vart ska jag vända mig?!

[Anonym]

Finns de ens någonstans jag kan vända mig?

Bakgrund: De var snart 1 år sedan jag separerade med mitt ex och vi har två barn tillsammans, B 2,5 år och O 5,5 år som bor hos oss varannan vecka. Vi har båda nya förhållanden och jag väntar barn tillsammans med min kille.

Samarbetet oss emellan har gått i kras sen februari när han fick reda på att jag väntade tvillingar och tillsammans med mina hormoner så har jag extrema aggressioner mot honom så vi pratar typ en gång i månaden.

Problemet: Jag fick för några veckor sedan veta att han bytt B's bilbarnstol till en som är vänd framåt och trots att jag försökt förklara allvaret för honom så lyssnar han ju inte på mig.
I samma veva så var O ute och åkte kikbike hos sin far utan hjälm och självklart så ramlar han och får ett blödande sår i bakhuvudet så nu har han hjälm iallafall, men han nöjde sig med att ta hand om såret själv och var inte i kontakt med läkare.
Igår fick jag veta att O brukar få gå ut på gården och leka tillsammans med en 7 åring, utan vuxet sällskap. Och de är inte de bästa området direkt.

Det verkar som att exet bara kör på tills något händer, trots att han sätter mina barns liv i insats. Så de veckor jag inte har barnen så lever jag i skräck, kan vakna upp i panik. Jag känner inte att jag kan lita på honom längre. ..
vad ska jag göra? Jag vill inte vänta på ett dödsbesked

[Malinau]

Du hoppas nog på ett annat svar, någon slags lösning där någon hjälper dig att korrigera honom såsom du önskar, men det kan du inte få. Lösningen är nämligen inte så enkel och vill du få ordning på detta krävs en ansträngning från din sida.

Till att börja med måste du lägga dina aggressioner åt sidan. Du kan inte kräva av någon annan människa att de ska finna sig i dessa. Att du är gravid är ditt problem, inte ditt ex problem och framförallt inte dina barns. Du har valt det, inte de.

Det är förstås inte så bra att han är oförsiktig med barnen, men aggressioner och en dålig relation - vilken du också är minst lika ansvarig för och du hänvisar själv till _dina_aggressioner som om det vore någon slags ursäkt - tar dig bara längre från något gott samarbete och lösningen på problemet. Barnens far kommer att lyssna allt mindre på dig och är han därtill lite korkad så kommer han att göra saker bara för att reta dig, eller i alla fall säga att han gör det. Så funkar folk ganska ofta.

Vill du att han ska börja lyssna på dig, respektera dina synpunkter och börja agera mer ansvarsfullt så får du börja med dig själv. Du kan inte ändra på någon annan än dig själv. Det hjälper aldrig att sitta och argsint tycka att den andre är dum i huvudet, även om det kanske är sant på många sätt. Ni har satt två små barn till världen och kan inte ha en sådan dålig relation som du ger intryck av tills de blir vuxna. Det förstår du nog egentligen och du förstår säkert att de som lider och kommer att lida värst av det är barnen.

Du skriver att problemen började när han fick veta att du väntade tvillingar, inte ens ett år efter att ni har separerat. Var det bara för att du blev en aggressiv person eller finns där mer som ligger till grund för det?