Ng

[Ledsen.]

Jag och min sambo träffades 2011 och blev jättekära, vi flyttade ihop, reste på kärlekssemestrar och gjorde nästan allt tillsammans. Det kändes som att ingenting kunde förstöra det vi hade. Det här var den riktiga kärleken, det var jag säker på.

Men någon dag efter vår förlovning fick vi reda på att jag var gravid. Vi hade varit tillsammans 1 år. Då förändrades allt. Han sa att han ville ha barnet men han drog sig undan, jag fokuserade ändå på graviditeten och sedan föddes vår dotter. Vi har tagit oss igenom 1,5 år sedan hon föddes. Det har varit kämpigt med mycket bråk och han har inte varit så intresserad av vår dotter. Men trots allt så trodde jag aldrig att vårt förhållande var ostabilt, det skulle ju bli svårare när man fick barn. Det visste vi ju. De fyra senaste månaderna har varit ett rent helvete med bråk för jag varit frustrerad över vad som var fel, han skyllde på mig för att jag bråkar hela tiden och jag pratade med en psykolog för jag trodde det var mig det var fel på. Men för två veckor sedan fick jag nog, jag har ju gjort allt och ändrat allt han stör sig på, men han drog sig ändå undan, vi hade ett rejält bråk i en vecka. Jag gav upp tillslut och ville göra slut, då berättade han äntligen vad som var fel. Han hade inte kvar dom där känslorna för mig, han hade tappat dom när vi inte längre spenderade tid tillsammans han och jag, utan bara fokuserade på vår dotter. Det kändes som att mitt hjärta skulle gå sönder för visst, jag är inte nyförälskad, men jag älskar honom verkligen och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Han ville ha en paus för att få tillbaka känslorna och jag gick med på det, det var en lättnad att han sa att han ville ha tillbaka känslorna och vi hade sedan ett par bra dagar då vi hade sex och myste, det kändes nytt och spännande och jag tror han också tyckte det, fast det var stelt mellan oss under dagarna och det bara var kvällarna vi kunde prata. Men det kändes som att det här skulle fixa sig bara vi gav det tid.

Så nu har vi vår paus, jag är på annat håll med vår dotter men det känns inte bra för jag frågade honom dagen innan jag åkte om han ansåg att vi var ett par, han svarade att han inte visste. Jag känner mig otroligt sårad för jag trodde ju att han var tillsammans med mig när han hade sex med mig. Dessutom har han inte förlovningsringen på sig för den tappade vår dotter bort någon dag innan. Jag litar på honom, men ibland kan det verka som att han söker efter annat. Det hade känts bättre om han haft ringen, som han knappt sökte efter, nu när jag tänker efter.

Så jag funderar om det är onödigt av mig att hoppas på att vi fixar det här. Är jag blind för sanningen, verkar han vilja gå vidare men känner sig tvingad till att försöka? Jag vet att det aldrig kan bli som innan vi fick barn, han måste ta sin papparoll på allvar, samtidigt som jag måste ta mig tid till att vara en partner för honom.

Har någon annan varit i samma situation och tagit sig ur den tillsammans? Skulle vara enormt tacksam för svar, oavsett positivt eller negativt.

[k1101]

Jag kan ha fullkomligt fel, men när jag läser det du skriver, får jag känslan av att han egentligen inte vill fortsätta, men inte vågar inse det själv alternativt bara är för feg att ta steget. Redan graviditeten kanske gjorde att han kände sig "fångad"eller låst i förhållandet och då började hans avståndstagande - så ur min synvinkel har han inte velat ge upp, men inte heller satsat helhjärtat på ert förhållande.
En kortare paus för att få lite distans och ha möjlighet att känna och tänka efter vad man verkligen vill kan väl behövas i vissa lägen, men annars tror jag ju inte att mer avstånd mellan ett par är lösningen för att hitta tillbaka till varandra.
Om han verkligen visar att han vill satsa så kanske ni har en chans, men det krävs ju helt klart at båda vil och båda jobbar på att få det att funka.

