Ångest!

[Anonym]

Jag har velat skilja mig de senaste sex åren. Ställde mig i bostadskö 2009. Fick anvisning på en annan bostad i förra veckan. Har anmält mitt intresse. Under flera dagar har jag känt mig så otroligt stark i mitt beslut, detta är vad jag verkligen vill och har velat de senaste åren.
Lite bakgrund: lever med en man som har alkoholproblem med allt vad det innebär. Han sköter sitt jobb, är trevlig och väldigt social utåt. Men ingen vet hur han egentligen är emot oss i familjen...
Vi har en gemensam dotter på 13 år, jag har två äldre barn sedan tidigare förhållande.
Dottern tjatar på mig att hon vill flytta, hon hatar sin pappa när han dricker osv.

Jag har insett att jag är medberoende med allt vad det innebär, dessvärre har dottern börjat ta efter mitt beteénde.

Det jag mest är rädd för är hans reaktion. Hur ska jag överleva de tre månaderna innan jag kan flytta in i den nya bostaden? Finns inga alternativ, kan inte bo någon annanstans under tiden och han kommer tvärvägra att flytta tidigare.
Han kommer köra med psykisk tortyr, jag vet det. Vid några tillfällen har han hotat med att säga att han tar livet av sig om jag lämnar honom.
Uppväxt med en psykisk sjuk mamma som under hela min uppväxt både hotade och gjorde allvarliga självmordsförsök, så hatar jag när någon hotar med detta! Tycker det är så fegt att hota med såna saker, speciellt som han vet hur jag haft det.

2008 gjorde jag ett tappert försök att lämna, men då fanns det en annan man med i bilden vilket gjorde hela situationen betydligt svårare. Då valde jag att avsluta, vi träffades bara ca 3 ggr och min man visste inget men misstänkte förstås. Vi gick till familjerådgivare och jag valde att satsa på familjen i stället.

Men hans drickande eskalerade och nu känner jag att jag måste komma därifrån, dels för dotterns skull men även för min.

Varför har jag sådan ångest idag??! Jag vill, vill inte, vill, vill inte. Tankarna snurrar hit och dit, orkar jag ta tag i allt vad det innebär med en skilsmässa? Ja, självklart gör jag det. Måste bara hitta ett sätt att överleva dessa tre månader.
Det bästa hade varit om han hade flyttat ut och vi kunde bo kvar men det kommer han aldrig gå med på.

På onsdag kommer jag att få reda på om jag får bostaden. Då måste jag bestämma mig, tacka ja, eller nej? Hela mitt inre säger att jag ska tacka ja, så, varför tvekar jag idag?
Samtidigt som jag tackar jag måste jag säga upp denna lägenheten vi bor i idag, då jag står ensam på kontraktet är det inga problem. Men, så fort jag säger upp den kommer den att bli synlig och offentlig på bostadsbolagets hemsida. Grannar kommer garanterat att fråga och undra och jag måste berätta för honom innan detta händer. Givetvis ska han inte få reda på det via grannarna!

Ursäkta långt och svamligt inlägg, känner mig bara så svag idag och behöver all stöd och uppmuntran jag kan få.

[Anonym]

Jag har tyvärr ingen lösning på vart du ska ta vägen i de tre månaderna, men trots att jag kan förstå att det kommer att bli några tuffa månader så tror jag att både du och barnen kommer må mycket bättre när det väl är gjort och ni har kommit ifrån honom.
Har du tagit kontakt med en kurator eller något där du kan få stödet som du kan behöva för att klara av honom och hans hot?
När de gäller grannarna så behöver du ju inte gå in på några detaljer, säg att ni växt i från varandra under åren och att de är en sak som varit på gång under en längre tid.

Tänk på dig och barnen i första hand, livet är alldeles för kort för att vara olycklig <3