Skulle jag någon gång vara lite hård mot honom, kräva underhåll i tid eller liknandne så blir han hysterisk och börjar hota med sina självmord. Folk säger åt mig att skita i honom, han har själv satt sig i sitsen och jag är den sista han ska söka tröst hos ang. sin nya kvinna. Men jag ska vara ärlig med er... jag vågar inget annat.... Jag är rädd för vad han kan göra... Även om jag VET att jag är minst lika värdefull som han så känner jag mig så fruktansvärt liten när jag pratar med honom. Är livrädd att bli ovän med honom....
Jag tror aldrig jag kan bli helt "fri" från hans "bojjor", jag tror inte han kommer släppa mig, han vill alltid ha mig nertryckt någonstans även om han skulle bilda en ny familj med någon annan. Han vet precis vad min akilleshäl är... barnen... och drar sig inte för att utnyttja det och det skrämmer mig. Han är inte intresserad av barnen för sin eller barnens skull... bara om han kan utnyttja dem för egen vinnings skull.
Min läkares diagnos på mitt ex är narcisistisk personlighetsstörning samt bordeline. Exet vägrar dock träffa någon för "det är inte honom det är fel på... det är alla andra".
När jag läser om narcisistisk personlighetstörning och Borderline så gråter jag bara, det är mitt ex i ett nötskal. Han har alltid varit narcisitisk och nu efter att hans nya kvinna lämnat honom så stämmer precis alla "symptom" på Borderline in på honom...
Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg... ville nog mest skriva av mig.... känner mig... maktlös på något vis. Någon som känner igen sig eller varit med om något liknande som vill dela med sig?
Jenny