Hur gör man?
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Mar 2000
    #1

    Hur gör man?

    Barnens farfar begick självmord i förrgår o vi måste ju berätta för barnen men mannen tycker det är så svårt så han har inte klarat det än. Han vill inte berätta hur men vi är ganska säkra på att de kommer fråga hur det gick till. Barnen är 16, 12, 10 och 8 år gamla.
    Farfar sköt sig
  2. 1
    Hur gör man? Barnens farfar begick självmord i förrgår o vi måste ju berätta för barnen men mannen tycker det är så svårt så han har inte klarat det än. Han vill inte berätta hur men vi är ganska säkra på att de kommer fråga hur det gick till. Barnen är 16, 12, 10 och 8 år gamla.
    Farfar sköt sig
  3. Salander
    #2
    Så stora barn får reda på sanningen hur eller hur.
    Bättre från er än av en granne eller annan släkting.
    Sen behöver man inte gå in på detaljer, men att det var självmord kan jag inte tycka att man ska undanhålla
    Ja det är förskräckligt svårt att berätta om det och man får fundera igenom hur man sa säga.. Depression är en sjukdom och man kanske kan berätta på det viset. Att farfar var så sjuk att det blev sådär.
    De äldre kommer att fråga hur det gick till, åttaåringen kanske kan skonas från det om inte frågan kommer direkt från henom.
    Beklagar er svåra situation och sorg..
  4. 2
    Så stora barn får reda på sanningen hur eller hur.
    Bättre från er än av en granne eller annan släkting.
    Sen behöver man inte gå in på detaljer, men att det var självmord kan jag inte tycka att man ska undanhålla
    Ja det är förskräckligt svårt att berätta om det och man får fundera igenom hur man sa säga.. Depression är en sjukdom och man kanske kan berätta på det viset. Att farfar var så sjuk att det blev sådär.
    De äldre kommer att fråga hur det gick till, åttaåringen kanske kan skonas från det om inte frågan kommer direkt från henom.
    Beklagar er svåra situation och sorg..
  5. Medlem sedan
    Jul 2006
    #3
    Oj, det var en tung nyhet att behöva framföra till barnen. Beklagar sorgen även för er naturligtvis. Döden är ofta läskig för barnen och väcker ofta många frågor, även om det är ett naturligt och kanske väntat dödsfall. Ett självmord blir förstås värre, och kan väcka oro och funderingar hos barnen om de gjort något fel och om någon annan i deras närhet kan göra samma sak. Jag tror på att vara ärlig med vad som hänt och låta dem ställa så många frågor de vill. Kanske kan du ringa bup och be om råd?
  6. 3
    Oj, det var en tung nyhet att behöva framföra till barnen. Beklagar sorgen även för er naturligtvis. Döden är ofta läskig för barnen och väcker ofta många frågor, även om det är ett naturligt och kanske väntat dödsfall. Ett självmord blir förstås värre, och kan väcka oro och funderingar hos barnen om de gjort något fel och om någon annan i deras närhet kan göra samma sak. Jag tror på att vara ärlig med vad som hänt och låta dem ställa så många frågor de vill. Kanske kan du ringa bup och be om råd?
  7. Medlem sedan
    Mar 2000
    #4
    Så tungt och jobbigt för er. Jag beklagar sorgen.

    Jag tror att det bästa är att vara ärlig och berätta för barnen vad som hänt, men att inte ge dem mer information än de efterfrågar.

    Ofta försöker vi vuxna göra berättelsen mer utförlig för att vi själva vill veta just de sakerna, medan barnen kanske funderar över helt andra saker.

    Berätta så rakt, enkelt och ärligt det går (jättesvårt, förstås) och svara sedan på alla funderingar och frågor som dyker upp hos dem.

    Min erfarenhet är också att det hjälper barn att göra dem delaktiga, att inte "stänga dem ute" för att skydda dem. De kan, till exempel, utifrån ålder och personlighet, vara med och tycka till om begravningen. Har de något särskilt minne de vill ska tas upp eller någon sång de tycker om/vet att farfar tyckte om etc.
    lyrasmamma.wordpress.com
  8. 4
    Så tungt och jobbigt för er. Jag beklagar sorgen.

    Jag tror att det bästa är att vara ärlig och berätta för barnen vad som hänt, men att inte ge dem mer information än de efterfrågar.

    Ofta försöker vi vuxna göra berättelsen mer utförlig för att vi själva vill veta just de sakerna, medan barnen kanske funderar över helt andra saker.

    Berätta så rakt, enkelt och ärligt det går (jättesvårt, förstås) och svara sedan på alla funderingar och frågor som dyker upp hos dem.

