Hej Mrs Piggy! Så fint att få svar.
Lite lustigt att du skriver att du i dagarna tänker på att han inte älskade dig, men att det var du som gick. Den här månaden har det kommit som en smärta i mig också. Han älskade aldrig mig. I alla fall slutade han med det för länge sedan.
När jag minns alla hårda ord, kränkningar (att bli kallad hora t.ex minst 1 gång i veckan under flera år) så nej, det var inte kärlek han hade. Sedan att han försvårade min utresa liksom, bestraffade mig hårt, vad drev honom till det? Jag har fått mycket stryk i min själ och måste inse, nej, han älskade inte mig.
Han jagade ut mig, det var en tanke jag hade redan innan flytt. Men den är mer klar nu. Han drev ut mig, men jag fick ta beslutet, ta "smällen" och dessutom delade vi inte på något av bohaget då han stred emot det. Nu går han runt och säger till folk att jag ville inte ha något. Jag säger såklart sanningen om någon frågar
annars så försöker jag bara släppa det. Livet är mer värt än saker.
Jag orkade inte strida för saker. Gjorde några lama försök, men orkade inte. Jag har fått dödshot på sms och han har försökt köra över mig med sin bil (skrämmas, antar, hoppas jag) nej jag orkade inte. Det har handlat om att stå upp och vara stark och stå fast i beslutet.
Men utåt är han charmören, den gode mannen...inser mer och mer att jag var gift med en man med psykopatiska drag. Och DET har hjälpt mig mycket. Att klippa band, inte ha några ingångar för honom.
Och varför var jag lojal så många år, ja det beror nog på många saker. Till slut kom jag loss i alla fall :-) Man får glädjas åt det och SE FRAMÅT.
Min önskan denna vår och sommar är att jag ska få vända blad helt och det kommer nog bli så.
Mår nog också ganska bra nu! Men ensamheten kan vara så svår. Det liksom äter upp en från insidan! Nu, det skrev jag väl, har jag en partner men vi är särbos och pga arbete, barn och lite annat så kan vi inte dela vardagen helt även om vi båda försöker "få till det". Det är inte lätt när två fullvuxna med egna liv ska smälta i hop, det ska jag säga. Det gör att jag fortfarande får hantera ensamma kvällar och övervinna smärtan i själen, gamla sår, ja...ni vet. Det kanske till och med är bra! Nyttigt.
Jag vill inte hänga upp mitt liv på en man, men på ett sätt VILL man ju det....det är liksom skönt att klänga lite :-P
Jag tycker att jag mår bra nu! och det praktiska, som jag sköter själv. Ekonomi, städ, tvätt och skruva och tja....allt praktiskt går och har gått alldeles lysande. Hela tiden. Bara man inser att man kan bara lösa en sak i taget så går det bra. Jag har inte saknat "en händig man" mer än just vid inflyttningen och då fick jag hjälp av sonen att skruva upp gardinstänger och sånt.
Nä...tänkte på det i kväll, det praktiska jag oroade mig för det var det allra minsta problemet! Det har gått som en dans. I dag har jag möblerat om :-) bara nyttigt för musklerna att jobba lite.
Bra jobbat Mrs Piggy! Du har kommit långt på din resa *klappar om*
/Mood Swings
) har försvunnit. Jag trivs rätt bra med livet, även om jag tror att jag haft (och kanske fortfarande har) en liten släng av depression. Inte så att jag är ledsen och nere, utan mer så att jag drabbas av nån sorts apati då och då. Jag försöker tänka ut vad jag vill ha ut av varje situation och sen se till att det blir som jag vill. För det här att veta vad jag vill ha ut av livet är en del av min skilsmässa, tänker jag.