Krävande barn

[Satureja]

Jag har en 2,5-årig dotter som är lite bråkig emellanåt som väl de flesta är i den åldern fast hon kanske är lite värre än de flesta.

Jag har därför bokat samtalstid med kommunens specialpedagog för att få lite råd. jag valde att göra detta på förskolan så att även personalen där kan vara med på detta.

Förra mötet lovordades min dotter. Bara en massa positivt. Denna gången för att göra en lång historia kort var det väl mest problem tycker jag. Hon kan inte vänta på sin tur, vill ha uppmärksamhet, vill göra många saker på samma gång, tar saker från andra, vill bara ha annat än det hon har hela tiden, tröttnar fort osv. Även när det gäller maten är hon lite för ivrig och svår att göra nöjd. Man måste hejda henne även där. Hon blir aldrig mätt.

"Märks att hon är ensambarn" sa specialpedagogen också. Hon gav mig iofs en form av erkännande när hon sa att min dotter är väldigt krävande. Men det hjälper inte i längden när det är förändring jag vill ha till.

Jag tyckte jag gick från mötet utan ett enda tips på vad jag ska göra åt hennes bråkighet hemma. När vi skulle gå hem i dag sparkade hon och slog på mig. Sedan när vi väl kom ut låg hon på marken och vägrade resa sig. Till slut lyfte jag henne och satte henne i vagnen så vi kunde gå hem. Hon försökte ta sig ur men det var ett havldant försök så hon satte sig ner igen och jag gick så fort jag kunde.

Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Det är nästan så jag får ångest när det närmar sig hämtning. "Jag orkar snart inte vara mamma längre" kan jag tänka när det är som värst. Kan tillägga att jag är ensamstående, pappan finns ej. Jag har ansökt om kontaktfamilj men än har de inte hittat någon. Jag ska givetvis meddela kommunen vad specialpedagogen sa så kanske de bättre förstår att jag verkligen behöver avlastning.

Enligt specialpedagogen är det dock lättare att komma till rätta med den här sortens barn än barn som är rädda, blyga osv. Jag hoppas hon har rätt.

Nu undrar jag om det finns andra jag kan dela detta med, som också har erfarenhet av "krävande" barn. Vad gjorde ni i så fall för att få allt att fungera bättre, såväl hemma som på förskola osv?

Just det här med turtagning är ju viktigt när det gäller kompisrelationer längre fram. Men det är också viktigt för mig och oss att det inte är så mycket bråk om småsaker hela tiden. Hon ska bara göra tvärtom hur man än vänder på det.

Jag väljer medvetet att inte vara "anonym" (det är man ändå på sätt och vis under nicket) så det blir lättare att ta kontakt. Jag tycker inte detta ska vara något att skämmas för på något sätt. Jag vill mitt barns bästa precis som väl alla föräldrar vill.

[Nissa]

Du har verkligen inget att skämmas för och jag tycker att du resonerar helt rätt vad gäller anonymiteten.

Det du beskriver låter ju normalt för åldern, men eftersom du haft kontakt med specialpedagog osv så antar jag att det hela tiden är snäppet värre än för oss andra.

FÖr min del var jag mycket hjälpt av barngympan vi gick på (3-5 år). Där blir det så naturligt med turtagning (man MÅSTE ställa sig sist i kön) och du kan både iaktta din dotter samt rycka in direkt och visa henne vad som är rätt.

En gissning är att hon känner av att du är stressad vid hämtning och går i spinn mycket pga det. Barn är otroligt duktiga på att känna in stämningar, det handlar ju i princip om överlevnad om man går tillbaka i evolutionen.
Att hon inte krängde sig ur vagnen (trots att hon kunnat) på vägen hem var säkert för att hon märkte att du var arg, att hon passerat en gräns.

Att försöka vara steget före hela tiden, vara konsekvent och kärleksfull (men samtidigt tydlig), att förklara sina beslut i enkla ord, våga bli arg och visa hur man blir arg på ett _bra_ sätt osv tror jag är nyckeln till framgång.

Hur vill DU att hämtningen ska gå till? KOmma till dagis, säga hej till personalen och dottern, ev titta på något hon gjort under dagen, ta på ytterkläderna, gå hem/åka vagn?
Om det inte funkar, fånga in henne, visa med tydligt kroppsspråk att det inte är OK, visa vad ni skulle göra. BErömma massor när det blir rätt (eller när du ser att hon _tänker_ göra rätt). Säga ifrån skarpare när det blir galet igen. Berömma då det blir rätt.

Du är vuxen, din roll är att guida rätt. Din dotter är ett barn som faktiskt SKA trotsa och ifrågasätta de gränser du sätter upp. Så du måste veta att det är för åldern och mognaden adekvata krav du har. Och bestämma dig blixtsnabbt om hon får eller inte får göra det hon önskar göra, sedan måste du hålla fast vid det (hon är för liten för att klara av att förhandla om saker).
Lagom saker att bestämma vid den åldern är t.ex. vilken av två tröjor hon ska ha på sig.

Min son var som din dotter vad gäller maten. Mycket ivirg och aldrig mätt. Försök dra ut på måltiden så att hon kan känna av mättnadskänslan. Kanske servera lite vitkål, morötter, äppelbitar medan du gör resten av maten klar. Ha precis så mycket mat ni två behöver i kastrullerna, så kan du säga att "nu är maten slut" när ni ätit lagom mycket.

Jag vet inte om mitt dravel varit till någon hjälp, men något kanske du kan fundera över om det hjälper dig!

[abrapalabra]

Det du skulle behöva få veta är om ditt barn är "jobbig" inom vad vanliga barn brukar vara och om det bara handlar om hur du är som uppfostrare, eller om ditt barn kanske har någon neuropsykiatrisk funktionsstörning som adhd till exempel.

Jag rekommenderar dig att läsa allt på nätet som du kommer över och låna böcker på biblioteket om både npf och barnuppfostran.

[Satureja]

Det du skulle behöva få veta är om ditt barn är "jobbig" inom vad vanliga barn brukar vara och om det bara handlar om hur du är som uppfostrare, eller om ditt barn kanske har någon neuropsykiatrisk funktionsstörning som adhd till exempel.

Jag rekommenderar dig att läsa allt på nätet som du kommer över och låna böcker på biblioteket om både npf och barnuppfostran.

Men det heter väl funktionsnedsättning och inte störning numera?

Enligt specialpedagogen så är jag inte en dålig förälder (var så säker på att jag tänkt tanken) och gör jag fel så är det att jag är "för snäll". Ja jag vet att du inte skrev "dålig" men jag menar att jag tänkt att det är jag som gör fel så att hon blir bråkig.

Jag behöver bli tydligare, mer konsekvent och bättre på tt sätta gränser eftersom just mitt barn behöver det. Men man måste göra det med finess annars blir allt bara värre, det är min egen uppfattning. Hon är väl lite "jobbighare" än många barn men inte så att det är onormalt på ett sjukligt eller avvikande sätt. Vissa barn är just så här även om dessa barn inte är i majoritet (tur det för förskolepersonalen om inte annat).

Jag fick också förslaget att "ge två val" när det blir bråkigt. Då får hon känslan av att ha fått bestämma själv. Hon ligger långt över i mognad för sin ålder när det gäller såväl språk som motorik. Men samtidigt är hon bara 2,5 år. Utreda ev npf är för tidigt. Specialpedagogen ser inga tecken på Asperger eller liknande. Min dotter tar många initiativ, fin ögonkontakt, leker gärna och inbjuder till lek. Orädd, farmåt, intresserad och kan vara omtänksam mot kompisarna också. Frågar t ex "men hur är det?" om någon är ledsen. Hon är väldigt kramig och tycker om närhet vilket inte heller talar för Asperger.

Hon kan ha svårt att fokusera, vill gärna göra många saker samtidigt och då blir det rörigt för henne. Som när hon vill lyssna på musik, då sätter man på en skiva. Så ska hon plötsligt läsa en bok och så ska hon.. osv. Man måste skärma av där, säga "ja vi kan läsa boken men inte nu". (Inte bara säga "nej" för det klarar hon inte att ta.) Nu ska vi först lyssna på musik, sedan kan vi läsa boken.

Adhd tror jag inte heller på för hon kan vara väldigt stillsam också, det är inte så att hon måste vara igång hela tiden. Snarare kan jag tycka att hon behöver röra sig lite mer.

Hon är förmodligen välbegåvad och sådana barn blir lätt krävande och bråkiga pga understimulans eller felstimulans. Jag ser på henne att hon älskar "utmaningar". Då mår hon som bäst, sträcker på sig och ler det där speciella leendet som jag älskar. Lite triumferande kan man säga.

[Satureja]

Tack för svaret Nissa. Många bra tips.
Gymnastik är bra, det tror jag på. Ska försöka få in henne på barngympa så snart som möjligt. Hon behöver dessutom röra på sig så det blir bra att vänja henne vid den sortens aktiviteter redan nu. Gymnastik är dessutom roligt, tycker jag iaf.

[Sist]

Ditt barn är ett väldigt litet barn ännu så länge. Inte många barn i den åldern kan det där med att vänta på sin tur osv. De håller på att lära sig både det och mycket annat men är i en ganska egocentrerad värld. de behöver att man bestämmer åt dem. Se hennes trots som att hon ifrågasätter vem som bestämmer. När det är saker hon kan få bestämma ger du henne två alternativ att välja mellan. (fler än så klarar oftast inte små barn). När det inte saker som hon ska bestämma så bestämmer du. Barn mår inte dåligt av konfliter, av dessa lär de sig att hantera konflikter, så att de sedan kan umgås med andra människor.

[Betty26]

Var lugn och konsekvent, försök minimera antalet intryck och försök inte att uppfostra henne när hon är övertrött. Ja, vad kan man mer säga? Din beskrivning påminner mycket om hur min äldsta var som liten. Vi har fått det att lyckas ganska bra genom att ta det lugnt, inte boka in en massa aktiviteter på samma helg och undvika ställen med för mycket folk och intryck.

Barn som har lite extra vilja och energi passar ofta bäst i naturen där de kan få härja omkring och ingenting kan gå sönder. Naturen är också mycket lugnande och lärorik. Växla mellan aktivitet och koncentration, titta ett tag på TV men inte för länge, sedan utelek en stund, därefter måla, pussla etc. Bada och massera om hon gillar det. Läs saga. Var noga med täta och bra mellanmål, undvik socker.

Öva samspel och turtagning genom att kanske göra ramsor där man lämnar över en boll etc. Bjud hem någon annan förälder med ett barn i taget för en stunds lek, inga långa pass, kanske börja utomhus.

[Satureja]

Barn som har lite extra vilja och energi passar ofta bäst i naturen där de kan få härja omkring och ingenting kan gå sönder. Naturen är också mycket lugnande och lärorik.

Var noga med täta och bra mellanmål, undvik socker.

Öva samspel och turtagning genom att kanske göra ramsor där man lämnar över en boll etc. Bjud hem någon annan förälder med ett barn i taget för en stunds lek, inga långa pass, kanske börja utomhus.

Bra råd här också och jag tror på dem. Socker undviker vi, inga söta flingor, naturell fil och godis äter vi inte alls. Jag trivs själv bäst i naturen och ser framemot våren när vi kan vara ute mycket mer och mycket längre.

Vi träffar grannens dotter utomhus ibland. Barnen leker, åker rutchkana osv. Vi har en studsmatta som grannens dotter också tycker om att hoppa i. Jag kanske kan komma överens med mamman där att vi ska träffas lite på helgerna. Det är det enda barnet vi har i närheten. Jag är en "gammal" mamma så mina väninnors barn är redan minst halvvuxna.

[Betty26]

Bra råd här också och jag tror på dem. Socker undviker vi, inga söta flingor, naturell fil och godis äter vi inte alls. Jag trivs själv bäst i naturen och ser framemot våren när vi kan vara ute mycket mer och mycket längre.

Vi träffar grannens dotter utomhus ibland. Barnen leker, åker rutchkana osv. Vi har en studsmatta som grannens dotter också tycker om att hoppa i. Jag kanske kan komma överens med mamman där att vi ska träffas lite på helgerna. Det är det enda barnet vi har i närheten. Jag är en "gammal" mamma så mina väninnors barn är redan minst halvvuxna.

Oj! Äter ni inte godis alls? Och bara naturell fil? Då har ni ju redan en superkonsekvent lågsockerdiet, mycket mer än vi lyckas hålla, jaja, det blir väl bra det med, vi vräker ju inte i oss socker precis.

Det låter bra att försöka få till träffar med grannens barn, lite lättare om man bor nära. Jag är också en som fått barn sent, mina kompisars barn är vuxna eller tonåringar, men jag har bestämt att strunta i åldersskillnaden som är både 10 och 15 år ibland, skillnaden mellan mig och de andra mammorna jag umgås med, alltså. Är man nära vänner så betyder inte åldern så mycket, det blir bara lite komiskt ibland om jag tex talar om något som jag gjorde i tonåren och de ser helt frågande ut, tills vi båda kommer på att de ju gick på dagis då, en hel del gapskratt har det blivit.

Citat:
"Jag fick också förslaget att "ge två val" när det blir bråkigt. Då får hon känslan av att ha fått bestämma själv. Hon ligger långt över i mognad för sin ålder när det gäller såväl språk som motorik. Men samtidigt är hon bara 2,5 år. Utreda ev npf är för tidigt. "

Det är ett bra knep att ge två val, tex "blå eller röd overall", inte "overall eller prinsessklänning". Sätt bara inte igång och förhandla när hon väl gått i spinn, då kan det ibland vara bäst att bara lyfta iväg henne till en lugn plats och börja prata om något helt annat för att bryta situationen.

[abrapalabra]

Nedsättning eller störning, jag vet inte vad det kallas för att vara korrekt, sånt där ändras hela tiden för folk fäster negativa känslor vid vissa ord. Huvudsaken är att du vet vad jag talar om.

Förälderns roll vid barn som inte är "änglar" är viktig och vi behöver vända och vrida på oss för att komma på knepen som funkar på våra barn. Du har redan fått fingervisningar om vad du behöver arbeta med hos dig själv för att få ett bättre flyt med ditt barn. Det är trial och error som gäller.

Rent allmänt så brukar "såna här" barn reagera negativt på stress och påtryckningar och klarar man av att eliminera de två situationerna så brukar det bli mycket lättare.

[Clownis]

Jag känner igen mig i det du skriver med min äldsta dotter. För att göra en lång historia väldigt kort påminde hennes humör och beteende mycket om din dotters. Möjligtvis att "problemen" började först när hon var 3 år istället för 2,5 (hon fick ett småsyskon vid 2,5 som kanske fördröjde). Summa summarum. Vi har trilskats med både dagis och psykologer ett tag när det var som jobbigast men i slutändan gick vi på vår magkänsla: vår dotter är extremt viljestark, envis och har en stark personlighet. Hon är väldigt intelligent men krävande.

Idag är hon 7 år fyllda och hon har förändrats markant under dessa år. Det har varit tufft ibland men vi kände på oss att mycket av det "asociala" beteendet skulle försvinna med tiden och det har det också gjort, även om det ibland fortfarande blir lite bakslag. Nu är jag ingen psykiatriker men att hennes beteende kräver en diagnos redan nu är jag tveksam till. ADHD och annat - låter i mina öron alldeles för tidigt att dra sådana slutsatser. Jag minns att jag också var orolig för att vår dotter hade någon form av bokstavsproblem, men nej. Hon är väldigt emotionell, känslig och har en något komplicerad personlighet. Hon är inte alltid som alla andra, men so what? Håller med om att det är bättre med ett barn med starkt temperament än en liten ängslig en i långa loppet!

Det låter däremot jobbigt att vara ensam som du är och att få en kontaktperson inom kommunen låter som ett bra förslag som jag hoppas du kan få gehör för.

[Otis]

Din dotter är bara 2,5. Hon är med andra ord en liten (viljestark) palt som slåss med att begripa vuxenvärldens och världens regler. Inte helt lätt när man har hett temperament och själv vet var skåpet ska stå.

Jag känner väldigt väl igen vår 4,5 årige son och hans temperament började också i 2,5-årsåldern. Vi har fortfarande problem med hämtningarna, fast nu har han slutat slåss och smiter istället, gömmer sig, hittar på hyss. Han är exeptionellt envis. Vill inte gärna lyssna på våra förmaningar om bordsskick etc. Det lustiga är att han kan uppföra sig när han är bortbjuden till en kompis - dukar av sin tallrik, säger tack för maten och annat som vi tutat i honom...

Ett knep med de här barnen är att öka positiv uppmärksamhet och reducera negativ. De får så många tillsägelser varje dag, ja det bokstavligt talat haglar över dem. De blir till sist immuna mot "skäll". Ändå söker sig vissa barn mot denna slags tråkiga uppmärksamhet, helt enkelt för att de då får MYCKET och STARK uppmärksamhet. Pröva att ge mycket och stark uppmärksamhet åt det positiva. Dra ned på markeringar och förhållningsorder och bestäm dig för ett fåtal regler som för dig är viktiga att dottern följer - exempelvis att alltid ha bälte i bil, inte slåss och att smaka på all mat. Typ. Dessa regler ska alltid åtlydas. Ta det piano med resten av regelverket och minsta antydan till gott uppförande hos dottern ska uppmärksammas med tonvis av beröm. Kanske behöver hon vänja sig vid att man kan få positivt beröm också och att det egentligen känns skönare.

Se till att du och hon har en stund tillsammans varje dag efter dagis då hon bestämmer vad ni ska leka. Förklara för henne att hon kommer få tio-femton minuter varje dag, så ni leker med de leksaker hon vill. När ni leker, styr inte leken. Allt hon föreslår: "Nu dog dockan..." går du med på. Beröm inte det hon gör utan kommentera det du ser att hon gör: "Nu kunde dockan flyga..." På det viset tränar du hennes observations- och självmedvetenhetsförmåga.

