Borde be om ursäkt... men...

[F.d. bonusmamma]

...men behöver feedback först... Så här är det: en väninna till mig, en snäll tjej, men väldigt konservativ och famijeorienterad, alltså på nivå att hon levde i ett helt dött och jobbigt förhållande i åratal pga villan och allt annat kring det hela (det var till slut han som lämnade) har nu träffat sin gamla barndomskärlek. Han tog kontakt med henne via Facebook och de skulle träffas för lunch. De hade ett 4 år långt förhållande mellan 16-20 års ålder. När de träffades blev de blixtförälskade (så här långt helt underbart, eller hur) och så klart att han är gift med två barn i 11-14 års åldern. Efter fyra lunchdejter, varav en "råkade" sluta med sex, gick han hem och berättade för frun och sen flyttade han hem till väninnans soffa och bor där, eller hos sina föräldrar.

Nu till mitt problem. Jag tog upp med väninnan att kärleksdelen har jag inga problem med, jag utgår ifrån att hans förhållande var dött, att det var därför han tog kontakt med väninnan (ville ha en språngbräda ur förhållandet helt enkelt och inte bli ensam) och det är väl bra att han bryter upp ett dött förhållande, kan man anta, men det de gör nu. De sitter nu, efter en månad och planerar att ordna gemensam bostad och så vidare.

Jag påtalade att jag tycker följande: man presenterar INTE barnen för väninnan i första taget, för de lär vara chockade och behöver inte träffa "den andra kvinnan" på stört och utöver det vore det provocerande för frun (ja, för de är ju fortfarande gifta, så klart) och jag tycker inte heller man slänger sig ihop så där, efter en månad, utan att fundera på konsekvensen av att vara så hänsynslös mot frun, som så klart inte var beredd på det här och som man kan utgå ifrån mår jättedåligt och följdaktligen barnen, för om mamman mår dåligt påverkar det ju dem. Jag tycker att man, så gott det går, försöker att ta hänsyn och göra det så snällt som möjligt, om det går. Undrar om någon här förstår vad jag menar?

Nu är hon så klart avvisande mot mig efter det här och det förstår jag, för det är hennes liv och inte mitt. Jag måste mao be om ursäkt och det kommer jag så klart att göra, men det jag undrar över är om jag tänker så helt fel? Jag tycker de borde låtit bli att skrubba in det, så att säga, i fruns ansikte och tänkt mer på hur de på alla sätt och vis kan ta hänsyn, när detta nu sker och inte braka på.

Vill jättegärna ha feedback och gärna helt motsatta åsiker, så jag blir lite mer nyanserad i mitt tänk... och ni härinne har säkert många erfarenheter av hur bra/dåligt det kan bli när familjer splittras på det här sättet och hur ni gjorde/önskar att ni (i efterskott) hade gjort, etcerera.

Kram, "häxan" (känner mig som en missundsam häxa just nu:-))

[Malinau]

Tycker inte alls att du ska be om ursäkt. Det vore som att be om ursäkt för att du som vän är ärlig och säger vad du tycker. Vill hon ha folk som bara säger vad hon vill att hon ska säga så uppskattar hon således inte ärliga vänner.

I sak tycker jag däremot att du har helt rätt. Man ska inte fatta beslut när man är kär, galen eller på fyllan. De tänker inte alls på konsekvenserna verkar det som. Framförallt tycker jag att det är hemskt gjort mot barnen. Det kan sätta djupa spår hos dem och har man som förälder rätt att göra så? Jag tycker inte det. Barn är ett mycket större ansvar än så. De har inget val heller.

Det är heller inte särskilt trevligt mot hans fru förstås och det man måste tänka på är att om man har barn tillsammans så har man det för livet. När de blir vuxna kan det vara enklare att ha en frostig relation, men när man ska ansvara för dem tillsammans kan det bli väldigt svårt.

Separationer är på många sätt likt en sorgeprocess för alla. Särskilt din väninna har kommit långt. Hennes nya kärlek har kommit en bit, men för övriga inblandade - hans fru och allas barn- är det fortfarande i ett ganska tidigt skede. De måste också få chansen att landa på fötterna efter allt som händer, bearbeta det och komma vidare.

Alltså tycker jag att du ska ta upp det här med din väninna igen. Förklara lugnt och vänligt att du inte missunnar henne något, men att du är orolig för barnen och för att de inte riktigt tar sig utrymme att tänka rationellt och på konsekvenserna när de är upptagna med att vara lyckligt kära. I längden är det stor risk att hon kommer att ångra det och säg att du hoppas att hon uppskattar en ärlig vän.

Hon behöver ju inte välja bort kärleken alls, men det kan skötas mer eller mindre vettigt.

Tipsa henne om att fråga här annars vad helt utomstående med egna erfarenheter tycker.

[F.d. bonusmamma]

Tack för ditt kloka svar. Ska fundera mer på hur jag ska lägga upp det hela, tycker det är svårt, det här...

Kram

[F.d bonusmamma]

Ville bara berätta hur det hela slutade... Jag gav väninnan råd, som hon inte lyssnade på och sen bad jag om ursäkt, då hon inte hörde av sig på 1.5 månad och det var uppenbart att hon sårats. Hur som helst, hon och mannen bor ihop sedan dag ett och hans fru (de är ju fortfarande gifta) och barn mår jättedåligt och barnen vill inte ha kontakt med pappan. Frun har sagt åt honom att han dels borde ha väntat med att flytta ihop med min väninna och dels att barnen inte bör träffa min väninna första året... Så vitt jag förstår har mannen knappt träffat sina barn sedan han flyttade ihop med min väninna och han har varit på semester med min väninna och hennes barn. Sedan planerar de att köpa större bostad, men bara kanske ha ett rum för hans barn, för de verkar ju inte vilja vara med honom...

Ärligt talat... Jag är lätt chockad... Jag säger inget längre, men den mannen skulle jag ALDRIG vilja ha! Tycker han är bottenlöst ego och en urdålig pappa. Inte för att han lämnat sin fru, det är helt ok, utan för HUR han gör detta och så åker han på semester med den nya kvinnan och HÉNNES barn... Stackars hans barn...

Kanske jag är hård, men i min värld har min väninna inte gjort ett kap, direkt och jag håller mig neutral och väntar på vad som kommer att hända i framtiden. Tänker mig att hon kommer att behöva stöd när det spricker...

Suck...