Gränsen för vad som är "normalt".
Ordet är fritt
  1. Kerstimärta
    #1

    Gränsen för vad som är "normalt".

    Det nämndes en gång för en tid sedan hur man som människa kan flytta normalitetsgränsen när man själv råkar ut för olika saker. Tex kroppsliga, gällande ekonomi, familjesituationer, osv.

    tänkte på det när jag satt på sängkanten imorse och tog sats mot smärtan med några djupa andetag innan jag reste mig. Det har smugit sig på under många år nu, men eskalerat under våren. Jag har ont i en höft, ett knä, slemsäcksinflammation under ena hälen samt avdomnat under insidan av fotsulorna och i några tår på varje fot. Allt är smärtsamt och igångsättningssmärtan innan det liksom "vant" sig är obeskrivbar. När liksom allt gör ont.

    det är dock så att detta är vardagen för mig. Kom på det när jag satt där. För tio år sedan hade jag bara ont i ett knä ibland samt vänstra stortån avdomnad, fem år sedan ungefär tillkom höften. De utbredda dämningarna kom för ca sex månader sen och ontet i hälen började i maj. Det smyger sig på och plötsligt känns det normalt att man måste stålsätta sig varje gång man ställer sig upp efter att legat eller suttit.

    är inte människan förunderlig på det sättet?

    Har folk jag känner med allehanda krämpor, tex en som behöver en toalett minst en gång i timmen. Ibland oftare.

    Allt står de ut med utan knot och klarar vardagen och arbetet.

    (Jag har varit i kontakt med sjukvården. Höften avfärdar de med att jag är för ung för att ha artros, knät har jag nyss fått adekvat hjälp för tror jag, hälen har jag köpt specialsulor till så de ska nog bli bättre. En läkare ska ringa mig i augusti gällande att dämningarna sprider sig.)
  2. 1
    Gränsen för vad som är "normalt". Det nämndes en gång för en tid sedan hur man som människa kan flytta normalitetsgränsen när man själv råkar ut för olika saker. Tex kroppsliga, gällande ekonomi, familjesituationer, osv.

    tänkte på det när jag satt på sängkanten imorse och tog sats mot smärtan med några djupa andetag innan jag reste mig. Det har smugit sig på under många år nu, men eskalerat under våren. Jag har ont i en höft, ett knä, slemsäcksinflammation under ena hälen samt avdomnat under insidan av fotsulorna och i några tår på varje fot. Allt är smärtsamt och igångsättningssmärtan innan det liksom "vant" sig är obeskrivbar. När liksom allt gör ont.

    det är dock så att detta är vardagen för mig. Kom på det när jag satt där. För tio år sedan hade jag bara ont i ett knä ibland samt vänstra stortån avdomnad, fem år sedan ungefär tillkom höften. De utbredda dämningarna kom för ca sex månader sen och ontet i hälen började i maj. Det smyger sig på och plötsligt känns det normalt att man måste stålsätta sig varje gång man ställer sig upp efter att legat eller suttit.

    är inte människan förunderlig på det sättet?

    Har folk jag känner med allehanda krämpor, tex en som behöver en toalett minst en gång i timmen. Ibland oftare.

    Allt står de ut med utan knot och klarar vardagen och arbetet.