Ladda dig själv med positiva tankar om din dotter och förmedla dem till dagispersonalen. Det blir lätt att förälderns negativa förväntningar på sitt barn förs över till personal och vice versa. Beröm henne öppet så att andra hör. Barn älskar socialt beröm! Be personalen att under dagarna berömma henne inför de andra barnen.

Och beröm dig själv! Du kämpar med ett svårstyrt barn och du lär dig massor. Dessutom är du ensam om ansvaret, något som tränar upp ännu mer kompetens hos dig.

På ditt inlägg låter du som en kompetent mamma som vill det bästa. Jag tror detta kommer gå bra. Härligt med en tjej som inte låter sig trampas på. Lycka till!

[TuVu]

Det är klart att du vill ditt barns bästa - det visar du ju så tydligt när du söker hjälp i en situation som du tycker är svår att hantera. Det finns en del saker du kan göra för att dels vända din syn på dottern men även dotterns syn på dig. För det första tror jag att det är viktigt att du noterar de tillfällen då allting faktiskt fungerar. De är kanske inte många men de finns säkert. Analysera dem. Vad var det som bidrog till att hon lyssnade på mig nu? Att hon väntade på sin tur osv? På så sätt kan du själv synliggöra vilket bemötande som faktiskt fungerar, och sedan kan du försöka använda dig av det bemötandet även i andra situationer. Det är ett sätt att bryta en negativ spiral då elände packas på elände. Ett annat sätt är att aldrig lämna ett barn utan hopp. Om ett barn gärna vill fortsätta gunga t ex så är det kanske inte så lyckat att plocka barnet från gungan och säga "Nu ska vi gå hem!" utan istället "Vi kan komma tillbaka och gunga en annan dag!" Att "vänta på sin tur" är inte heller så lätt. Hur länge ska man behöva vänta egentligen!? Förklara. "Nu ska Emil gunga och sedan Olle ... sen när Olle är klar är det din tur!" Bekräfta också tvååringens känslor. När hon inte får som hon vill utbryter ett inre kaos. Bekräfta att du ser att hon är "arg" eller "ledsen" och ge henne lite empati. Försök också att vända känslan genom att visa på något positivt. "Jag ser att du är arg men tänk vad glad du kommer att bli snart när det är din tur att gunga! Då kan du få gunga jättehögt! Det tycker ju du är roligt!". Svara på hennes initiativ och nyfikenhet så att hon känner att du är där och upptäcker världen med henne. Hitta på roliga saker - gå ut och leta mask när det har regnat. Gå ut med soporna tillsammans. Gör saker tillsammans! Låt henne hjälpa till och känna att hon bidrar med något och att hon är behövd! Då tror jag att ni kan få fler stunder som blir njutbara för båda.

[Satureja]

Tack för alla fina, uppmuntrande, hjälpsamma, stöttande och väldigt bra svar. Jag läser och begrundar. Mycket bra och konkreta råd. Jag ska göra mitt bästa för att använda mig av dem i vår vardag.

[Anonym]

Mn son ar precis lika dan! har ar oxa 2,5 blir 3 i juli.
Han slass inte eller ligger och skriker men han vill gora en sak och man hinner inte hamta saken forrens han ska gora nagot annat har oxa en 10 man bebis och det blev varre nar han kom.
Jag ar oxa ensam och pappan ar inte i sverige!
Visst kan det bli jobbigt! jag kanner oxa att jag ibland inte orkar vara mamma langre jag bara skaller och skaller kanns det som.
Hoppas bara det blir battre!

[KarinBK]

Vår 2-åring var nästan likadan men vi lät honom prova att spela det här barnspelet https://itunes.apple.com/app/id1114307235 och då kunde han sitta koncentrerad en stund och leka själv

[Anonym]

Hej. Din dotter är väldigt liten ännu. Du kan inte ställa kravet att ett sådant litet barn ska klara turtagning t ex. Det är ett överkrav på ett så litet barn. Var försiktig och ställ inte för stora, åldersmässigt sett, krav, för då kommer hon att reagera negativt. Bemöt henne ordentligt; Prata, skoja, lek, mer än du egentligen orkar, när hon är lugn och trevlig s a s. Ge henne små uppgifter och involvera henne i att hjälpa dig när ni t ex ska och handla eller gå hem från dagis. Skapa en mysig relation.
Stå på dig att du behöver avlastning så du orkar med din lilla tjej.