Det gäller inte mej utan en bekant där familjen smått brakat samman. Vad anser Ni är självklara saker tonåringar ska göra, vilka regler i hemmet och utanför hemmet ska man ha?
Och hur ska föräldrar beté sej för att vara bra förebilder? Hur får man en familj att fungera?
Oj, har familjen brakat ihop
Överst på listan skulle jag nog skriva "Bete sig hövligt mot varandra"
På andra plats, man hjälper varandra
Och det tredje, man får inflytande efter ansvar och med det menar jag att ju mer man engagerar sig i hemmets sysslor, ju mer får man även vara med och påverka ens vardag.
Men så måste man även göra klart för att föräldrarna står huvudansvaret och de har alltid rätt till ett veto, men som förälder så får man använda vetot med förnuft.
Men vi har inte så perfekt liv hemma, här ryks det ihop och även om sonen köper resonemanget så går det inte alltid in
Konsekvenser, tja, något som biter på alla ungdomar är internet. Dvs man får göra klart för tonåringarna att deras internet (både på mobilen och i hemmet) kan hänga löst om de inte gör sitt bästa för att få vardagen att fungera.
Oj vilka stora frågor!...
Jag kan nog bara svara på hur vi haft det (och har det) i vår familj.
För mig är det självklart att alla hjälps åt. Mina barn har dock inte behövt göra så värst mycket hemma, mer än hålla ordning på sina rum och bära sin tvätt till tvättstugan, typ. Alltså inte sådär regelbundet - däremot förväntar jag mig, att NÄR jag ber dem, så vill jag inte höra något gnäll.
Sen har de såklart gjort en del själv ändå, självmant - speciellt nu när jag varit sjuk. De vill ju inte att jag ska fara illa.
En annan självklarhet är att man beter sig schysst mot varandra. Men det är ju ingen regel, det är ju nåt som bara är, och vi VILL ju vara schyssta mot varandra eftersom vi gillar varandra. Sen blir det ju tjafs ibland ändå, men jag skulle inte stå ut med ständigt bråk och osämja mellan familjemedlemmar.
Annat är sånt som att man tackar för maten, plockar undan efter sig o s v.
Utanför hemmet har jag varit mer noga med beteendet, men även där är det egentligen självklarheter. Man sköter skolan, man kommer hem när man har sagt (eller så ringer man och talar om att man är sen). Är man hos kompisar så beter man sig bra och artigt mot deras familjer, såklart.
För mig har det inte varit ok att tonåringar är ute och springer på nätterna hur som helst (om det varit nåt speciellt så är det ju en annan grej - men att bara hänga på stan på helgnätterna är inget alternativ). Men det har inte varit något problem, de har aldrig fattat poängen med att göra nåt sånt.
Som förälder har jag varit mycket för "frihet under ansvar". Så länge man sköter sig så säger jag sällan nej till sånt de frågat om, och de har fått ta egna beslut ganska tidigt. Jag har sällan (typ aldrig) tyckt att det är nödvändigt att ta fram piskan (och då pratar jag inte om en fysisk piska såklart). Även om de gjort dumma val så har det gått att reda ut på andra vis - straff är inget jag håller på med.
Jag har också uppmuntrat sånt som stärker sammanhållningen i familjen, helt enkelt för att jag är en familjemänniska själv
Hur man får en familj att fungera....jaadu. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Jag har ju dessutom skilt mig från barnens far, så där fungerade familjen uppenbarligen inte
Regel nummer ett för tonåringar: Man ska sköta skolan och göra så gott man kan. Själv ansvara för att man kommer upp på morgonen. Själv ansvara för att göra det som behöver göras map på skolarbete.
Man ska sköta sin hygien och sin träning.
Man ska bete sig trevligt mot resten av familjen inklusive besökande (släktingar eller ej).
Man ska delta vid familjens gemensamma middag varje dag om inget speciellt föreligger, kompisar är alltid välkomna om tillräckligt med mat finnes. Säger man till innan finns alltid tillräckligt med mat.
Man följer familjens rutiner gällande tex när ngt är på väg att ta slut.
Man ansvarar själv för ordning och städning i sitt rum inklusive sängkläder.
Man meddelar alltid om man inte kommer hem normal tid.
Föräldrar är förebilder genom att visa extra mycket respekt åt tonåringarna. Tex alltid knacka om deras dörr är stängd. Vänta på ett "Kom in". Aldrig utdela godtyckliga konsekvenser som tex indraget internet (det är jag totalt allergisk emot). Låta tonåringarna få plats i hemmet. Vill de ha gäster och vara ifred så håller man sig undan.
Naturliga konsekvenser av ett dåligt beteende är inte fel. Gör man inte läxan får man ju skämmas själv. Är sängkläderna skitiga så får man ju själv sova där i skiten. Osv.
Att visa respekt och ta visad respekt för självklart tror jag är väldigt bra.
Vad tråkigt det låter med en sammanbrakad familj...
Skolan glömde jag, den är viktig att sköta sig.
Att jag tog upp internet är nog för att är det en familj som håller på att braka samman så måste man nog ha en tydlig konsekvens.
Att då använda internet för att lana, chatta med kompisar etc för att sedan fräsa åt föräldrarna och bete sig illa kan vara nödvändigt.
För hur som helst, det är nog den enda kännbara konsekvensen.
Men självklart det ska vara något som de vet om innan. Inte att man använder det godtyckligt
Jag tror också på frihet under ansvar, men är det som Gretah beskriver det, så är det nog en bit att gå innan det fungerar
Ja, det är svårt det där... Visar man att man inte kan ta ansvar, så kan man ju inte få så mycket frihet heller. Men det är svårt att lära sig att ta ansvar om man inte får frihet att göra det.... Moment 22.
Fast uppfostran genom värsta tänkbara straff är inget som funkar i längden tror jag.
Att samtala respektfullt om vad som händer och framtiden är mer sånt jag tänker fungerar.
Om det är riktigt, riktigt illa med tex droger inblandat så tror jag inte heller internetavstängning funkar.
Tack, jag har skrivit ner dina synpunkter, få se vad övriga har att säga, sen ska jag försöka göra något av det och presentera lite försiktigt för en av dem.
Beror på orsaken känner jag här till vad sm fått familjen att braka ihop till vad svaret blir här.
Som förälder agerar man nog olika beroende på vilken "sort" av tonåring man har. Ex har jag ett mycket mer tillåtande klimat mot tonårssonen som är extremt skötsam mot då dottern var i samma ålder och mer "party party" och skolan var så där kul...
Men generellt så måste alla bidra i familjen på den nivå de själva kan och förmår, därför kan det också vara olika olika perioder precis som för maken och mig faktiskt. Om jag är inne i ett stim på jobbet med deadline att klara så gör han lite mer och tvärtom.
Som tonårsförälder eller förälder i huvud taget tycker jag rent generellt att det är förkastligt att vara den "ovuxne" i barn föräldrarrelationen.
Hade en kollega i 40 års ålder som bodde på krogen, tog hem olika pojkvänner och var bakfull varje söndag under en lång period. Barnen hade inga ramar och ingen bra förebild under den här tiden och mådde då såklart rätt dåligt av den otryggheten.
Jag vill lägga till att jag tror att det är viktigt att vi vuxna i familjen är goda förebilder vad gäller relationen. Att man absolut inte tilltalar varandra respektlöst, att man är kärleksfull mot varandra, att man gör det man kan för att underlätta för varandra. Och att man hanterar eventuella konflikter de vuxna emellan, på ett bra sätt.
Då har vi det ganska lika
Mina barn har heller aldrig hängt ute med kompisar och trots att han nu börjat sista gymnasieåret så har han inte varit på en enda fest. Han har flickvänner istället. ( ja en i taget alltså)
Mycket sunt tänkande kring en fungerande familj.
En fungerande familj bråkar och tjaffsar också ibland, men när bråket och tjaffset alltid finns där då hjälper inga regler heller, ingen orkar till slut med.
Oj. Det där börjar ju när barnen är små. Vänlighet, respekt, kärlek. Det är det som är grejen. Mina barn har inga "sysslor". De hjälper mig däremot alltid då jag ber om hjälp eller ber dem göra något, antagligen för att jag hjälper dem då de behöver hjälp, skjuts eller bara stöd. Förebild är man ju hela tiden, men man ska inte inbilla sig att barn blir kopior av en själv bara för att man själv gör på ett visst sätt...
Ja du har så rätt så. Kanske funkar det inte alltid, men man ska sträva mot det iallafall. I det här fallet verkar det som att allt skriks rakt ut, otäcka hot om att ta livet av sej förekommer, dock bara dumma förflugna ord men sånt sätter sej i bakhuvudet iallafall på andra . Det krävs psykologhjälp då en av dem har mycket trassel i bagaget och förmodligen också familjerådgivning.
Ja det är ledsamt när eländet tar överhand. Jag tar ingens parti men lyssnar på vad som sägs.
Jag tänker på det här med internet, att du inte tycker om att ta bort det som "straff", men om det är ett stort problem? Tonåring som sitter från det han kommer hem tills läggdags runt midnatt i bästa fall... Som inte kan komma och äta för att man är mitt i ett spel tex... Hur får man bukt med det, eller ska man låta det vara för det är så dagens ungdomar lever?
Det gjorde min mamma när jag var i värsta puberteten. Det värsta jag har sagt när jag blivit förbannad är nog att jag känner för att flytta eftersom jag tydligen gör allt fel. Inte bra, men då var jag rejält förbannad, både på sambon och sonen
Nä, en förälder ska vara förälder. Din kollega var ingen bra förebild alls och hennes beteende speglade säkert hennes mående, men då måste man ta itu med det. Det är man skyldig sej själv och sina barn.
I det här fallet är det ena föräldern som mår mycket dåligt, har ingen självkänsla alls och allt bottnar i uppväxten. Och nu mår alla dåligt.
Man blir ju arg och besviken ibland och det där med att flytta har slunkit ur min mun också.
Nä, det där med sysslor har vi aldrig fått att fungera, däremot gärna hjälp utan sura miner när man ber om det.
Om man som förälder mår väldigt dåligt inombords pga yttre faktorer som denne aldrig kunde påverka och det tär och tär, då blir man ju ingen bra förebild. Inte för att det är fel el fult att ha problem men ofta mäktar en sån person inte med allt och kan ju tex uttrycka sej i ett missbruk eller fruktansvärda humörsvängningar odyl. Hur fasen upprätthåller man sin föräldraroll då, när övriga familjen aldrig vet vad dom väntas...
För det första anser jag att det är stor skillnad på en 13-åring och en 19-åring, men oavsett det så finns det några grundläggande saker som man ska klara som tonåring i alla tonår så att säga:
- Ta ansvar för sitt eget, alltså sina läxor, sin hygien, lägga sina kläder i tvätten, packa sina grejer, komma i tid till sina grejer, ställa undan disk efter sig själv, ta sig själv mat om man är hungrig och sådant grundläggande.
- Uppföra sig på ett sätt som andra människor accepterar och visa andra respekt och hänsyn
- Utan tjafs hugga in och hjälpas åt med det som behöver göras, exempelvis gå ut med sopor, plocka ur en diskmaskin, laga en måltid ibland, passa ett syskon en stund. Med stigande ålder tycker jag dessutom att de inte ska behöva vänta på instruktion, utan faktiskt se att soppåsen är full och bara ta ut den.
Men när det gäller familjer som du beskriver att det "smått brakat samman" så undrar jag lite. Dels undrar jag över hur föräldrarna själva beter sig som förebilder och dels undrar jag hur de fostrat sina barn. Man kan inte strunta i att fostra dem tills man tröttnar på dem när de är tonåringar. Då får man allt erkänna sitt eget misstag till att börja med. Sedan finns det så enkla saker som att om det ständigt är mamma som lagar mat och tar hand om disken medan pappa kommer till dukat bord och sedan bara går, så kan man ju inte förvänta sig att i synnerhet sonen - vars manliga förebild pappan är - ska göra på något annat sätt.
En av de viktigaste sakerna för oss föräldrar är, tror jag, just hur man uppför sig som förebild, för det är ju ganska sant att ens barn gör som man gör, inte som man säger.