    (Jag har varit i kontakt med sjukvården. Höften avfärdar de med att jag är för ung för att ha artros, knät har jag nyss fått adekvat hjälp för tror jag, hälen har jag köpt specialsulor till så de ska nog bli bättre. En läkare ska ringa mig i augusti gällande att dämningarna sprider sig.)
  3. Medlem sedan
    Mar 2003
    #2
    Vad jobbigt! Hoppas du får bukt med smärtan snart! För övrigt håller jag med dig i att vad som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan.
  4. 2
    Vad jobbigt! Hoppas du får bukt med smärtan snart! För övrigt håller jag med dig i att vad som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan.
  5. Salander
    #3
    Jo men så är det ju verkligen. Man vänjer sig vid allt möjligt. För att man inte har något val och kanske för att man vet vad det beror på.
    Blir tradigt att rabbla krämpor men som exempel:
    Jag har en kronisk smärta i en axel sedan 15-årsåldern.
    Den går också ur led då och då. Ofta trycker min man tillbaks den i läge och sen går jag till jobbet nästa dag som vanligt. Jag har ändå alltid ont där så det blir ingen skillnad.
    Andra åker till akuten och är hemma sjukskrivna 6-8 veckor.
    Det är ju inte för att jag är mer tålig utan för att smärtan är "bekant" och därmed inget att bli orolig för.
  6. 3
    Jo men så är det ju verkligen. Man vänjer sig vid allt möjligt. För att man inte har något val och kanske för att man vet vad det beror på.
    Blir tradigt att rabbla krämpor men som exempel:
    Jag har en kronisk smärta i en axel sedan 15-årsåldern.
    Den går också ur led då och då. Ofta trycker min man tillbaks den i läge och sen går jag till jobbet nästa dag som vanligt. Jag har ändå alltid ont där så det blir ingen skillnad.
    Andra åker till akuten och är hemma sjukskrivna 6-8 veckor.
    Det är ju inte för att jag är mer tålig utan för att smärtan är "bekant" och därmed inget att bli orolig för.
  7. Medlem sedan
    Jul 2003
    #4
    Inte för att jag alls har ont på samma sätt som du beskriver, men jag känner verkligen igen det där med att man på något sätt blir van - inte så att inte det inte längre gör ont, men att blir en slags normalitet, en del av vardagen eller en del av en själv på sätt och vis. Känner också att jag på rätt kort tid inte längre kan komma ihåg hur det är att inte att ont på ett ställe, eller när jag blivit bra igen så vet jag hade väldigt ont, kanske var närmast kräkfärdig av smärtan men ändå kan jag inte riktigt komma ihåg exakt hur det var.

    Tycker också att det ligger mycket i det Salander beskriver om smärta jag "kan" - om jag vet vad det är, hur det brukar kännas, hur länge det brukar sitta i och liknande, så kan jag stå ut med bra mycket mer än annars. Däremot kan jag bli i det närmaste tokig bara något inte stämmer med det invanda mönstret på hur jag upplever att en viss typ av smärta brukar kännas. Då tappar jag på något sätt kontrollen över smärtan och kan inte längre lita på att det brukar gå över efter si eller så lång tid och då försvinner mitt tålamod rätt snabbt.

    Låter ju inte bra att man bara avfärda dina problem med höften. Hoppas du kan få hjälp.
  8. 4
    Inte för att jag alls har ont på samma sätt som du beskriver, men jag känner verkligen igen det där med att man på något sätt blir van - inte så att inte det inte längre gör ont, men att blir en slags normalitet, en del av vardagen eller en del av en själv på sätt och vis. Känner också att jag på rätt kort tid inte längre kan komma ihåg hur det är att inte att ont på ett ställe, eller när jag blivit bra igen så vet jag hade väldigt ont, kanske var närmast kräkfärdig av smärtan men ändå kan jag inte riktigt komma ihåg exakt hur det var.

    Tycker också att det ligger mycket i det Salander beskriver om smärta jag "kan" - om jag vet vad det är, hur det brukar kännas, hur länge det brukar sitta i och liknande, så kan jag stå ut med bra mycket mer än annars. Däremot kan jag bli i det närmaste tokig bara något inte stämmer med det invanda mönstret på hur jag upplever att en viss typ av smärta brukar kännas. Då tappar jag på något sätt kontrollen över smärtan och kan inte längre lita på att det brukar gå över efter si eller så lång tid och då försvinner mitt tålamod rätt snabbt.

    Låter ju inte bra att man bara avfärda dina problem med höften. Hoppas du kan få hjälp.
  9. Gretah
    #5
    Jo man vänjer sej med det mesta allt eftersom. Min värk som jag nu varit till kirurgen med har jag ju gått med hos gyn i många många år. Inte förrän nu blev jag liksom remitterad vidare... Den finns ju där nästan jämt, fast det går lite i ojämna skov. Ibland sitter det i länge, eller gör mer ont än annars och då har jag gått till gyn. Men annars lever man det. Har ont. Tar nån meningslös värktablett då och då.
  10. 5
    Jo man vänjer sej med det mesta allt eftersom. Min värk som jag nu varit till kirurgen med har jag ju gått med hos gyn i många många år. Inte förrän nu blev jag liksom remitterad vidare... Den finns ju där nästan jämt, fast det går lite i ojämna skov. Ibland sitter det i länge, eller gör mer ont än annars och då har jag gått till gyn. Men annars lever man det. Har ont. Tar nån meningslös värktablett då och då.
  11. Medlem sedan
    Oct 2013
    #6
    Jo, man vänjer sig vid det mesta och allt man är van vid blir ju det normala. Jag känner igen det där med känslan av att det GÖR ont att leva, och så tror jag att det är för alla. Har man inte ont på ett ställe så har man ont på ett annat. Så är det. Höft, häl, huvud, mage, rygg, tja, ibland lite överallt. Höftproblem har jag haft hela livet, men det blir bättre med träning, trots att man initialt får ont av detsamma. Häl kan man massera, men det tar några år att bli av med en sådan inflammation. Hoppas du får ordning på avdomningarna! (Fast när du säger det så får jag detsamma också, då och då. Kanske någon nervklämma i ryggen?)
  12. 6
    Jo, man vänjer sig vid det mesta och allt man är van vid blir ju det normala. Jag känner igen det där med känslan av att det GÖR ont att leva, och så tror jag att det är för alla. Har man inte ont på ett ställe så har man ont på ett annat. Så är det. Höft, häl, huvud, mage, rygg, tja, ibland lite överallt. Höftproblem har jag haft hela livet, men det blir bättre med träning, trots att man initialt får ont av detsamma. Häl kan man massera, men det tar några år att bli av med en sådan inflammation. Hoppas du får ordning på avdomningarna! (Fast när du säger det så får jag detsamma också, då och då. Kanske någon nervklämma i ryggen?)
  13. Medlem sedan
    Oct 2000
    #7
    Usch! Hoppas du får bra hjälp med _allt_!
    Kan inte hälen (och höften) komma sig av att du felbelastar pga knät?
    Domningarna känns ju märkligare!
  14. 7
    Usch! Hoppas du får bra hjälp med _allt_!
    Kan inte hälen (och höften) komma sig av att du felbelastar pga knät?
    Domningarna känns ju märkligare!
  15. Nalle Blom
    #8
    Det måste vara jobbigt för dig. Sänder en liten tanke till dig.

    Jag tror att smärta är lättare att stå ut med, när man har det bra på andra sätt. En fin familj och goda vänner, ett jobb man trivs med och klarar av trots smärtor. Sådant tror jag lindrar en del, fast långt ifrån allt...
  16. 8
    Det måste vara jobbigt för dig. Sänder en liten tanke till dig.

    Jag tror att smärta är lättare att stå ut med, när man har det bra på andra sätt. En fin familj och goda vänner, ett jobb man trivs med och klarar av trots smärtor. Sådant tror jag lindrar en del, fast långt ifrån allt...
  17. Kerstimärta
    #9
    Jag hoppas också jag slipper smärta på några av ställena.

    Jag minns när barnen var små att jag kunde sitta på golvet i skräddarställning och bygga Lego. Idag kommer jag inte upp självmant om jag försöker sätta mig på golvet....normalt då och nu.
  18. 9
    Jag hoppas också jag slipper smärta på några av ställena.

    Jag minns när barnen var små att jag kunde sitta på golvet i skräddarställning och bygga Lego. Idag kommer jag inte upp självmant om jag försöker sätta mig på golvet....normalt då och nu.
  19. Kerstimärta
    #10
    Aouch, som Mel Gibsons karaktär i dödligt vapenfilmerna...

    Det är nog så, att man blir just "vän" med smärtan när den är ständigt närvarande. Samt när det byggs på under flera år tex.
  20. 10
    Aouch, som Mel Gibsons karaktär i dödligt vapenfilmerna...