    Min erfarenhet är också att det hjälper barn att göra dem delaktiga, att inte "stänga dem ute" för att skydda dem. De kan, till exempel, utifrån ålder och personlighet, vara med och tycka till om begravningen. Har de något särskilt minne de vill ska tas upp eller någon sång de tycker om/vet att farfar tyckte om etc.
  9. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #5
    Gör det så odramatiskt som möjligt. Säg att farfar orkade med sina demoner längre så han valde att dö. Sedan svarar man på de frågor som kommer
    Beklagar sorgen
  10. 5
    Gör det så odramatiskt som möjligt. Säg att farfar orkade med sina demoner längre så han valde att dö. Sedan svarar man på de frågor som kommer
    Beklagar sorgen
  11. Medlem sedan
    Aug 2011
    #6
    Är det ett odramatiskt sätt, menar du?... Att börja prata om demoner?...
    Jag tror att det är alldeles för abstrakt, möjligtvis att sextonåringen kan förstå vad som menas med det men absolut inte de mindre barnen.

    Det är självklart oerhört svårt hur man än säger. Men jag tror att jag skulle vara mer konkret, men utan att gå in på detaljer. Farfar kanske har mått väldigt dåligt tidigare och då skulle jag börja därifrån. Förklara att så gott som alla människor mår dåligt ibland i livet, men att det blir en sjukdom hos en del och sjukdomen kan göra att man inte orkar leva längre. Ungefär som att hjärtat "går sönder" för en del så kan själen "gå sönder" hos andra. Och att det är vad som hände farfar.
    Därifrån är det kanske också lättare att tackla ev. skuldkänslor - om farfar hade blivit sjuk i hjärtat hade det ju inte varit någons fel. Och att det är likadant här.

    I övrigt tycker jag att Kat hade bra tankar!
    Jag beklagar verkligen . Ta hand om varandra!
  12. 6
    Är det ett odramatiskt sätt, menar du?... Att börja prata om demoner?...
    Jag tror att det är alldeles för abstrakt, möjligtvis att sextonåringen kan förstå vad som menas med det men absolut inte de mindre barnen.

    Det är självklart oerhört svårt hur man än säger. Men jag tror att jag skulle vara mer konkret, men utan att gå in på detaljer. Farfar kanske har mått väldigt dåligt tidigare och då skulle jag börja därifrån. Förklara att så gott som alla människor mår dåligt ibland i livet, men att det blir en sjukdom hos en del och sjukdomen kan göra att man inte orkar leva längre. Ungefär som att hjärtat "går sönder" för en del så kan själen "gå sönder" hos andra. Och att det är vad som hände farfar.
    Därifrån är det kanske också lättare att tackla ev. skuldkänslor - om farfar hade blivit sjuk i hjärtat hade det ju inte varit någons fel. Och att det är likadant här.

    I övrigt tycker jag att Kat hade bra tankar!
    Jag beklagar verkligen . Ta hand om varandra!
  13. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #7
    Demoner behöver man kanske inte avända, det var mer för att jag inte hittade ett bättre ord såhär på morgonkvisten.
  14. 7
    Demoner behöver man kanske inte avända, det var mer för att jag inte hittade ett bättre ord såhär på morgonkvisten.
  15. Medlem sedan
    Oct 2013
    #8
    Oj, oj, vilken tragedi för alla inblandade. Jag vet inte vad som är rätt, men jag skulle nog säga något i stil med att "farfar inte orkade leva längre. Han älskade oss alla, men livet var för tungt för honom". Tror jag. Jag skulle nog inte säga något om sjukdom, eftersom mina egna barn skulle tolka det som något som skulle kunna drabba dem från ena dagen till den andra. Inte heller att han "mådde dåligt", för det skulle mina egna barn ha misstolkat. Tillvägagångssättet är det inte mening med att hymla om, för sanningen är lättare att hantera än fantasier. Du får utgå från hur du vet att dina barn brukar reagera på saker och ta det lite långsamt. Lögner är aldrig, aldrig rätt.
  16. 8
    Oj, oj, vilken tragedi för alla inblandade. Jag vet inte vad som är rätt, men jag skulle nog säga något i stil med att "farfar inte orkade leva längre. Han älskade oss alla, men livet var för tungt för honom". Tror jag. Jag skulle nog inte säga något om sjukdom, eftersom mina egna barn skulle tolka det som något som skulle kunna drabba dem från ena dagen till den andra. Inte heller att han "mådde dåligt", för det skulle mina egna barn ha misstolkat. Tillvägagångssättet är det inte mening med att hymla om, för sanningen är lättare att hantera än fantasier. Du får utgå från hur du vet att dina barn brukar reagera på saker och ta det lite långsamt. Lögner är aldrig, aldrig rätt.
  17. Medlem sedan
    Mar 2000
    #9

    Tack för alla svar

    Jo jag sa att han ska berätta som det är iallafall att det var självmord men mannen tycker det är för hemskt. Farfar orkade inte med att leva då hans fru gick bort i sjukdom för 2 månader sen. Mannen hade pratat med sin mamma, barnens farmor som sa att hon tyckte inte man ska säga om det är utan säga typ att farfars hjärta orkade inte längre, vilket jag inte vill. Då kanske de tror att det kan hända dem eller oss helt plötsligt, vilket det ioförsig kan men nä jag tycker inte man ska hitta på nått. Mannen är väl mest orolig för 10 och 8 åringens reaktioner.
  18. 9
    Tack för alla svar Jo jag sa att han ska berätta som det är iallafall att det var självmord men mannen tycker det är för hemskt. Farfar orkade inte med att leva då hans fru gick bort i sjukdom för 2 månader sen. Mannen hade pratat med sin mamma, barnens farmor som sa att hon tyckte inte man ska säga om det är utan säga typ att farfars hjärta orkade inte längre, vilket jag inte vill. Då kanske de tror att det kan hända dem eller oss helt plötsligt, vilket det ioförsig kan men nä jag tycker inte man ska hitta på nått. Mannen är väl mest orolig för 10 och 8 åringens reaktioner.
  19. Medlem sedan
    Apr 2008
    #10
    Det finns risker med att mörka något hemskt. Ett är att så småningom kommer det fram, på ett sätt eller annat. Om ni har ljugit , då kan barnen känna att det inte går att lita på er, när det verkligen gäller.

    En annan risk är att om man ljuger om att det är självmord, så gör man det till en mörk familjehemlighet, till något pinsamt som man inte kan prata om. Längre fram, om barnet själv har mörka tankar, så är risken att de inte kommer att berätta det för er, för de känner till att detta är sådant man inte ska prata om.

    så var ärliga, även när ni inte behöver berätta mer än nödvändigt.
  20. 10
    Det finns risker med att mörka något hemskt. Ett är att så småningom kommer det fram, på ett sätt eller annat. Om ni har ljugit , då kan barnen känna att det inte går att lita på er, när det verkligen gäller.

    En annan risk är att om man ljuger om att det är självmord, så gör man det till en mörk familjehemlighet, till något pinsamt som man inte kan prata om. Längre fram, om barnet själv har mörka tankar, så är risken att de inte kommer att berätta det för er, för de känner till att detta är sådant man inte ska prata om.

    så var ärliga, även när ni inte behöver berätta mer än nödvändigt.
  21. Medlem sedan
    Aug 2000
    #11
    Oj så jobbigt och sorgligt...

    Kan ni inte säga något i stil med att farfar var så enormt ledsen över att hans fru (bonusfarmor?) inte fanns med honom längre, att han inte orkade vara ensam utan henne?
    Och att ibland blir människor så väldigt, väldigt ledsna att de inte klarar av att tänka på att det sannolikt blir bättre senare, utan tror att det bara kommer vara mörkt och ledsamt och bottenlöst sorgligt och att de då kan få för sig att göra något sådant här.

    Oavsett vad så är det nog bäst att prata igenom det hela på ett lite odramatiskt sätt och låta barnen ställa frågor om de behöver. Att ha det som en hemlighet för barnen tror jag inte kommer funka i längden. Förr eller senare stöter de på nån som känner till sanningen och kläcker ur sig den. Då finns risken att deras förtroende för er får sig en allvarlig törn.
  22. 11
    Oj så jobbigt och sorgligt...

    Kan ni inte säga något i stil med att farfar var så enormt ledsen över att hans fru (bonusfarmor?) inte fanns med honom längre, att han inte orkade vara ensam utan henne?
    Och att ibland blir människor så väldigt, väldigt ledsna att de inte klarar av att tänka på att det sannolikt blir bättre senare, utan tror att det bara kommer vara mörkt och ledsamt och bottenlöst sorgligt och att de då kan få för sig att göra något sådant här.

    Oavsett vad så är det nog bäst att prata igenom det hela på ett lite odramatiskt sätt och låta barnen ställa frågor om de behöver. Att ha det som en hemlighet för barnen tror jag inte kommer funka i längden. Förr eller senare stöter de på nån som känner till sanningen och kläcker ur sig den. Då finns risken att deras förtroende för er får sig en allvarlig törn.
  23. Salander
    #12
    Väldigt bra skrivet!
  24. 12
    Väldigt bra skrivet!
  25. Medlem sedan
    Apr 2001
    #13
    En väldigt bra och tydlig förklaring som nog passar både äldre barn och lite yngre. Mycket bra formulerat!
  26. 13
    En väldigt bra och tydlig förklaring som nog passar både äldre barn och lite yngre. Mycket bra formulerat!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar