Fler funderingar om att gänga sig tidigt

[anne17]

Jag läste alla inläggen längre ned om att inleda förhållanden i unga år. Det var verkligen intressant med alla olika synpunkter på detta! Det jag funderar över är hur stor inverkan föräldrarnas inställning har på när ungdomar börjar ha pojk- eller flickvänner. Jag tycker mig se att de som själva gängat sig i unga år ofta får barn som gör det också. Och även att de som fått barn unga ofta får barnbarn tidigt också.


Jag var över 20 när jag flyttade ihop min nuvarande man och hade inte bott ihop med någon pojkvän innan. Jag hade pojkvänner innan, men det var inte "familjeliv". Mina barn verkar ju ha tagit efter detta. Det som bekymrar mig lite är om jag "hämmar" dem genom att berätta om hur det var för mig. När jag tänker efter så hade jag nog egentligen gärna bott ihop med någon av mina tidigare pojkväner också, men jag var så säker på att mina föräldrar inte skulle gillat det. Det var först när jag flyttade till en annan stad och hade jobb och egen bostad som jag vågade ta det steget.

Hur mycket påverkar vi våra barn när de gäller val av partner och när och hur osv? Officiellt får man ju välja själv här i Sverige men hur fria är ungomana att välja? Man påverkas ju mycket av andra om ung.

[Valerina]

Jag blev tillsammans min man när jag var 15 (han var 18). Vi förlovade oss när jag var 18, gifte oss när jag var 19 och fick sen våra barn när jag var 20, 22 och 25.
Min mamma var inte jätteglad över detta. Hon hade nog velat att vi skulle ha väntat lite. Jag och maken är fortfarande gifta och mamma har väl insett att vi visste vad vi ville då när vi var unga och att det var rätt för oss.

Det enda jag kan känna att jag borde ha gjort är att bo själv ett tag. Jag flyttade från föräldrahemmet till makens och min första gemensamma lägenhet strax innan vi gifte oss.
Jag ångrar inte att jag gifte mig ung, men jag skulle gärna ha provat att bo själv i nån liten etta med kokvrå nåt år innan jag gifte mig. Jag skulle med andra ord ha försökt att flytta hemifrån direkt när jag var 18, tog studenten och fick jobb.
Men det är det enda jag kan känna att jag saknar lite. Resor, gå på krogen och sånt har aldrig roat mig, och om det hade roat mig så hade jag kunnat göra det fast vi gifte oss. Om jag hade varit road av sånt så hade vi kanske inte skaffat barn så tidigt. Men vi ville ju starta familj, vi var hemma-människor både maken och jag. Så barnen var liksom inget hinder för att göra det vi ville

[Valerina]

Min mamma var inte lika ung mamma. Hon gifte sig med pappa när hon var 19, men sen skaffade de inte barn direkt. Mamma var 22 när brorsan föddes och 25 när jag föddes.

[k1101]

Ja det är en intressant tråd.

Det är säkert så att man färgas - både av värderingarna i hemmet och av hur omgivningen i ett lite större perspektiv agerar, men att det så klart också är annat som spelar in. Man kan ju både välja att följa föräldrarna mönster, eller rebellera, samma sak med omgivningen - anpassa sig eller medvetet gå en annan väg och så klart är det ju inte säkert att man träffar rätt partner, bara för att man är i en ålder där man enligt ens önskemål skulle vilja flytta ihop eller bilda familj.

Jag träffade t.ex. min man i ett skede när jag var helt inriktad på att lära känna nya människor, men det var vänner jag tänkte på och inte en livspartner. En långvarig relation ingick just då inte alls i planen. Samtidigt stämmer det väldigt bra med mina värderingar och min personlighet att inte flirta en massa eller ge mig in i kortvariga förhållanden.

[k1101]

Är det inte också så att det är först i backspegeln man kan avgöra det där? Om man träffar sin partner tidigt och det går bra - ja då är det svårt att säga något om det, men om förhållandet tar slut inom ett par år, så säger man att de var för unga, omogna. Men om någon i 25-års åldern gör samma "misstag", ja då är det ingen som tycker det är lika konstigt. Så jag tror ju inte att man kan döma förhållanden utifrån på det sättet. Det är bara om man är helt ärligt mot sig själv (och helst med lite perspektiv på det hela) som man kan veta om man väljer ett förhållande av "rätt" skäl (eller om man t.ex. bara vill slippa vara ensam), om man är förblindad av förälskelsen eller om man trots det gör kloka val.

[erikastockholm]

Jag tror att man mognar olika tidigt och att det till viss del är ärftligt. Jag var inte alls mogen för ett seriöst förhållande när jag var 18 år. I backspegeln kan jag nästan tycka att jag träffade min exman tidigt vid 23 år. Man ändras så mycket i åren mellan 20 och 30 år, kanske hade det varit något helt annat om vi hade träffats senare. Kanske hade vi inte vuxit inifrån varandra då...

[Valerina]

Jo så är det ju säkert. Jag vet ju bara hur det kändes för mig, jag vet ju inte om det känns lika bombsäkert för person A gifter sig som 19-åring men skiljer sig 2 år senare.

[FruFet]

Jag var knappt fyllda arton när jag träffade min första seriösa kille och vi blev allvarliga snabbt. Jag gick från att vara gymnasist till att vara yrkesarbetande med sambo på ett par månader. Som tur var skaffade vi aldrig några barn. När jag var 21 hade jag fått nog av vuxenlivet och flyttade för att börja plugga utomlands. Efter det blev det universitetet.

Mina föräldrar gillade verkligen den här killen men var nog rätt oroliga när jag valde att stadga mig så ung.

Min nuvarande man träffade jag när jag skulle fylla 23. Där gick det inte lika snabbt, det tog något år innan vi flyttade ihop och vi levde rätt separata liv (ett tag bodde vi inte ens i samma land) och slog oss till ro och skaffade familj gjorde vi inte på ett antal år, jag fick mitt första barn när jag var 29.

Jag ångrar inget men i efterhand kan jag ju se att jag var extremt omogen som tonåring även om jag verkligen inte tyckte det då.

Jag är övertygad om att man tar efter sina föräldrar. Mina var relativt unga när de träffades och gifte sig (23 typ) och det är/var normen för mig men då hade de om inte avslutat så iallafall kommit en bit på vägen med sina respektive utbildningar och levt lite oansvarigt ett par år. Det här var också på sextiotalet när man gifte sig yngre.

[Malinau]

Man påverkar helt säkert i någon mån, kanske mest genom sina egna handlingar, som förebild. Själv var jag närmare trettio innan jag flyttade ihop med någon, gifte mig och fick barn. Jag hittade ingen tidigare och hade annat för mig. Det kändes inte så viktigt. Hur sonen kommer att göra vet jag förstås inte. Han har ju också sett sina föräldrar skiljas och det kan tänkas påverka honom på något sätt. Jag skulle gissa att det gör just honom lite mer försiktig. Annars tycker jag nog att folk i allmänhet är ganska öppna för att deras ungdomar gör sina egna val.

[thess705]

Jag blev sambo första gången som 21 åring med den pojkvän som jag träffat vid 19 års ålder. Vi levde ihop i två år och sedan flyttade vi isär. Träffade min make när jag var 24 år och vi flyttade ihop när jag var 25 år kanske officiellt (dvs skrivna på samma adress) när jag var 27 år.

Mina föräldrar träffades när de var 15 resp 18 år, fick mig när de var 17 resp 20 och när mina föräldrar var 22 resp 25 år hade de tre barn. Så jag följer inte alls det mönstret (mormor och morfar fick mamma tidigt också 19 resp 20 år). ,medvetet brutit det mönstret och helt klart påverkar hemifrån då mina föräldrar verkligen tryckte på att jag skulle studera innan familj.

Och jag hoppas mina barn gör likadant. Jag hoppas inte att de skaffar barn innan de studerat, sambo kan de väl vara eller ha pojkvänner så länge de fortfarande pluggar det de vill, reser och gör saker som funkar bäst att göra innan familj, barn och andra åtaganden. Och med det menar jag inte att de ska festa järnet och ligga runt

[Lin-nea]

Jag hann med tre förhållanden på över ett år innan jag blev sambo. Vi hade träffats i tre år när vi flyttade ihop men då hade vi rest ihop ett år också. Ja sen tog det fem månader tills jag var gravid.

Flyttade ihop när vi var 26 och 29

Mina föräldrar vet jag ej exakt när de flyttade ihop men de fick första barnet när de var nästan 28 och 32 och sen kom jag två år senare.

Har inte koll på när generationen tidigare flyttade ihop men farmor och farfar gifte sig 1940 (28 och 24 år) och fick första barnet -44, mormor och morfar vet jag ibte när de gifte sig men de var 30 och 28 när första barnet föddes.

Så vi har en ingen tradition av att få barn sent. Min och föräldragenerationen är högskoleutbildade medan farmor gick i skola tills hon var 16,5 och min farfar skulle ta studenten men hoppade av mågonstans på vägen.

[Viivi]

Jag var 29 år när jag blev sambo för första gången och 34 när jag fick barn! Hade ett hyfsat seriöst förhållande innan men vi bodde inte ihop. Jag har inte tagit efter mina föräldrar! Min pappa fick barn och gifte sig, med nåt särskilt tillstånd från kungen, när han var 19 år! Mamma träffade pappa när hon var kanske 23 och fick mig när hon var 26.

[Valerina]

Och om de inte vill plugga och resa och sånt då?

[Valerina]

Fast ni har ju inte en tradition av att få barn tidigt heller. Och vad som är sent och vad som är tidigt är nog lite relativt också, jag som fick tredje barnet strax efter jag hade fyllt 25 tycker ju att det är ganska sent att få första barnet vid 28
Men så klart ännu senare att få första barnet vid 35

[Mamma Erik]

Jag var 36 när jag blev sambo för första (och förhoppningsvis den enda) gången.
Fick barn som 37-åring.
Generellt så har de flesta i min omkrets och mina släktingar stadagad sig sent och fått barn sent.
Mamma var "ung" hon var bara 24 när hon gifte sig (50-talet), troligen yngst i den kusinskaran. Men hon hade då en utbildning och fast arbete och på den tiden så var man inte sambos (jodå, det fanns, men inte vanligt) , utan man gifte sig om man ville bo ihop eller så gifte man sig för att man gravid
Jag minns att vi var inte många av mina kompisar (som var det första barnet) hade föräldrar som varit gifta längre än 9 månader innan mina kompisar föddes.
Mamma och pappa var gifta i 17 månader innan jag föddes.

[skanetjej]

vid mitt första förhållande.

Jag tror inte det är enbart av godo att bli tillsammans i unga år och bara ha en partner resten av livet.

Jag har sett det på nära håll och vad som kan ske.

[thess705]

Då behöver man ju såklart inte göra det MEN det ska ju vara den enskildes val inte ett val som kommer av att man har en pojkvän/flickvän som kanske inte riktigt vill samma sak. Som uppvuxen "på landet" så har jag sett detta och det vänder jag mig emot. Sen gör ju såklart alla som de vill men jag önskar att mina barn väntar lite med familj och barn.

[Valerina]

Det är väl just det där jag menar, att det ska vara ens egent val. Inte pojk/flick-vänenns val men inte heller föräldrarnas val
Jag tycker ofta man hör folk som säger att de tycker att unga borde vänta, de borde plugga. resa, leva och ha kul innan de skaffarbarn. Men det är ju inte det som alla gillar/vill med sitt liv

[thess705]

Absolut! Men att plugga i någon form tycker jag man bör göra innan familj åtminstone så att man kan försörja sig.

[Valerina]

Ja det tycker jag också. Och för en del räcker då gymnasiet och för andra behövs ju högskola, beroende på vad man vill bli