[Snäckan #1]

Seriöst nu.....

Att tappa känslor bara sådär, hux flux, det är ingen möjlighet, utan det är en känsla som växer sig fram. Jag tänker om det är något som hänt på grund av att du födde barnet han egentligen inte ville ha ELLER tror han att gräset är grönare på andra sidan?

Jag personligen tror inte att det kommer bli ni i framtiden. Bara det att ni har en "paus" och hans känslor, jag tror att allt det kommer att stärka honom i sina känslor och sorry....göra att han blir mer klar i att han inte vill bo tillsammans med dig.

OM detta nu händer, så måste du ha krav på honom....

D.v.s. han ska inte komma undan sitt ansvar som pappa. Han ska INTE ha kakan och äta av den, d.v.s. krypa in i din famn men ändå inte ha krav att vara sambo/pojkvän.

[Malinau]

Han måste ta allt på allvar och det egentligen alldeles oavsett om ni ska försöka tillsammans eller inte. Han har ett barn att ta ansvar för.

Han behöver få veta vad som krävs av honom nu och du måste lära dig att ställa krav och sätta gränser. Du får inte honom tillbaka genom att låta honom bete sig hur som helst.

Till att börja med borde ni kanske prata om det oplanerade barnet som du uppfattat att han ändå välkomnade? Kanske var det så att han inte alls var redo för detta, men trodde det eller inte visste hur han skulle säga att han inte var det eller till och med tänkte att han inte kunde säga det, utan hoppades på att det väl skulle ordna sig på något sätt.

Men få saker ordnar sig av sig självt. Det är bara man själv som styr över sitt liv i synnerhet i det avseendet.

Personligen har jag aldrig trott på att paus funkar. Det är att smita undan. Problem jobbar man sig igenom, tillsammans. Det gör man genom att kommunicera och vara ärlig och tillsammans hitta lösningar.

Helt ärligt så är nog de enda känslor som kan komma av hans ensamhet att han vill ha sex med dig, så förväxla inte det med kärlek. Antingen är det ni med allt vad det innebär eller så är det inte det. Det här med paus tycker jag ofta verkar handla om att någon vill ut och spana lite på marknaden eller är för feg för att ta steget.

Du skriver att du är med dottern på annat håll och han är för sig själv. Träffar inte barnet sin pappa alls nu?

[Ledsen.]

Tusen tack för att du läste igenom och svarade så bra!

Jag vet att han måste ta på allvar oss och sin papparoll och jag har sagt det tusen gånger till mig själv, ändå har jag så svårt att släppa honom om han inte är villig att jobba på det. Helst hade jag velat gå till familjerådgivningen eller parterapeut. Men han vill inte det. Jag är själv inte ny för hjälp utifrån, jag fick otroligt bra hjälp och stöd. Men jag tror det skrämmer honom.

Nej, jag vet nog innerst inne att han kanske inte hade de känslorna när han hade sex med mig, för mig kändes det bra för stunden, men efter min fråga om han ansåg om vi var ett par så kände jag mig utnyttjad och sårad. Jag trodde det var min närhet han ville ha.

Ja, vi är på annat håll, jag och vår dotter. De träffas inte alls och har ingen som helst kontakt. Han smsar mig att jag ska hälsa henne och krama om henne. Hon kan ju såklart inte förstå men jag kramar om henne extra hårt bara för att jag tänker att om han inte gör det så ska jag finnas alltid där istället. De senaste månaderna har det varit såhär, när vi bråkat och jag åkt bort med dottern så har han inte hört av sig alls och hon har inte hört eller sett sin pappa. Jag har alltid haft en misstanke om att han inte riktigt har de där känslorna som man har för sina egna barn.

[Ledsen.]

Tack för svaret!

Nej han har inte tappat känslorna huxflux, han sa att han känt så jättelänge men inte vågat säga det. Fast han borde ha gjort det för längesedan och inte låtit mig tro att allt är bra. Fast det gjorde jag inte heller, jag kände att något var fel. Han som älskat mig så mycket kan inte helt plötsligt börja ogilla allt hos mig och ta avstånd utan att något är fel. Det fattade jag, och var frustrerad och bråkig över det hela tiden.

Jag har en känsla av att pausen är till för att han vill känna om han gillar livet som ensam, eller ensam och sökande kanske man säger. Han verkade ju inte direkt hjärtekrossad av att hans förlovningsring försvann, det hade jag varit för den betyder väldigt mycket för mig.

Han är en underbar människa annars, det är honom jag vill leva med resten av livet, men som det är just nu och om han verkligen inte älskar mig mer så måste jag såklart gå vidare. Jag önskar bara jag visste vad han ville. Att han bara kunde säga ärligt vad han vill och inte utforska sina alternativ. Vem vill vara ett andrahandsval om första inte var så roligt som han trott? Jag vet bara inte hur jag ska få fram svar utan att vi måste bråka om det.

[Anonym]

Tack för svaret snäckan #1!

Nej han har inte tappat känslorna huxflux, han sa att han känt så jättelänge men inte vågat säga det. Fast han borde ha gjort det för längesedan och inte låtit mig tro att allt är bra. Fast det gjorde jag inte heller, jag kände att något var fel. Han som älskat mig så mycket kan inte helt plötsligt börja ogilla allt hos mig och ta avstånd utan att något är fel. Det fattade jag, och var frustrerad och bråkig över det hela tiden.

Jag har en känsla av att pausen är till för att han vill känna om han gillar livet som ensam, eller ensam och sökande kanske man säger. Han verkade ju inte direkt hjärtekrossad av att hans förlovningsring försvann, det hade jag varit för den betyder väldigt mycket för mig.

Han är en underbar människa annars, det är honom jag vill leva med resten av livet, men som det är just nu och om han verkligen inte älskar mig mer så måste jag såklart gå vidare. Jag önskar bara jag visste vad han ville. Att han bara kunde säga ärligt vad han vill och inte utforska sina alternativ. Vem vill vara ett andrahandsval om första inte var så roligt som han trott? Jag vet bara inte hur jag ska få fram svar utan att vi måste bråka om det.

[k1101]

Du säger att du vill få fram ett svar, men tror du inte att du egentligen redan har ditt svar? Att han inte kan svara sig klart och tydligt var han står när det gäller er två är väl svar nog, även om det inte är det svaret som du hoppades på.

[StiXx]

Jag läser vad du skrev å tycker synd om dig när din partner inte är villig ¨å prova allt för att rädda erat förhållande å eran familj. Jag har själv varit i samma sits å jag är väldigt tacksam över att min man gick med på hjälp av en terapeut. Det räddade oss å det är tre år sen vi nådde botten så med hjälp av terapeuten så kunde vi äntligen prata med varandra å han hjälpte oss att hitta varandra igen. Vi fick övningar å råd över vad vi skulle göra tillsammans för att frambringa de där känslorna man har som ett par. idag kan vi bråka men det är på ett mer hälsosamt sätt. Vi är så nära varandra nu å jag inser vilken otrolig tur jag har. det är så många som skiljer sig för att de inte vågar söka hjälp.

