Jag är skild sedan 2 år och upplever att min relation till barnen håller på att bli osund.
Innan skilsmässan var jag ganska tillbakalutad som mamma. Tog ofta en passiv roll i familjen. Jag upplevde pappan som "huvudföräldern" framför allt till vår dotter som nu är 15. När jag blev själv med dem halva tiden byggde jag upp en mera stabil, egen relation till dem vilket förstås var bra. Men nu är jag livrädd att förlora den sista halvan (den känslomässiga) halvan av dem också. Det gör att jag inte törs gå emot deras gillande och vilja. Självklart gör jag det när det är skarpt läge, men i vardagen anpassar jag mig kanske för mycket efter dem för att jag är rädd att de inte ska trivas med mig och föredra sin pappa. Jag vet att den vägen inte är framkomlig i längden men balansen "barnen går före allt annat" och "medberoendeskap (överfokus på någon annans behov/verklighet)" är svår.
Någon som känner igen sig?
1
Kärlek eller medberoende? Jag är skild sedan 2 år och upplever att min relation till barnen håller på att bli osund.
Innan skilsmässan var jag ganska tillbakalutad som mamma. Tog ofta en passiv roll i familjen. Jag upplevde pappan som "huvudföräldern" framför allt till vår dotter som nu är 15. När jag blev själv med dem halva tiden byggde jag upp en mera stabil, egen relation till dem vilket förstås var bra. Men nu är jag livrädd att förlora den sista halvan (den känslomässiga) halvan av dem också. Det gör att jag inte törs gå emot deras gillande och vilja. Självklart gör jag det när det är skarpt läge, men i vardagen anpassar jag mig kanske för mycket efter dem för att jag är rädd att de inte ska trivas med mig och föredra sin pappa. Jag vet att den vägen inte är framkomlig i längden men balansen "barnen går före allt annat" och "medberoendeskap (överfokus på någon annans behov/verklighet)" är svår.
Någon som känner igen sig?
Jag kan känna igen mig i viss del både i mig själv, mitt ex. och mina svärföräldrar (som är skilda och har konkurrerat om våra barn).
Jag brukar fråga mig om jag gör saker för barnens skull (för att det är bra för dem på riktigt) eller för min egen (för att jag är rädd att bli ensam). Det är inte kärlek att säga ja till allt - det är egoism.
Ha det gott!
2
Jag kan känna igen mig i viss del både i mig själv, mitt ex. och mina svärföräldrar (som är skilda och har konkurrerat om våra barn).
Jag brukar fråga mig om jag gör saker för barnens skull (för att det är bra för dem på riktigt) eller för min egen (för att jag är rädd att bli ensam). Det är inte kärlek att säga ja till allt - det är egoism.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
