Hej.
Jag är en kille på 28år och har en son på 3år. Jag har min son på deltid. För 9 månader sedan träffade jag min flickvän. Det klickade på en gång och vi älskar varandra. Vi bor ca 6h ifrån varandra och träffas när man har lite längre ledighet från jobben eller ca varannan helg. Lite olika faktiskt. Efter ett par månader började vi prata om att skaffa barn och det lät helt underbart. Jag sa att jag hade gärna flyttat till henne men att det är helt omöjligt då det finns ingen chans att jag kan hade velat flytta ifrån min son som man älskar över allt annat. Det får så klart bli flickvännen som får flytta till mig. Lite jobbigt tycker hon att flytta från familj o vänner till en stad där hon inte känner någon, men så fick det bli.
I April trodde vi att vi var gravida och var jätte glada, men efter ett långt tag kom mensen och hon vart jätte besviken över det. Hon hade också vart på jobbintervju hos mig på ett heltids jobb men tyvärr gav det inget. Efter ett långt tag så rulla det på bara som vanligt när hon helt plötsligt sa till mig att hon nog inte kan flytta. Vi båda är ledsna för det kanske mest jag. Men samtidigt vill ingen utav oss göra slut.
Veckan efter detta sas så ringer hon och säger att hon är gravid. Vi är jätteglada och pratar om massa saker. Men sen tänkte jag idag.. Hon hade ju sagt veckan innan att hon inte vill flytta, men nu är hon så glad över graviditeten så hon kanske har säkert ändrat sig. Men när jag frågade henne om att vi får börja fixa ordning för att hon ska kunna flytta hit så svarade hon NEJ.
Det snurrar bara i min hjärna.. jag känner mig lurad, känner mig utnyttjad. Inte tänker hon skaffa barn med mig och bo 6h ifrån varandra !??!
Hur gör man nu ? Detta går ju ej, det var inte alls tanken från början !! Jag skaffar ju inte barn för att bo så långt från varandra jag ville ju ha familjen.
Om det nu blir så här, hur stor chans har jag att få umgänget, vårdnaden om vårat barn ??
visste ej vart jag skulle posta detta, kanske hamnade hyffsat rätt ändå
1
Flickvän gravidm osäker på vår relation Hej.
Jag är en kille på 28år och har en son på 3år. Jag har min son på deltid. För 9 månader sedan träffade jag min flickvän. Det klickade på en gång och vi älskar varandra. Vi bor ca 6h ifrån varandra och träffas när man har lite längre ledighet från jobben eller ca varannan helg. Lite olika faktiskt. Efter ett par månader började vi prata om att skaffa barn och det lät helt underbart. Jag sa att jag hade gärna flyttat till henne men att det är helt omöjligt då det finns ingen chans att jag kan hade velat flytta ifrån min son som man älskar över allt annat. Det får så klart bli flickvännen som får flytta till mig. Lite jobbigt tycker hon att flytta från familj o vänner till en stad där hon inte känner någon, men så fick det bli.
I April trodde vi att vi var gravida och var jätte glada, men efter ett långt tag kom mensen och hon vart jätte besviken över det. Hon hade också vart på jobbintervju hos mig på ett heltids jobb men tyvärr gav det inget. Efter ett långt tag så rulla det på bara som vanligt när hon helt plötsligt sa till mig att hon nog inte kan flytta. Vi båda är ledsna för det kanske mest jag. Men samtidigt vill ingen utav oss göra slut.
Veckan efter detta sas så ringer hon och säger att hon är gravid. Vi är jätteglada och pratar om massa saker. Men sen tänkte jag idag.. Hon hade ju sagt veckan innan att hon inte vill flytta, men nu är hon så glad över graviditeten så hon kanske har säkert ändrat sig. Men när jag frågade henne om att vi får börja fixa ordning för att hon ska kunna flytta hit så svarade hon NEJ.
Det snurrar bara i min hjärna.. jag känner mig lurad, känner mig utnyttjad. Inte tänker hon skaffa barn med mig och bo 6h ifrån varandra !??!
Hur gör man nu ? Detta går ju ej, det var inte alls tanken från början !! Jag skaffar ju inte barn för att bo så långt från varandra jag ville ju ha familjen.
Om det nu blir så här, hur stor chans har jag att få umgänget, vårdnaden om vårat barn ??
visste ej vart jag skulle posta detta, kanske hamnade hyffsat rätt ändå
Tycker att du har tänkt helt rätt i att man inte kan bo med sex timmars avstånd och ha ett barn tillsammans. Du har redan barn och har en del erfarenhet av att vara separerade föräldrar. Däremot förstår jag inte riktigt varför det var så bråttom att skaffa barn innan ni var ett mer stabilt par som hade levt tillsammans.
Nu handlar ju inte det här om huruvida du kan få vårdnaden, för är hon inte direkt olämplig så lär det inte hända. Umgänge har _barnet_ rätt till. Så nu bör du fråga mamman hur hon har tänkt sig det, både ekonomiskt och praktiskt. Hur ska en bebis kunna få en nära och god relation med dig som pappa med det avståndet? Har hon tänkt på att hon måste betala minst hälften av umgängesresorna? Har hon ens tänkt tanken att det faktiskt kan vara så att barnet skulle bo hos dig och hon sex timmar bort och hur ser hon i så fall på det?
2
Tycker att du har tänkt helt rätt i att man inte kan bo med sex timmars avstånd och ha ett barn tillsammans. Du har redan barn och har en del erfarenhet av att vara separerade föräldrar. Däremot förstår jag inte riktigt varför det var så bråttom att skaffa barn innan ni var ett mer stabilt par som hade levt tillsammans.
Nu handlar ju inte det här om huruvida du kan få vårdnaden, för är hon inte direkt olämplig så lär det inte hända. Umgänge har _barnet_ rätt till. Så nu bör du fråga mamman hur hon har tänkt sig det, både ekonomiskt och praktiskt. Hur ska en bebis kunna få en nära och god relation med dig som pappa med det avståndet? Har hon tänkt på att hon måste betala minst hälften av umgängesresorna? Har hon ens tänkt tanken att det faktiskt kan vara så att barnet skulle bo hos dig och hon sex timmar bort och hur ser hon i så fall på det?
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