Jag kan tillägga vår historia om du orkar läsa.
Våra känslor försvann efter sex år å vi har två barn födda tätt efter varandra. vi fick första när vi varit tillsammans mindre än ett år jag blev gravid nästan direkt. Vi var nära innan barnen men efter att andra sonen fötts slutade vi nånstans att spendera tid tillsammans. Vi bråkade hela tiden istället å han började hitta på saker efter jobbet bara för att slippa komma hem så jag misstänkte otrohet. Varje gång vi var hemma båda två gnabbades vi å jag kände faktiskt nästan hat för han. En dag sa han att han ville skiljas att han tänkt igenom det länge. Det var då min värld gick i bitar och jag insåg att jag inte ville förlora han. Så jag bönade å bad att han skulle ge oss en till chans. Han sa att han inte ville för att han inte kände nån kärlek till mig mer. Så vi skulle skiljas, vi kom överens om att jag skulle bo kvar i huset tills jag hittar en bostad för barnens skull. Men så fort vi hade pratat ut om att skiljas så såg jag att något förändrades hos han för han var lugn. jag trodde han var lättad över att det var slut men han kramade mig istället. å vi blev nog båda chockade för det kändes så bra att röra varandra efter en lång tid. Så vi kröp ihop tillsammans å bara var nära. Efter det så insåg vi båda att vi inte var färdiga med varandra, men vi visste att vi var för djupt i skiten för att lösa det själva. Så vi kontaktade en terapeut å det var våran vändpunkt. Det är tre år sen å jag önskar att alla provar rådgivning innan de skiljer sig.

Jag ska be för dig å din partner å eran dotter. Om han inte är villig så hoppas jag du hittar styrkan att ta hand om dig å din dotter. Du måste ha ett datum när du senast vill ha svar. Det är inte rättvist att han ska känna om gräset är grönare om du å din dotter bara sitter och väntar. Ni är hans familj så länge han inte sagt att det är slut å han behandlar er illa när han låter det gå tid.

[Malinau]

Det finns ett alternativ till att gå och vänta på någon annans svar, nämligen att fatta beslutet själv och därigenom ta kontroll över situationen. Det tycker jag att du ska överväga. Att hoppas och undra och vänta är ingen vettig tillvaro. När du bara ger honom allt utrymme och dessutom låter honom slippa inse allvaret och ansvaret i att vara förälder så kommer han undan lätt. Sluta hjälp honom med det, tycker jag. Han är väl som många andra, som kör på så länge det funkar. Alltså får du se till att det inte funkar. För det gör det väl inte för dig? För ert barn är det ju ingen höjdare att pappa bara kan hoppa av sitt ansvar, i alla fall inte i längden.

Det är klart att han inte vill gå i någon rådgivning. Det funkar ju för honom som det är och går han dit måste han ta tag i saker och ting och börja anstränga sig. Läskigt!

Vore jag du så skulle jag tänka ut hur jag vill ha det med det gemensamma föräldraansvaret. Barnet har rätt till båda sina föräldrar. Sedan skulle jag kontakta honom och bara sakligt prata om det. Du kan också säga att du har bestämt dig för att gå vidare. Inte jidder om kanske och paus och bla bla bla. Stoppa det direkt även om hjärtat säger att du så gärna vill hitta något korn där. Vill han verkligen leva med dig så kommer han att välja det i så fall. Annars inte.

Var ska barnet bo och hur ska det umgås med respektive förälder? Hur ska ni gemensamt sköta försörjningen? Betalar han inte underhåll idag så ska han göra det och du kan även få ett par månader retroaktivt om du kan påvisa att barnet inte har bott med sin pappa.

Står ni skrivna på samma adress så ska den som flyttat ändra folkbokföringen.

Gör upp om boet, vad nu det kan vara. Du har förtur till den gemensamma bostaden om barnet ska vara stadigvarande boende hos dig.

[erikastockholm]

Ska jag vara ärlig så låter det som han har fått känslor för någon annan och vill prova sina möjligheter med henne innan han gör slit med dig på riktigt. Att så snabbt tappa bort ringen låter för mig som han vill visa omvärlden att han är singel. Och det sannolika är att har en viss person i åtanke tänker jag eller så vill han bara strula runt ett tag.

Om jag vore du skulle jag inte vara så medgörlig utan säga att du inte vill ha mig så kommer jag gå vidare med mitt liv inkl att träffa andra. Jag tror inte du vinner något alls på att sitta och vänta på honom.