Hösten...
Singelmingel
  1. Medlem sedan
    Jul 2001
    #1

    Hösten...

    Ja, rent tekniskt är det väl sommar i fyra dagar till men löven börjar gulna, det blir mörkt tidigare och helt plötsligt blev det kallt.
    Tycker iofs att det är lättare att ta emot hösten efter en sommar som faktiskt var som den skulle, men värmen kunde gott stannat lite längre.


    Kanske är det detta som gör att jag redan känner mig lite "höst bluesig", inte deppig men lite låg. Jag har mycket kul att se framemot i höst, men det enda jag kan tänka på nu är att jag ska tillbringa ännu en höst i ensamhet.


    Eller, i ensamhet är väl fel ord - "som singel" är väl mer rätt. Men när hösten kommer känner jag mig ensam. Jag har vänner, jag har kompisar och jag har en familj (döttrar, föräldrar, bror) - men ändå ensam.

    Och det värsta är att jag har gett upp. Jag är en "vingklippt fågel som inte ens drömmer mer". Måhända har jag målat in mig i ett hörn, genom att sätta upp en helt orealistisk önskelista, men samtidigt så känner jag att om jag ska "ha" någon så ska det vara någon som jag verkligen vill ha (på alla nivåer) och som verkligen vill ha mig. Inte någon bara för att inte vara ensam.


    Oftast gör det inget, jag trivs väldigt bra med att vara själv och självständig och singel - men när hösten kommer.... Njae, not so much. Då drömmer jag om någon att gå promenader med, att dela en flaska vin med, att gå på teater med. Att bara vara med.

  2. 1
    Hösten... Ja, rent tekniskt är det väl sommar i fyra dagar till men löven börjar gulna, det blir mörkt tidigare och helt plötsligt blev det kallt.
    Tycker iofs att det är lättare att ta emot hösten efter en sommar som faktiskt var som den skulle, men värmen kunde gott stannat lite längre.


    Kanske är det detta som gör att jag redan känner mig lite "höst bluesig", inte deppig men lite låg. Jag har mycket kul att se framemot i höst, men det enda jag kan tänka på nu är att jag ska tillbringa ännu en höst i ensamhet.


    Eller, i ensamhet är väl fel ord - "som singel" är väl mer rätt. Men när hösten kommer känner jag mig ensam. Jag har vänner, jag har kompisar och jag har en familj (döttrar, föräldrar, bror) - men ändå ensam.

    Och det värsta är att jag har gett upp. Jag är en "vingklippt fågel som inte ens drömmer mer". Måhända har jag målat in mig i ett hörn, genom att sätta upp en helt orealistisk önskelista, men samtidigt så känner jag att om jag ska "ha" någon så ska det vara någon som jag verkligen vill ha (på alla nivåer) och som verkligen vill ha mig. Inte någon bara för att inte vara ensam.


    Oftast gör det inget, jag trivs väldigt bra med att vara själv och självständig och singel - men när hösten kommer.... Njae, not so much. Då drömmer jag om någon att gå promenader med, att dela en flaska vin med, att gå på teater med. Att bara vara med.
  3. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #2

    Välkommen i klubben

    Jag känner igen mig i allt du skriver, ja utom det där med vädret då. Nu är det ju perfekt!
    Men annars så: Att sakna någon att göra saker med och att ha gett upp i största allmänhet - jodå, så känner jag också.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  4. 2
    Välkommen i klubben Jag känner igen mig i allt du skriver, ja utom det där med vädret då. Nu är det ju perfekt!
    Men annars så: Att sakna någon att göra saker med och att ha gett upp i största allmänhet - jodå, så känner jag också.
  5. Medlem sedan
    May 2013
    #3
    Oj vad jag känner igen mig. Så då är vi tre i klubben!
  6. 3
    Oj vad jag känner igen mig. Så då är vi tre i klubben!
  7. Medlem sedan
    Jun 2002
    #4
    Usch ja, fasar för kommande årstid..
  8. 4
    Usch ja, fasar för kommande årstid..
  9. Medlem sedan
    Jan 2009
    #5
    Jag är absolut inne i samma bana som du. Jag tänker att det vore trevligt att träffa någon, men rent kroppsligt så känner jag inte alls det. Min kropp säger ifrån att jag inte alls ska ut och dejta just nu. Bara jag tänker på dejter så säger kroppen nej och jag blir stressad. Så jag lyssnar på kroppen och avstår. Dock känner jag mig inte så ensam utan så länge jag avstår från tankar på dejter så känner jag en stor harmoni konstigt nog.
    Ha det gott!
  10. 5
    Jag är absolut inne i samma bana som du. Jag tänker att det vore trevligt att träffa någon, men rent kroppsligt så känner jag inte alls det. Min kropp säger ifrån att jag inte alls ska ut och dejta just nu. Bara jag tänker på dejter så säger kroppen nej och jag blir stressad. Så jag lyssnar på kroppen och avstår. Dock känner jag mig inte så ensam utan så länge jag avstår från tankar på dejter så känner jag en stor harmoni konstigt nog.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar