Behöver råd

[Anonym för vännens skull]

Hej alla kloka här inne!
Jag skulle behöva lite råd från er som kanske vet lite mer än mig om överviktsproblematik. Jag har en person som står mig nära, som har gått upp mycket i vikt. Det har egentligen varit en konstant utveckling uppåt, men nu tycker jag att hon börjar gå från "överviktig" till "fet", och där nånstans tycker jag att det är dags att tag i det.

Saken är en att det här med vikt är tabu för oss att prata om. Ett väldigt känsligt ämne helt enkelt. Personen har aldrig nånsin nämnt med ord att hon är överviktig, utan låtsas som ingenting. Själv är jag smal och tränar mycket och jag har försökt ta det den vägen, prata om träning och prata om att jag försöker äta nyttigt, men det liksom studsar. Jag vet att det förekommer mycket god mat i dennes hem, och även mycket vin och snacks. Mycket matfokus.

Jag känner att jag måste ta upp det snart, jag pallar inte längre att ha den här rosa elefanten i rummet(alltså ordspråket, inte att in vän är en elefant). Jag vill verkligen hjälpa min vän, för nu börjar det bli riktiga hälsorisker, men även socialt, hon sticker ut med sin vikt numera. Jag är rädd för att hon kommer bli jättearg på mig och tycka jag lägger mig i nåt som jag inte har med att göra. Är det dumt av mig att ta upp det? Eller är det dumt att inte göra det? Även om jag inte kan hjälpa så vill jag åtminstone att vi ska kunna prata om problemet.

Om jag tar upp det, hur ska jag göra och vad ska jag säga?

[*Emmylou*]

Varför känner du att du måste säga något? Om inte hon störs så behöver kanske inte du göra det heller? Jag har väldigt svårt att tro att hon undgått att det finns hälsorisker kopplade till övervikt.

[MrsHyde]

Det här är riktigt svårt, tycker jag. Jag fick tänka efter en stund sedan jag läst ditt inlägg. Jag tror att det är stor risk att din väninna tar illa upp om du väljer att tala om din oro för hennes vikt. Du får nog vara beredd på att det kommer hända.

Jag tror att alla överviktiga känner till att de är överviktiga, och även känner till hälsoriskerna, men att det ofta finns ett stort mått av förnekelse i det hela. Om man förnekar det för sig själv, förnekar man det ofta ännu hårdare inför andra. Risken är att du bara för höra olika typer av undanflykter eller förklaringar, "så farligt är det inte", "jag har nog fel på ämnesomsättningen för jag äter verkligen inte mycket", "jag har testat flera metoder men det funkade inte". Ofta är det så att om man ställs mot väggen, försvarar man sig med näbbar och klor och går ännu hårdare i förnekelse.

Man måste liksom bestämma sig själv för att "NU räcker det!", innan dess är det väldigt lite man kan påverka någon annan att göra något åt sin vikt.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle ta upp det med henne alls om jag vore i dina kläder. Jag tror det är bättre att gå den vägen du redan försökt, att försöka peppa henne genom att exempelvis bjuda med henne på promenader, bjuda på nyttigt fika etc.

[thess705]

Jag skulle inte säga något alls. Precis som Mrs Hyde skriver så vet de flesta överviktiga att de är överviktiga men att ta tag i sin vikt kan de bara göra på egen hand. Och du kam finnas där och städja henne om hon tar tag i sin vikt.

[heather]

Jag är överviktig. Det är det absolut mest tabubelagda samtalsämnet för min del. Jag pratar med ytterst få personer om detta. Om någon tar upp ämnet, undviker jag hela tiden att bli personlig. Man kan absolut säga att det "studsar".

Det betyder inte att jag inte är medveten om min övervikt eller om hälsoriskerna. Min övervikt är min stora sorg, och jag hoppas att jag ska kunna göra något åt den. Jag försöker, men det är inte alltid så lätt att bestämma sig. När jag gör mina viktminskningsförsök, så berättar jag inte detta för folk i allmänhet, utan bara för samma få utvalda.

Jag tänker att du inte ska ta upp det med din vän. Som övriga säger är risken stor att hon förnekar problem, och kanske också blir arg. Saken är den, att det är inte alls säkert att hon förnekar problemet inför sig själv, utan bara inför dig. Hon vill inte prata med dig om det. Det har du ju själv redan sett. Hon vet att hon är överviktig. Hon vet att hon borde ta itu med det. Inget någon annan säger kommer att få henna att börja med detta, utan det måste helt och hållet komma från henne själv. Om du vill hjälpa henne, så bli en person som hon kan vända sig till när hon är redo. Fördöm inte hennes ätande. Kom inte med pikar om viktminskning eller käcka smaltips. Men var en förebild, och försök inspirera, inte med ord tror jag, utan i handling.

Jag har en mycket nära vän, som jag har pratat med det mesta om. Men det tog tio år innan jag tog upp ämnet min övervikt. Så känsligt är det för mig. Och det var nödvändigt att det var jag som tog upp det. Det hade inte fungerat om det hade initierats av henne.

[Eriksdotte]

Håller med övriga - och heather - med fint skrivet och bra förklarat! Önskar dig all lycka!

[MrsHyde]

Så bra du skriver, heather!

[Valerina]

Har inga kloka råd att ge men jag tror att jag håller med övriga skribenter. Och så önskar jag dig lycka till med stöttningen av din kompis.

[KarolinaA]

Jag skulle inte säja något till henne, har en vän som gått upp mycket i vikt de senaste 10 åren sedan hon fick barn, samtidigt har hon inte riktigt haft tid att röra på sig.
Det jag har gjort sista åren är att erbjuda henne att följa med mig när jag går en runda jag har som är på ca 4 km, ibland går hon med och ibland inte, om jag ska iväg och träna erbjuder jag henne att följa med eftersom jag vill ha sällskap, det är alltid roligare att träna om man är två.
Och nu efter dessa två år är att hon tagit kontakt med mig och nu klara hon av att prata om sin övervikt, som är stor. Nu har vi en kväll i veckan tillsammans när hennes man tar hand om barnen, han jobbar egentligen borta månd-fred men kommer hem för att stötta henne i att må bra. Den kvällen åker vi på gym tillsammans eller går promenader och lagar hälsosam mat tillsammans, sedan har vi två dagar till som som vi promenerar på då är hennes barn ensamma en stund. Nu sista 3 månaderna har hon gått ner nästan 10 kg! och hon är jätte stolt och det är jag också att jag bara fanns där men utan krav, jag bara erbjude henne att följa med.

Med detta vill jag nog säga att säj ingenting men finns där och erbjud att hon kan följa med på dina promenader. Lycka till!

[CoxOrange]

verkar det som. Jag sa till att jag var orolig och att jag villle ha min vän kvar länge. Frågade om jag på nåt vis kunde hjälpa. Jag visste att hon självklart visste om sina problem men jag tycker att inte riktig vän ävern vågar ta de svår a frågorna. Inte så att jag tagit upp det mer än en gång. Tjatar gör jag inte. Men jag uppfattade det som att hon ändå tykcte det var ok att jag brydde mig.