Då var man här igen! Skrev här för ca 4 år sedan, då min man ville separera. Det var en jobbig tid, men det slutade med att han stannade kvar och vi fortsatte tillsammans. Sedan dess har allt varit bra och vi har haft en bra relation. Självklart har man ju sina upp och nedgångar i perioder, men tycker ändå att vi har haft det bra.
Nog om historia. Nu är vi där igen. För ca 1 månad sedan kom min sambo hem och sa att han mådde dåligt. Han ville att vi skulle separera. Det kom som en smäll rakt i ansiktet! Som han slog mig rätt ner i golvet! Jag som trodde att allt var bra??!! Vad hände??
En sak hade jag lovat mig från förra gången, å tidigare gånger då han tvekat, att jag inte skulle trotsa honom eller att böna och be honom att stanna! Vill han flytta och lämna mig och barnen, så får det stå för honom. Jag har hela tiden varit tydlig att det inte är detta som jag vill och att jag helst skulle vilja lösa allting, men samtidigt har jag inte brutit ihop eller visat mig svag. Rätt eller fel vet jag inte?! Självklart är jag jätte ledsen inom mig, men försöker vara stark, om inte annat för barnen.
Nu har han hittat ett boende som han ska flytta till. Vi berättade för barnen i helgen, vilket var jätte jobbigt! Det gick dock ganska så bra, bättre än jag trodde. Vår 7 åring hade massor av frågor, och förstår nog inte riktigt. Vår 11 åring däremot har det nog jobbigare. Ser att han funderar mycket och tycker det är jobbigt.
Vi är inte ovänner eller så, och har bestämt oss för att försöka att vara vänner och komma överens, för barnens skull! De måste komma i första hand! Ska fira Påsken ihop med gemensamma vänner.
Nu till det som är jobbigt! Jag vill ju inte detta!!!! Håller hela tiden uppe en fasad och försöker vara glad och pigg och jobbar på som vanligt! Är dock rädd att jag snart kommer att bryta ihop!
Samtidigt som jag inser att detta är den enda lösningen just nu, för om vi ska hitta tillbaka till varandra eller inte, så känns det så himla jobbigt! Min önskan är ju att han ska flytta, kanske vakna upp, och sedan att vi ska hitta tillbaka till varandra. Men tänk om det inte blir så! Tänk om han tycker detta är toppen! Är så himla rädd och osäker, samtidigt som jag känner mig stark! Jag klarar mig själv!
Någon som varit i liknande situation?!
/Ledsen och snart lämnad!
1
Då var man här igen!! Då var man här igen! Skrev här för ca 4 år sedan, då min man ville separera. Det var en jobbig tid, men det slutade med att han stannade kvar och vi fortsatte tillsammans. Sedan dess har allt varit bra och vi har haft en bra relation. Självklart har man ju sina upp och nedgångar i perioder, men tycker ändå att vi har haft det bra.
Nog om historia. Nu är vi där igen. För ca 1 månad sedan kom min sambo hem och sa att han mådde dåligt. Han ville att vi skulle separera. Det kom som en smäll rakt i ansiktet! Som han slog mig rätt ner i golvet! Jag som trodde att allt var bra??!! Vad hände??
En sak hade jag lovat mig från förra gången, å tidigare gånger då han tvekat, att jag inte skulle trotsa honom eller att böna och be honom att stanna! Vill han flytta och lämna mig och barnen, så får det stå för honom. Jag har hela tiden varit tydlig att det inte är detta som jag vill och att jag helst skulle vilja lösa allting, men samtidigt har jag inte brutit ihop eller visat mig svag. Rätt eller fel vet jag inte?! Självklart är jag jätte ledsen inom mig, men försöker vara stark, om inte annat för barnen.
Nu har han hittat ett boende som han ska flytta till. Vi berättade för barnen i helgen, vilket var jätte jobbigt! Det gick dock ganska så bra, bättre än jag trodde. Vår 7 åring hade massor av frågor, och förstår nog inte riktigt. Vår 11 åring däremot har det nog jobbigare. Ser att han funderar mycket och tycker det är jobbigt.
Vi är inte ovänner eller så, och har bestämt oss för att försöka att vara vänner och komma överens, för barnens skull! De måste komma i första hand! Ska fira Påsken ihop med gemensamma vänner.
Nu till det som är jobbigt! Jag vill ju inte detta!!!! Håller hela tiden uppe en fasad och försöker vara glad och pigg och jobbar på som vanligt! Är dock rädd att jag snart kommer att bryta ihop!
Samtidigt som jag inser att detta är den enda lösningen just nu, för om vi ska hitta tillbaka till varandra eller inte, så känns det så himla jobbigt! Min önskan är ju att han ska flytta, kanske vakna upp, och sedan att vi ska hitta tillbaka till varandra. Men tänk om det inte blir så! Tänk om han tycker detta är toppen! Är så himla rädd och osäker, samtidigt som jag känner mig stark! Jag klarar mig själv!
Du beskriver det som känns som kommer att bli min verklighet. Jag förstår på något sätt hur du känner det. Jag är i första fasen, där maken vill tänka och inte är säker på sina känslor. Han har pratat om att flytta isär för att sen hitta tillbaka, vilket är min mardröm för jag älskar honom. Jag är livrädd för att hamna i din situation, och det hjälper ju dig föga att jag svarar så. JAg vet inte hur man klarar av det. Skönt att du känner dig stark i det hela trots ledsamheten.
2
Du beskriver det som känns som kommer att bli min verklighet. Jag förstår på något sätt hur du känner det. Jag är i första fasen, där maken vill tänka och inte är säker på sina känslor. Han har pratat om att flytta isär för att sen hitta tillbaka, vilket är min mardröm för jag älskar honom. Jag är livrädd för att hamna i din situation, och det hjälper ju dig föga att jag svarar så. JAg vet inte hur man klarar av det. Skönt att du känner dig stark i det hela trots ledsamheten.
Nu har min man flyttat! Känns skitjobbigt, samtidigt som det känns skönt på ett vis. På slutet kändes det bara jobbigt när han kom och gick som han ville.
Allt känns väldigt overkligt fortfarande. Känns som man lever i en dröm och snart ska vakna upp. Känner mig just nu som en zombie på jobbet som är där men ändå inte.
Inatt sover min lilltjej hos pappa. Sonen är hemma hos mig. Vi har inte riktigt fått någon rutin på vart barnen ska vara, men inser att vi måste ta tag i detta. De kommer att vara mest hos mig då jag bor kvar, men känner att de måste träffa sin pappa oxå så mycket som det går, och jag behöver andas jag med.
Just nu sitter jag med en väldigt konstig känsla i kroppen. I morse fick jag ett sms där min man skrev att han tycker detta är jobbigt och att han saknar oss! Vad då OSS!! Mig kan han väl inte sakna? Det är ju mig han flyttat ifrån?! Det är ju mig han har varit iskall emot den senaste månaden, innan han flyttade?! När jag fick sms:et visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka?! Mådde nästan illa idag när han ringde mig och han kom förbi.
Varför känner jag såhär?
Å varför gör han såhär nu?
Känner mig jätte förvirrad??!!
Å ”Plåster”, jag hoppas verkligen du slipper allt det här som jag går igenom. Håller tummarna för dig!
3
Hej
Nu har min man flyttat! Känns skitjobbigt, samtidigt som det känns skönt på ett vis. På slutet kändes det bara jobbigt när han kom och gick som han ville.
Allt känns väldigt overkligt fortfarande. Känns som man lever i en dröm och snart ska vakna upp. Känner mig just nu som en zombie på jobbet som är där men ändå inte.
Inatt sover min lilltjej hos pappa. Sonen är hemma hos mig. Vi har inte riktigt fått någon rutin på vart barnen ska vara, men inser att vi måste ta tag i detta. De kommer att vara mest hos mig då jag bor kvar, men känner att de måste träffa sin pappa oxå så mycket som det går, och jag behöver andas jag med.
Just nu sitter jag med en väldigt konstig känsla i kroppen. I morse fick jag ett sms där min man skrev att han tycker detta är jobbigt och att han saknar oss! Vad då OSS!! Mig kan han väl inte sakna? Det är ju mig han flyttat ifrån?! Det är ju mig han har varit iskall emot den senaste månaden, innan han flyttade?! När jag fick sms:et visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka?! Mådde nästan illa idag när han ringde mig och han kom förbi.
Varför känner jag såhär?
Å varför gör han såhär nu?
Känner mig jätte förvirrad??!!
Å ”Plåster”, jag hoppas verkligen du slipper allt det här som jag går igenom. Håller tummarna för dig!
tyvärr känner jag igen mej... min man lämnade mig 2006, jag ville aldrig att det skulle hända. Hoppades länge på att han skulle ändra sig men så blev det aldrig.
Hur som helst har jag ett bra liv nu. Jag har haft ett par nya förhållanden men inte flyttat ihop men någon. Min ex-man har också en ny kvinna men bor själv. Det är svårt att få det att funka att flytta ihop med någon när man har barn tror jag. Men jag trivs rätt bra med att bo själv nu för tiden
5
tyvärr känner jag igen mej... min man lämnade mig 2006, jag ville aldrig att det skulle hända. Hoppades länge på att han skulle ändra sig men så blev det aldrig.
Hur som helst har jag ett bra liv nu. Jag har haft ett par nya förhållanden men inte flyttat ihop men någon. Min ex-man har också en ny kvinna men bor själv. Det är svårt att få det att funka att flytta ihop med någon när man har barn tror jag. Men jag trivs rätt bra med att bo själv nu för tiden
Jag tror det händer något i en när man blir lämnad. Jag och min man hade varit ett stabilt par i 18 år, sedan fick han tråkigt och sökte lyckan på annat håll. Han fann den men bakom ryggen på mig vilket ledde till ett par års kris och kamp. Under den tiden, innan jag visste, var det jag som ville ut, som ifrågasatte- han ville inte skiljas. Tills jag avslöjade honom; då vände det. Han blev befriad (har aldrig sett honom så euforisk) och jag ville absolut inte att vi skulle skilja oss. Det var som att hela mitt system startades om och det enda jag kände var separationsångest, kärlek, sorg. Nu har det gått ganska lång tid och det är fortfarande en daglig kamp mot förnekelsetankar och sorg. Jag går i terapi, har män omkring mig som ger mig bekräftelse, har praktiskt sett ett bra liv. Men ändå. Sorgen kommer och går i omgångar och varje ny omgång är som ett tunt lager is att bryta sig igenom. Jag börjar inse att detta är en förlust (förlust av framför allt familjen- 2 barn) jag får leva med, ungefär som en amputerat ben. Smärtan går nog över och man kan lära sig gå igen men det kommer alltid vara en förlust. Och det tar tid. Och samtidigt ser jag andra runt om mig som separerar hur lätt som helst. Känns lite jävligt ett tag, sedan snyter de sig och går vidare. Så det är säkert väldigt olika. Hoppas du får det "lättare" förloppet.
Kram.
6
Jag tror det händer något i en när man blir lämnad. Jag och min man hade varit ett stabilt par i 18 år, sedan fick han tråkigt och sökte lyckan på annat håll. Han fann den men bakom ryggen på mig vilket ledde till ett par års kris och kamp. Under den tiden, innan jag visste, var det jag som ville ut, som ifrågasatte- han ville inte skiljas. Tills jag avslöjade honom; då vände det. Han blev befriad (har aldrig sett honom så euforisk) och jag ville absolut inte att vi skulle skilja oss. Det var som att hela mitt system startades om och det enda jag kände var separationsångest, kärlek, sorg. Nu har det gått ganska lång tid och det är fortfarande en daglig kamp mot förnekelsetankar och sorg. Jag går i terapi, har män omkring mig som ger mig bekräftelse, har praktiskt sett ett bra liv. Men ändå. Sorgen kommer och går i omgångar och varje ny omgång är som ett tunt lager is att bryta sig igenom. Jag börjar inse att detta är en förlust (förlust av framför allt familjen- 2 barn) jag får leva med, ungefär som en amputerat ben. Smärtan går nog över och man kan lära sig gå igen men det kommer alltid vara en förlust. Och det tar tid. Och samtidigt ser jag andra runt om mig som separerar hur lätt som helst. Känns lite jävligt ett tag, sedan snyter de sig och går vidare. Så det är säkert väldigt olika. Hoppas du får det "lättare" förloppet.
Kram.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