    Det är nog så, att man blir just "vän" med smärtan när den är ständigt närvarande. Samt när det byggs på under flera år tex.
  21. Kerstimärta
    #11
    Just så, man blir van eller anpassar sig. Anpassar ju även livet kring de begränsningar smärtan sätter. Tex i mitt fall åker jag inte längre slalom eller springer nerför en trappa.

    Höften är just nu minsta smärtan. Värsta är under fötterna, det gör ont även när jag ligger ned....
  22. 11
    Just så, man blir van eller anpassar sig. Anpassar ju även livet kring de begränsningar smärtan sätter. Tex i mitt fall åker jag inte längre slalom eller springer nerför en trappa.

    Höften är just nu minsta smärtan. Värsta är under fötterna, det gör ont även när jag ligger ned....
  23. Kerstimärta
    #12
    Men har du sökt hjälp så länge? Vad knäppt att det inte kollats ordentligare förut. Men, nu blir det ju gjort iaf!
  24. 12
    Men har du sökt hjälp så länge? Vad knäppt att det inte kollats ordentligare förut. Men, nu blir det ju gjort iaf!
  25. Kerstimärta
    #13
    Det där med fötterna och domningar. Ena stortån som varit avdomnad länge har varit det sen jag var i tjuoårsåldern och stukade foten rejält. Jag har tänkt att någon nerv fick en skada vid stukningen. En skada som ej läkte.

    Men, i våras fick jag en ny blodtrycksmedicin som gjorde att fötterna svullande något groteskt. De blev stenhårda och det började då domna och surra och värka i dem. Jag slutade med medicinen efter ngn vecka och svullnaden har helt gått bort, det är alldeles normala. Men, smärtan och domningen sitter kvar....

    Så, tänker det är i fötternas nerver problemet sitter. Men, vem vet....
  26. 13
    Det där med fötterna och domningar. Ena stortån som varit avdomnad länge har varit det sen jag var i tjuoårsåldern och stukade foten rejält. Jag har tänkt att någon nerv fick en skada vid stukningen. En skada som ej läkte.

    Men, i våras fick jag en ny blodtrycksmedicin som gjorde att fötterna svullande något groteskt. De blev stenhårda och det började då domna och surra och värka i dem. Jag slutade med medicinen efter ngn vecka och svullnaden har helt gått bort, det är alldeles normala. Men, smärtan och domningen sitter kvar....

    Så, tänker det är i fötternas nerver problemet sitter. Men, vem vet....
  27. Kerstimärta
    #14
    Ja, häl, höft och knä hänger ihop. Det tror jag och även kiropraktorn. Han har knixat till mig så mina ben nu är lika långa (skilde 2,5 cm). Samt gett mig order att stå på bägge benen. Det höftonda har då blivit värre och knäet betydligt bättre. Men, det var bara några veckor sen jag var hos honom.

    Hälen blev så jättedålig i maj när jag var på festival, med jätteont knä för tillfället. Stod och gick i sju timmar typ. Med kryckor iofs. Men, hade riktigt ont i knät så felbelastade åt alla håll hela tiden. Dagen efter var dock knät mycket bättre men hälen kändes som om det innehöll häftstift...
  28. 14
    Ja, häl, höft och knä hänger ihop. Det tror jag och även kiropraktorn. Han har knixat till mig så mina ben nu är lika långa (skilde 2,5 cm). Samt gett mig order att stå på bägge benen. Det höftonda har då blivit värre och knäet betydligt bättre. Men, det var bara några veckor sen jag var hos honom.

    Hälen blev så jättedålig i maj när jag var på festival, med jätteont knä för tillfället. Stod och gick i sju timmar typ. Med kryckor iofs. Men, hade riktigt ont i knät så felbelastade åt alla håll hela tiden. Dagen efter var dock knät mycket bättre men hälen kändes som om det innehöll häftstift...
  29. Kerstimärta
    #15
    Tack för din tanke.

    Säkert är det lättare att stå ut med ett elände när annat inte är elände. Lagar på lager av svårigheter tär mycket mer.
  30. 15
    Tack för din tanke.

    Säkert är det lättare att stå ut med ett elände när annat inte är elände. Lagar på lager av svårigheter tär mycket mer.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar