Kan jag bli glad igen?
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    Kan jag bli glad igen?

    Jag här en gift kvinna, 48 år, med två barn 13 och 8 år. Har varit gift med min man i snart 20 år. För två år sedan lämnade jag honom nästan, när jag upptäckte hur det kan vara att vara förälskad igen när jag träffade en ungdomskärlek. Men jag tog "mitt förnuft" till fånga och återvände till mannen och barnen.

    Jag har känt mig mer och mer deprimerad vartefter åren går. Lidigt av förlossningsdepression efter varje födsel. Jag äter fluoxetin normaldos sedan 14 år tillbaka. Tycker det har hjälp OK tidigare, men nu kommer jag på mig med att ständigt tycka livet är tungt, våndas för allt jag måste göra framöver och ha svårt att leva i nuet och vara nöjd. Tänker ibland på vad skönt det vore att vara släppa allt och... försvinna på något sätt. Men jag skulle nog aldrig göra detta p g a kärleken till mina barn.

    Ett stort problem är relationen till min man. Jag var mycket kär i honom under en lång tid (ca 5 år) men tyckte inte jag fick så mycket gensvar under dessa år, som jag förväntade mig. Kärleken dog sakta från min sida. Däremot är han en god vän och det känns som om vi sköter ett företag med hus, barn och jobb tillsammans (har gjort under många år). Men jag älskar honom inte och vill helst inte ha så mycket fysisk kontakt med honom. Han störs av detta märker jag och klagar ofta på att det är "kyligt". Jag känner att jag får "ställa upp" för att få honom på bättre humör, men mår inte bra av att göra så.

    När jag har mina låga perioder är det dubbelt jobbigt p g a relationen med min man. Han har ingen förståelse för detta och all slags sjukdom från min sida bemöts med förakt! Han kan nästan ta chansen att hacka på mig extra mycket när jag inte mår bra. Jag orkar ju inte försvara mig då utan böjer mig, ber om ursäkt för allt och alla.

    Nu inför julen är jag mycket hårt ansträngd vad gäller både arbete, barns aktiviteter och socialt umgänge. Nästan så mycket att jag mår illa av det och bara längtar tills allt detta är över. Känner ingen glädje över det alls. Får lust att bara dra och hade nog gjort det om inte barnen fanns. Hur skall jag klara livet just nu? Hur kan jag vända detta till att känna något litet korn av glädje i tillvaron i stället för att bara gå runt och sucka och vänta på att jag skall få gå och lägga mig på kvällen? För det är det enda jag vill nu.

    Hoppas på någon hjälp...
  2. 1
    Kan jag bli glad igen? Jag här en gift kvinna, 48 år, med två barn 13 och 8 år. Har varit gift med min man i snart 20 år. För två år sedan lämnade jag honom nästan, när jag upptäckte hur det kan vara att vara förälskad igen när jag träffade en ungdomskärlek. Men jag tog "mitt förnuft" till fånga och återvände till mannen och barnen.

    Jag har känt mig mer och mer deprimerad vartefter åren går. Lidigt av förlossningsdepression efter varje födsel. Jag äter fluoxetin normaldos sedan 14 år tillbaka. Tycker det har hjälp OK tidigare, men nu kommer jag på mig med att ständigt tycka livet är tungt, våndas för allt jag måste göra framöver och ha svårt att leva i nuet och vara nöjd. Tänker ibland på vad skönt det vore att vara släppa allt och... försvinna på något sätt. Men jag skulle nog aldrig göra detta p g a kärleken till mina barn.

    Ett stort problem är relationen till min man. Jag var mycket kär i honom under en lång tid (ca 5 år) men tyckte inte jag fick så mycket gensvar under dessa år, som jag förväntade mig. Kärleken dog sakta från min sida. Däremot är han en god vän och det känns som om vi sköter ett företag med hus, barn och jobb tillsammans (har gjort under många år). Men jag älskar honom inte och vill helst inte ha så mycket fysisk kontakt med honom. Han störs av detta märker jag och klagar ofta på att det är "kyligt". Jag känner att jag får "ställa upp" för att få honom på bättre humör, men mår inte bra av att göra så.

    När jag har mina låga perioder är det dubbelt jobbigt p g a relationen med min man. Han har ingen förståelse för detta och all slags sjukdom från min sida bemöts med förakt! Han kan nästan ta chansen att hacka på mig extra mycket när jag inte mår bra. Jag orkar ju inte försvara mig då utan böjer mig, ber om ursäkt för allt och alla.

    Nu inför julen är jag mycket hårt ansträngd vad gäller både arbete, barns aktiviteter och socialt umgänge. Nästan så mycket att jag mår illa av det och bara längtar tills allt detta är över. Känner ingen glädje över det alls. Får lust att bara dra och hade nog gjort det om inte barnen fanns. Hur skall jag klara livet just nu? Hur kan jag vända detta till att känna något litet korn av glädje i tillvaron i stället för att bara gå runt och sucka och vänta på att jag skall få gå och lägga mig på kvällen? För det är det enda jag vill nu.

    Hoppas på någon hjälp...
  3. Medlem sedan
    May 2012
    #2
    Hej,
    Tack för ditt inlägg som så fint beskriver hur du har det.
    Du har en depressiv benägenhet i botten och har ätit samma medicin under många år.
    Relationen till din man är inte så passionerad som du önskar och du njuter inte av närhet med honom. Jag tolkar det som att du inte känner dig sedd på det sätt som du önskar.
    I depressionen ligger att man har en mycket låg självbild och känner sig till besvär för andra och att man har svårt att se glädje och meningsfull framtid. Utifrån det är det inte svårt att förstå hur man kan känna att man bara vill lämna allt.

    Jag tycker dock att det finns mycket som talar för att du kan må väldigt mycket bättre. Följande åtgärder tror jag på:

    1. Sök vårdcentralen för att diskutera eventuella ändringar i din antidepressiva medicin. Med åren förändras halterna olika ämnen i hjärnan och det påverkas även av olika hormonnivåer som i din ålder också förändras.

    2. Äter du p-piller eller östrogen? Kanske kan det vara en idé att kontakta din gynekolog för att diskutera det optimala upplägget?

    3. Egenterapi. För att få antidepressiva effekter på lång sikt behövs kognitiva förändringar. Med KBT kan du få hjälp att identifiera negativa tankemönster och ompröva dina tolkningar av olika situationer.

    4. Parterapi. Det känns viktigt att ni båda får mötas och prata om det som ni tycker är svårt. Att ge upp utan att ha gjort detta känns väldigt synd. Många gånger bygger reaktionerna på missförstånd och missuppfattningar. Att lära sig att kommunicera bättre med varandra och bli bättre på att ge varandra uppskattning brukar göra susen.

    Tror du att du skulle kunna tänka dig att göra något eller flera av detta?

    Varma hälsningar
    Ludmilla

    Ludmilla Rosengren
    Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn

    http://ludmilla.se
  4. 2
    Hej,
    Tack för ditt inlägg som så fint beskriver hur du har det.
    Du har en depressiv benägenhet i botten och har ätit samma medicin under många år.
    Relationen till din man är inte så passionerad som du önskar och du njuter inte av närhet med honom. Jag tolkar det som att du inte känner dig sedd på det sätt som du önskar.
    I depressionen ligger att man har en mycket låg självbild och känner sig till besvär för andra och att man har svårt att se glädje och meningsfull framtid. Utifrån det är det inte svårt att förstå hur man kan känna att man bara vill lämna allt.

    Jag tycker dock att det finns mycket som talar för att du kan må väldigt mycket bättre. Följande åtgärder tror jag på:

    1. Sök vårdcentralen för att diskutera eventuella ändringar i din antidepressiva medicin. Med åren förändras halterna olika ämnen i hjärnan och det påverkas även av olika hormonnivåer som i din ålder också förändras.

    2. Äter du p-piller eller östrogen? Kanske kan det vara en idé att kontakta din gynekolog för att diskutera det optimala upplägget?

    3. Egenterapi. För att få antidepressiva effekter på lång sikt behövs kognitiva förändringar. Med KBT kan du få hjälp att identifiera negativa tankemönster och ompröva dina tolkningar av olika situationer.

    4. Parterapi. Det känns viktigt att ni båda får mötas och prata om det som ni tycker är svårt. Att ge upp utan att ha gjort detta känns väldigt synd. Många gånger bygger reaktionerna på missförstånd och missuppfattningar. Att lära sig att kommunicera bättre med varandra och bli bättre på att ge varandra uppskattning brukar göra susen.

    Tror du att du skulle kunna tänka dig att göra något eller flera av detta?

    Varma hälsningar
  5. Anonym
    #3
    En rent medicinsk hjälp kan vara att kombinera Fluoxetine med Voxra. Kolla med din läkare. Det hjälpte mig och det kanske kan lyfta dig mycket nog att orka reda ut dina tankar och din situation. Kram
  6. 3
    En rent medicinsk hjälp kan vara att kombinera Fluoxetine med Voxra. Kolla med din läkare. Det hjälpte mig och det kanske kan lyfta dig mycket nog att orka reda ut dina tankar och din situation. Kram
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar