Snärtsam bonusfamilj
Separation
  1. Anonym
    #1

    Snärtsam bonusfamilj

    Min exmans nya kvinna kom in i våra liv långt innan vår skilsmässa för 2 år sedan. Hon är den direkta anledningen till att jag inte längre har kvar min livskamrat sedan 20 år tillbaka, och min familj.
    Hon har också en familj som hon fortfarande bor med men mitt ex och hon är ändå ett par officiellt. Nu har de börjat umgås familjevis med alla barn. Alla kommer bra överens och gillar varandra vilket förstås är jättebra. Det absolut bästa. Men i mig skär det som knivar. När mina barn trivs med henne. Och hennes barn. Jag blir skräckslagen inför framtiden; tänk om de kommer att föredra henne? Hon har det gott ställt till skillnad från mig och jag är så rädd att mina barn ska bli köpta av det. Hon kommer att kunna erbjuda dem saker jag förmodligen aldrig kommer att kunna. Till saken hör att min äldsta dotter som är 15 år är extremt bunden till sin pappa. Den tiden hon tillbringar med mig är bara transportsträckor som hon måste ta sig igenom tills hon får vara med honom igen. Och jag kan bara se på. Jag blir mer och mer en reservförälder. Jag vet att detta är barnsliga känslor och jag visar dem inte för barnen, men de är där.
    Någon som känner igen sig?
  2. 1
    Snärtsam bonusfamilj Min exmans nya kvinna kom in i våra liv långt innan vår skilsmässa för 2 år sedan. Hon är den direkta anledningen till att jag inte längre har kvar min livskamrat sedan 20 år tillbaka, och min familj.
    Hon har också en familj som hon fortfarande bor med men mitt ex och hon är ändå ett par officiellt. Nu har de börjat umgås familjevis med alla barn. Alla kommer bra överens och gillar varandra vilket förstås är jättebra. Det absolut bästa. Men i mig skär det som knivar. När mina barn trivs med henne. Och hennes barn. Jag blir skräckslagen inför framtiden; tänk om de kommer att föredra henne? Hon har det gott ställt till skillnad från mig och jag är så rädd att mina barn ska bli köpta av det. Hon kommer att kunna erbjuda dem saker jag förmodligen aldrig kommer att kunna. Till saken hör att min äldsta dotter som är 15 år är extremt bunden till sin pappa. Den tiden hon tillbringar med mig är bara transportsträckor som hon måste ta sig igenom tills hon får vara med honom igen. Och jag kan bara se på. Jag blir mer och mer en reservförälder. Jag vet att detta är barnsliga känslor och jag visar dem inte för barnen, men de är där.
    Någon som känner igen sig?
  3. Medlem sedan
    Jan 2009
    #2
    Jag känner inte alls igen mig, men mitt råd till dig är att ta hjälp. Det låter absolut som om du behöver prata med någon om detta.

    Du är viktig som mamma. Du är bra som du är. Hon kan aldrig ersätta dig! Många många kramar!!!
    Ha det gott!
  4. 2
    Jag känner inte alls igen mig, men mitt råd till dig är att ta hjälp. Det låter absolut som om du behöver prata med någon om detta.

    Du är viktig som mamma. Du är bra som du är. Hon kan aldrig ersätta dig! Många många kramar!!!
  5. Anonym
    #3
    Hehe.. Jag har gått i terapi för tusen och åter tusentals kronor i ett par år. Utan det hade jag inte överlevt då vår skilsmässa var av fulaste, brutalaste slag. Känslorna sitter så otroligt djupt.
  6. 3
    Hehe.. Jag har gått i terapi för tusen och åter tusentals kronor i ett par år. Utan det hade jag inte överlevt då vår skilsmässa var av fulaste, brutalaste slag. Känslorna sitter så otroligt djupt.
  7. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #4

    Känner inte igen mig, nej

    Här är det tvärtom: Mina barn har i praktiken övergett sin mamma och flyttat in hos mig men det har inte handlat om pengar eller materiella ting utan om tid, engagemang och intresse för dem.

    Det låter som om du är osäker på dig själv men dina barn har bara en mamma och det är de väl medvetna om. Man kan göra mycket med barnen som inte kostar pengar.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  8. 4
    Känner inte igen mig, nej Här är det tvärtom: Mina barn har i praktiken övergett sin mamma och flyttat in hos mig men det har inte handlat om pengar eller materiella ting utan om tid, engagemang och intresse för dem.

    Det låter som om du är osäker på dig själv men dina barn har bara en mamma och det är de väl medvetna om. Man kan göra mycket med barnen som inte kostar pengar.
  9. Medlem sedan
    May 2005
    #5
    Du skriver "Och jag kan bara se på." Det låter väldigt passivt, som att du inte ens försöker och som om du tror att du inte själv har någon makt över vad du själv gör och hur ditt liv är.

    Dels tror jag att du måste sluta tänka så och dels tror jag att du måste sluta jämföra dig med pappan och hans nya (och kanske andra) och använda dina kvaliteter istället. Du har dina men kommer aldrig att få andras. Det är som att sätta sig en hel regnig dag och sura över att solen inte lyser.

    Pengar är inte det mest värdefulla man kan ge sina barn. Långt ifrån.
  10. 5
    Du skriver "Och jag kan bara se på." Det låter väldigt passivt, som att du inte ens försöker och som om du tror att du inte själv har någon makt över vad du själv gör och hur ditt liv är.

    Dels tror jag att du måste sluta tänka så och dels tror jag att du måste sluta jämföra dig med pappan och hans nya (och kanske andra) och använda dina kvaliteter istället. Du har dina men kommer aldrig att få andras. Det är som att sätta sig en hel regnig dag och sura över att solen inte lyser.

    Pengar är inte det mest värdefulla man kan ge sina barn. Långt ifrån.
  11. Anonym
    #6
    Jag vill förtydliga mitt inlägg: jag tror inte för ett ögonblick att pengar kan ersätta kärlek. Men jag vet att barn kan "köpas" för stunden. Men mitt största problem med bonus-situationen är den känslomässiga prestigeförlusten. Jag är en stark människa med en stark utstrålning och stor initiativförmåga. Jag sitter inte passiv och "ser på". När jag skrev så menade jag att jag måste acceptera att framförallt min dotter älskar sin pappa mera än vad hon älskar mig. Han är hennes stora kärlek, jag mera som en väninna. Hon trivs också bättre i hans miljö för de har samma läggning och intressen. Inget konstigt och det måste hon ha lov till. Det gör ont ändå.
  12. 6
    Jag vill förtydliga mitt inlägg: jag tror inte för ett ögonblick att pengar kan ersätta kärlek. Men jag vet att barn kan "köpas" för stunden. Men mitt största problem med bonus-situationen är den känslomässiga prestigeförlusten. Jag är en stark människa med en stark utstrålning och stor initiativförmåga. Jag sitter inte passiv och "ser på". När jag skrev så menade jag att jag måste acceptera att framförallt min dotter älskar sin pappa mera än vad hon älskar mig. Han är hennes stora kärlek, jag mera som en väninna. Hon trivs också bättre i hans miljö för de har samma läggning och intressen. Inget konstigt och det måste hon ha lov till. Det gör ont ändå.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar