Är vi egentligen så stressade
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Oct 2014
    #1

    Är vi egentligen så stressade

    Och lever skit liv fast i ett ekorrehjul där våra barn går i överfulla barnuppfostran på dagis och i skolan ? Träffar oss vuxna minimalt med tid.
    Jag är helt på det klara att det finns familjer som har det så men min erfarenhet är att majoriteten av familjer lever ganska bra eller till och med mycket bra liv. I en ganska lagom balans helt enkelt.
    Vad tror ni ?
  2. 1
    Är vi egentligen så stressade Och lever skit liv fast i ett ekorrehjul där våra barn går i överfulla barnuppfostran på dagis och i skolan ? Träffar oss vuxna minimalt med tid.
    Jag är helt på det klara att det finns familjer som har det så men min erfarenhet är att majoriteten av familjer lever ganska bra eller till och med mycket bra liv. I en ganska lagom balans helt enkelt.
    Vad tror ni ?
  3. Medlem sedan
    Aug 2002
    #2
    Är väl som alltid vissa gör det och andra inte. Ofta är det väl så att stress i form av att ha för mycket eller snarare mycket att göra är väl helt ok om man valt det själv men stess som man inte kan påverka är mer tärande (som dålig ekonomi, sjukdom hos barn eller vuxna tex).

    Själv har jag fullt upp ofta men kan styra själv och därför mår jag bra!
  4. 2
    Är väl som alltid vissa gör det och andra inte. Ofta är det väl så att stress i form av att ha för mycket eller snarare mycket att göra är väl helt ok om man valt det själv men stess som man inte kan påverka är mer tärande (som dålig ekonomi, sjukdom hos barn eller vuxna tex).

    Själv har jag fullt upp ofta men kan styra själv och därför mår jag bra!
  5. Medlem sedan
    Jan 2008
    #3
    Jag tror på stressen.

    Har inte skrivit här på säkert tre år, men gör ett inhopp ändå eftersom ämnet är så viktigt för mig. Eftersom jag varit där själv.

    Stress handlar INTE bara om att barnen har aktiviteter varje kväll, att man springer till bussen och att telefonen ringer konstant. Finns såå många missuppfattningar och rena fördomar mot stressrelaterade sjukdomar. Att vara arbetslös är t.ex. ofta ett större stresspåslag än att ha ett arbete där man "bara" inte hinner med.

    Många verkar slå sig lite för bröstet för att de minsann klarar hetsiga dagar och fler barn än två utan att klappa ihop, men det handlar inte primärt om "mycket att göra". Det handlar mer om VARFÖR man har så mycket att göra. Har barnen tusen aktiviteter för att man inte vågar säga nej, för att man inte är trygg nog i sig själv att hantera att barnen blir besvikna? Då är otryggheten det farliga, inte skjutsandet på tisdagar kl. 19.

    Ett jobbmöte som pågår i en timme, handlar om en enda fråga och slutar 16 kan vara betydligt mer stressande än det som pågår fyra timmar, avhandlar sju punkter och slutar 18.30. Om det första mötet handlar om sådant man inte tror på själv, om man måste gå emot sina grundvärderingar, om kollegorna har en trist ton mot varandra eller rent av baktalar andra eller är elaka mot någon, då signalerar hjärnan betydligt mer "fara" än om mötet är längre och gå snabbare men hålls i positiv anda, man tror på budskapet osv. "Hjälp, jag hinner inte med" är för de flesta MINDRE farligt än "den här arbetsuppgiften krockar med mina värderingar som professionell yrkesperson/medmänniska, även om jag hinner utföra den i makligt tempo".

    Stress handlar om huruvida man har kontroll över sin tillvaro eller inte, om huruvida hjärnan upplever "fara" eller inte. Jag var utbränd för några år sedan och visst - kravet att hinna med fler uppgifter än tidsramen erkände bidrog självklart till känslor av otillräcklighet. Men det värsta var inte att jag inte hann rätta en hög prov eller förbereda den lektion jag velat. Det var _känslan av att svika_ elev A som jag på förhand visste inte skulle greja uppgiften, _känslan av att vara rädd_ för att mamma B skulle stövla in och ställa till med en scen inför eleverna, _av att vara rädd_ för att pappa C skulle skriva Skolverksanmälan, _av osäkerheten_ att kollega D skulle vara sjuk igen så jag skulle lämnas ensam med en uppgift som egentligen krävde minst två. För mycket papper kan man ju på något vis dumpa på chefens bord, men inte känslorna runt om kring. Under en tvärtyst lektion med tända ljus och klassisk musik där eleverna sitter som änglar kan man ändå vara full av känslor av otillräcklighet, oro, ensamhet och känna att man har väldigt liten kontroll över sin egen situation. Samma lika i hemmet, tänker jag.

    Självklart kan man bli utbränd av att ha för mycket positiva saker att göra, men då finns oftast anledningar som gör att man inte känner av det själv och inte sätter ner foten i tid. Man har inte lärt sig gränser, man kan inte säga nej för att man i grund och botten inte tror att man duger om man inte presterar osv.
  6. 3
    Jag tror på stressen.

    Har inte skrivit här på säkert tre år, men gör ett inhopp ändå eftersom ämnet är så viktigt för mig. Eftersom jag varit där själv.

    Stress handlar INTE bara om att barnen har aktiviteter varje kväll, att man springer till bussen och att telefonen ringer konstant. Finns såå många missuppfattningar och rena fördomar mot stressrelaterade sjukdomar. Att vara arbetslös är t.ex. ofta ett större stresspåslag än att ha ett arbete där man "bara" inte hinner med.

    Många verkar slå sig lite för bröstet för att de minsann klarar hetsiga dagar och fler barn än två utan att klappa ihop, men det handlar inte primärt om "mycket att göra". Det handlar mer om VARFÖR man har så mycket att göra. Har barnen tusen aktiviteter för att man inte vågar säga nej, för att man inte är trygg nog i sig själv att hantera att barnen blir besvikna? Då är otryggheten det farliga, inte skjutsandet på tisdagar kl. 19.

    Ett jobbmöte som pågår i en timme, handlar om en enda fråga och slutar 16 kan vara betydligt mer stressande än det som pågår fyra timmar, avhandlar sju punkter och slutar 18.30. Om det första mötet handlar om sådant man inte tror på själv, om man måste gå emot sina grundvärderingar, om kollegorna har en trist ton mot varandra eller rent av baktalar andra eller är elaka mot någon, då signalerar hjärnan betydligt mer "fara" än om mötet är längre och gå snabbare men hålls i positiv anda, man tror på budskapet osv. "Hjälp, jag hinner inte med" är för de flesta MINDRE farligt än "den här arbetsuppgiften krockar med mina värderingar som professionell yrkesperson/medmänniska, även om jag hinner utföra den i makligt tempo".

    Stress handlar om huruvida man har kontroll över sin tillvaro eller inte, om huruvida hjärnan upplever "fara" eller inte. Jag var utbränd för några år sedan och visst - kravet att hinna med fler uppgifter än tidsramen erkände bidrog självklart till känslor av otillräcklighet. Men det värsta var inte att jag inte hann rätta en hög prov eller förbereda den lektion jag velat. Det var _känslan av att svika_ elev A som jag på förhand visste inte skulle greja uppgiften, _känslan av att vara rädd_ för att mamma B skulle stövla in och ställa till med en scen inför eleverna, _av att vara rädd_ för att pappa C skulle skriva Skolverksanmälan, _av osäkerheten_ att kollega D skulle vara sjuk igen så jag skulle lämnas ensam med en uppgift som egentligen krävde minst två. För mycket papper kan man ju på något vis dumpa på chefens bord, men inte känslorna runt om kring. Under en tvärtyst lektion med tända ljus och klassisk musik där eleverna sitter som änglar kan man ändå vara full av känslor av otillräcklighet, oro, ensamhet och känna att man har väldigt liten kontroll över sin egen situation. Samma lika i hemmet, tänker jag.

    Självklart kan man bli utbränd av att ha för mycket positiva saker att göra, men då finns oftast anledningar som gör att man inte känner av det själv och inte sätter ner foten i tid. Man har inte lärt sig gränser, man kan inte säga nej för att man i grund och botten inte tror att man duger om man inte presterar osv.
  7. Medlem sedan
    Mar 2003
    #4
    De diskuterar detta nu på nyhetsmorgon...Jag tror iof att majoriteten stressar på mer än de skulle önska men tror också att man i många fall kan avhjälpa det genom att sänka kraven då mycket är onödigt självpåtaget.
  8. 4
    De diskuterar detta nu på nyhetsmorgon...Jag tror iof att majoriteten stressar på mer än de skulle önska men tror också att man i många fall kan avhjälpa det genom att sänka kraven då mycket är onödigt självpåtaget.
  9. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #5
    Som lisalina skriver, så har det med att ha kontroll över sitt liv, helt kontroll kan man inte ha.
    Men jag tror mig veta varför jag gick in i väggen, det var min oförmåga att sätta gränser kring mig själv, dvs till slut befann jag mig in situation där jag "tillät" andra besluta om mitt liv.
    Nu har jag lärt mig att välja bort saker, att sätta gränser kring mig själv, men det jag har med mig är att min stresstålighet är väldigt, väldigt låg
  10. 5
    Som lisalina skriver, så har det med att ha kontroll över sitt liv, helt kontroll kan man inte ha.
    Men jag tror mig veta varför jag gick in i väggen, det var min oförmåga att sätta gränser kring mig själv, dvs till slut befann jag mig in situation där jag "tillät" andra besluta om mitt liv.
    Nu har jag lärt mig att välja bort saker, att sätta gränser kring mig själv, men det jag har med mig är att min stresstålighet är väldigt, väldigt låg
  11. Medlem sedan
    Oct 2014
    #6
    Jag tror också på att ha kontroll över sitt liv man kan ha mycket omkring sig men att själv kunna påverka o styra gör det hanterbart o till o med bra.

    Inget att min TS blev lite fel...jag ville mer lyfta att familjer har det tufft eller inte få jag bland annat här läser om alla stora barnuppfostran och föräldrar som knappt hinner träffa sina barn.
    Jag känner inte riktigt igen den bilden.. utan de flesta jag känner har inte den situationen i sina liv.
  12. 6
    Jag tror också på att ha kontroll över sitt liv man kan ha mycket omkring sig men att själv kunna påverka o styra gör det hanterbart o till o med bra.

    Inget att min TS blev lite fel...jag ville mer lyfta att familjer har det tufft eller inte få jag bland annat här läser om alla stora barnuppfostran och föräldrar som knappt hinner träffa sina barn.
    Jag känner inte riktigt igen den bilden.. utan de flesta jag känner har inte den situationen i sina liv.
  13. Medlem sedan
    Jan 2009
    #7
    Det går upp och ner. Jag tror att det är lite fint att säga att man är så stressad och har så mycket att göra. Det är inte lika fint att säga att det fungerar bra för mig - jag hinner med. Då verkar man vara en latmask som inte tar på sig tillräckligt.

    Jag blir inte stressad av att ha mycket att göra för det mesta. Det kan stressa mig mycket mer att ha lite att göra. Det som stressar mig mest är ovisshet och därför skulle jag må dåligt av arbetslöshet.
    Ha det gott!
  14. 7
    Det går upp och ner. Jag tror att det är lite fint att säga att man är så stressad och har så mycket att göra. Det är inte lika fint att säga att det fungerar bra för mig - jag hinner med. Då verkar man vara en latmask som inte tar på sig tillräckligt.

    Jag blir inte stressad av att ha mycket att göra för det mesta. Det kan stressa mig mycket mer att ha lite att göra. Det som stressar mig mest är ovisshet och därför skulle jag må dåligt av arbetslöshet.
  15. Medlem sedan
    Oct 2006
    #8
    Stress är inte mycket att göra, och mycket att göra är något att eftersträva, det är finare än go with the flow.
    Jag upplever, både här och IRL, att en del lever för/av att berätta hur mycket de har att göra, beklaga sig lite över allt de tagit på sig och hur hektiskt livet är. Fast de eg är ganska nöjda med att det är så. Istället borde de säga Jag älskar att ha fullspeckat schema och står inte ut med tanken på att sitta och vara med bara mig själv.

    De blir inte utbrända nödvändigtvis, ofta inte faktiskt. Det är de som känner att de drunknar, inte hinner med eller inte räcker till.

    Den här diskussionen är lite som att diskutera depression med någon som anser sig "deppig" för att den eg bara är lite missnöjd eller uttråkad.

    Du kan ju inte kolla bara ditt eget umgänge, inte jag mitt heller, för antagligen umgås vi mest med folk som liknar oss, ur samma "samhällsklass".
    Det. säger ju ingenting om befolkningen i allmänhet.
  16. 8
    Stress är inte mycket att göra, och mycket att göra är något att eftersträva, det är finare än go with the flow.
    Jag upplever, både här och IRL, att en del lever för/av att berätta hur mycket de har att göra, beklaga sig lite över allt de tagit på sig och hur hektiskt livet är. Fast de eg är ganska nöjda med att det är så. Istället borde de säga Jag älskar att ha fullspeckat schema och står inte ut med tanken på att sitta och vara med bara mig själv.

    De blir inte utbrända nödvändigtvis, ofta inte faktiskt. Det är de som känner att de drunknar, inte hinner med eller inte räcker till.

    Den här diskussionen är lite som att diskutera depression med någon som anser sig "deppig" för att den eg bara är lite missnöjd eller uttråkad.

    Du kan ju inte kolla bara ditt eget umgänge, inte jag mitt heller, för antagligen umgås vi mest med folk som liknar oss, ur samma "samhällsklass".
    Det. säger ju ingenting om befolkningen i allmänhet.
  17. Medlem sedan
    Oct 2014
    #9
    Nej ens eget umgänge säger kanske inte så mycket men jag räknade in nåde kollegor och andra familjer på dagis och även om jag inte känner till alla detaljer då tänker jag att många har ganska korta dagar på dagis o ledig dag i bland mitt i veckan. Det var just påståenden om att vi har långa dagar o jobbar mycket där barnen kommer i kläm o har tuffa dagar på dagis p fritids i stora grupper där de inte blir sedda o där de inte hinner träffa sina trötta upptagna föräldrar. En bild jag inte känner igen helt enkelt från verkligheten.
  18. 9
    Nej ens eget umgänge säger kanske inte så mycket men jag räknade in nåde kollegor och andra familjer på dagis och även om jag inte känner till alla detaljer då tänker jag att många har ganska korta dagar på dagis o ledig dag i bland mitt i veckan. Det var just påståenden om att vi har långa dagar o jobbar mycket där barnen kommer i kläm o har tuffa dagar på dagis p fritids i stora grupper där de inte blir sedda o där de inte hinner träffa sina trötta upptagna föräldrar. En bild jag inte känner igen helt enkelt från verkligheten.
  19. Medlem sedan
    Nov 2003
    #10
    Jag tycker lisalina gör ett bra inlägg. Stress är inte samma sak som att ha ett liv fullt med åtaganden. För några år sedan hade jag själv en riktigt dålig period:

    Situationen på jobbet var extremt turbulent, vi hade just öppnat en ny verksamhet, folk slutade till höger och vänster och det gick inte att rekrytera ny personal. Jag kände mig oändligt otillräcklig och maktlös. Jag försökte parera genom att jobba och jobba och jobba själv och då blev allt annat lidande. Jag hann inte med barnen som jag ville, jag och maken gick skiftgång och när jag väl var hemma var jag så trött att jag inte orkade göra något - inte ens engagera mig i barnen. Det dåliga samvetet växte och växte och tillslut hade jag ångest varje dag när jag satte mig i bilen för att köra till jobbet. Varje liten motgång (allt från en glömd gympapåse till en missad jobbrapport) blev en katastrof och ett oöverstigligt hinder.

    Det var hemskt. Till slut sade jag upp mig och gick ner i arbetstid ganska rejält. Jag fick också gå i samtal några gånger (via jobbet) för att sortera upp mitt liv. Det tog ungefär ett halvår innan jag var ikapp och då var jag inte ens utbränd på riktigt.

    Även om jag fortfarande har mycket att göra allt emellanåt så är det en milsvid skillnad mot den dör totala maktlösheten och stressen.
  20. 10
    Jag tycker lisalina gör ett bra inlägg. Stress är inte samma sak som att ha ett liv fullt med åtaganden. För några år sedan hade jag själv en riktigt dålig period:

    Situationen på jobbet var extremt turbulent, vi hade just öppnat en ny verksamhet, folk slutade till höger och vänster och det gick inte att rekrytera ny personal. Jag kände mig oändligt otillräcklig och maktlös. Jag försökte parera genom att jobba och jobba och jobba själv och då blev allt annat lidande. Jag hann inte med barnen som jag ville, jag och maken gick skiftgång och när jag väl var hemma var jag så trött att jag inte orkade göra något - inte ens engagera mig i barnen. Det dåliga samvetet växte och växte och tillslut hade jag ångest varje dag när jag satte mig i bilen för att köra till jobbet. Varje liten motgång (allt från en glömd gympapåse till en missad jobbrapport) blev en katastrof och ett oöverstigligt hinder.

    Det var hemskt. Till slut sade jag upp mig och gick ner i arbetstid ganska rejält. Jag fick också gå i samtal några gånger (via jobbet) för att sortera upp mitt liv. Det tog ungefär ett halvår innan jag var ikapp och då var jag inte ens utbränd på riktigt.

    Även om jag fortfarande har mycket att göra allt emellanåt så är det en milsvid skillnad mot den dör totala maktlösheten och stressen.
  21. Medlem sedan
    Aug 2011
    #11
    Vi och vi...
    Jag tror att många lever ett stressigt liv, ja. Inte alla givetvis, men väldigt många. Sen kan det vara stressigt på utsidan (långa arbets-/förskole-/-fritidsdagar, många aktiviteter, tidiga morgnar o s v) och/eller en inre stress p g a oro, jobbiga omständigheter, missnöje med livet o s v.

    Sen är det ju så att en vuxens mått på vad som är stressigt och inte behöver ju inte överensstämma med barnens. Det som är "för mycket" för barnen kanske inte är "för mycket" enligt föräldrars måttstock. Men nu är det ju så att barn är flexibla och anpassningsbara, och vill oftast göra sina föräldrar till viljes. De har ju liksom inget annat val än att hänga med i det tempo som föräldrarna har, och dessutom vet de ju inte om något annat.
    Det betyder ju inte att barnen mår bra i längden. Deras inre stress kan säkert visa sig på olika sätt längre fram i livet även om föräldrarna tror att barnen mår toppenbra av situationen idag. Och min uppfattning är att det ofta ringer en liten varningsklocka för mig kring familjer där det går i 110 en stor del av tiden (som jag uppfattar det, de föräldrarna ser det nog inte så).

    Ibland slås jag av t ex här inne av hur olika man ser på "en lugn helg". För en del är "en lugn helg" när man "bara" planerat in simskola för ena barnet, fotbollsträning för andra, fika på stan med familjen, lördagsmiddag med goda vänner samt att ta upp båten på söndagen. Då fattar jag inget - för för mig är en sån helg en fullspäckad helg! Och det var det även innan jag blev sjuk.
    För mig är en lugn helg när man inte har planerat nåt alls, eller möjligtvis att man tänkt att "är det hyfsat väder och jag orkar så kanske jag krattar lite löv. Vi får se. ".
  22. 11
    Vi och vi...
    Jag tror att många lever ett stressigt liv, ja. Inte alla givetvis, men väldigt många. Sen kan det vara stressigt på utsidan (långa arbets-/förskole-/-fritidsdagar, många aktiviteter, tidiga morgnar o s v) och/eller en inre stress p g a oro, jobbiga omständigheter, missnöje med livet o s v.

    Sen är det ju så att en vuxens mått på vad som är stressigt och inte behöver ju inte överensstämma med barnens. Det som är "för mycket" för barnen kanske inte är "för mycket" enligt föräldrars måttstock. Men nu är det ju så att barn är flexibla och anpassningsbara, och vill oftast göra sina föräldrar till viljes. De har ju liksom inget annat val än att hänga med i det tempo som föräldrarna har, och dessutom vet de ju inte om något annat.
    Det betyder ju inte att barnen mår bra i längden. Deras inre stress kan säkert visa sig på olika sätt längre fram i livet även om föräldrarna tror att barnen mår toppenbra av situationen idag. Och min uppfattning är att det ofta ringer en liten varningsklocka för mig kring familjer där det går i 110 en stor del av tiden (som jag uppfattar det, de föräldrarna ser det nog inte så).

    Ibland slås jag av t ex här inne av hur olika man ser på "en lugn helg". För en del är "en lugn helg" när man "bara" planerat in simskola för ena barnet, fotbollsträning för andra, fika på stan med familjen, lördagsmiddag med goda vänner samt att ta upp båten på söndagen. Då fattar jag inget - för för mig är en sån helg en fullspäckad helg! Och det var det även innan jag blev sjuk.
    För mig är en lugn helg när man inte har planerat nåt alls, eller möjligtvis att man tänkt att "är det hyfsat väder och jag orkar så kanske jag krattar lite löv. Vi får se. ".
  23. Medlem sedan
    Oct 2006
    #12
    Det tror jag beror på var man bor, för många barn har 50-60h på dagis, för att föräldrarna inte har råd alt tar sig råd att gå ner i tid och båda jobbar raka veckor eller att de är ensamstående.
    Många, inte alla eller majoriteten, men för de som har det så hjälper det ju inte att vi andra inte har/hade det så?
  24. 12
    Det tror jag beror på var man bor, för många barn har 50-60h på dagis, för att föräldrarna inte har råd alt tar sig råd att gå ner i tid och båda jobbar raka veckor eller att de är ensamstående.
    Många, inte alla eller majoriteten, men för de som har det så hjälper det ju inte att vi andra inte har/hade det så?
  25. Medlem sedan
    Jul 2003
    #13
    Jag har medvetet hoppat av ekorrhjulet rätt mycket och känner att min familj och jag mår bra av det. Sedan kan det ju finnas stressfaktorer ändå och bara för att jag inte är stressad just idag så finns det ju inget som säger att livet tar en ny vändning och så befinner man sig i en pressande situation i alla fall.

    Sedan kan jag tycka att en del i min omgivning verka leva stressande liv, eller t o m verkar vara stressade, men de kanske inte upplever det så. Tror också att för lite att göra kan vara ett stressmoment för en del människor (som barnfamiljer i och för sig löper rätt liten risk att hamna i ;-)) Det finns något sorts grundtempo som en enskild individ mår bäst av. Jag tror i och för sig också att många inte känner efter riktigt och inte vet exakt hur stressade de är. Man är så van vid ett visst tempo. ett sätt att leva att man har glömt bort hur det har varit i andra skeden i livet. Jag behövde i alla fall en hel del distans till min mammas bortgång för att inse vad hennes sjukdomsperiod och inneburit i form av stress i mitt liv.

    Sedan får din fråga mig också att tänka på en del människor i min omgivning som gör ett väldigt stressat intryck. Bl a en lärare som aldrig är här och nu när man pratar med personen, utan det är suck och pust och oj vad stressigt och oj vad skulle jag göra nu. Medan lärarens kollega utstrålar ett otroligt lugn. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att det senare inte är stressad eller att den förra verkligen är så stressad som det verkar. Däremot påverkas ju även omgivningen av om en person utstrålar ett lugn eller flackar med blicken och verkar stressad.
  26. 13
    Jag har medvetet hoppat av ekorrhjulet rätt mycket och känner att min familj och jag mår bra av det. Sedan kan det ju finnas stressfaktorer ändå och bara för att jag inte är stressad just idag så finns det ju inget som säger att livet tar en ny vändning och så befinner man sig i en pressande situation i alla fall.

    Sedan kan jag tycka att en del i min omgivning verka leva stressande liv, eller t o m verkar vara stressade, men de kanske inte upplever det så. Tror också att för lite att göra kan vara ett stressmoment för en del människor (som barnfamiljer i och för sig löper rätt liten risk att hamna i ;-)) Det finns något sorts grundtempo som en enskild individ mår bäst av. Jag tror i och för sig också att många inte känner efter riktigt och inte vet exakt hur stressade de är. Man är så van vid ett visst tempo. ett sätt att leva att man har glömt bort hur det har varit i andra skeden i livet. Jag behövde i alla fall en hel del distans till min mammas bortgång för att inse vad hennes sjukdomsperiod och inneburit i form av stress i mitt liv.

    Sedan får din fråga mig också att tänka på en del människor i min omgivning som gör ett väldigt stressat intryck. Bl a en lärare som aldrig är här och nu när man pratar med personen, utan det är suck och pust och oj vad stressigt och oj vad skulle jag göra nu. Medan lärarens kollega utstrålar ett otroligt lugn. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att det senare inte är stressad eller att den förra verkligen är så stressad som det verkar. Däremot påverkas ju även omgivningen av om en person utstrålar ett lugn eller flackar med blicken och verkar stressad.
  27. Medlem sedan
    Jan 2004
    #14
    Här parkerar jag och bara håller med.
  28. 14
    Här parkerar jag och bara håller med.
  29. Medlem sedan
    May 2004
    #15

    Ja de allra flesta är...

    verkligen stressade och har alltid för mycket på sin agenda, det värsta är man dessutom tror att det är fiiiint att vara bizzi bizzi. Självklart säger och tror de flesta också att jag kan hantwra stressen eller jag är bara sån att jag vill ha mycket på agendan. Några enstaka kanske kan det men flertalet mår inte riktigt bra av det.

    Samtidigt är tidevarvet sådan så jag tror aldrig vi kommer få tider igen där man bara satt på kammaren och tittade på klockan utan vi kommer nog alltid ha en balansgång med vårt tidsschema. Det kommer komma än mer tidstjuvar i framtiden, var så säker.
    Same shit different day.
    Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.

    Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
  30. 15
    Ja de allra flesta är... verkligen stressade och har alltid för mycket på sin agenda, det värsta är man dessutom tror att det är fiiiint att vara bizzi bizzi. Självklart säger och tror de flesta också att jag kan hantwra stressen eller jag är bara sån att jag vill ha mycket på agendan. Några enstaka kanske kan det men flertalet mår inte riktigt bra av det.

    Samtidigt är tidevarvet sådan så jag tror aldrig vi kommer få tider igen där man bara satt på kammaren och tittade på klockan utan vi kommer nog alltid ha en balansgång med vårt tidsschema. Det kommer komma än mer tidstjuvar i framtiden, var så säker.
  31. Medlem sedan
    Jul 2003
    #16
    Angående tidstjuvar: i gårdagens avsnitt av Downton Abbey så utdömde lorden radion som modetrend och just som tidstjuv. Det var mycket roligt men även tänkvärt att höra.
  32. 16
    Angående tidstjuvar: i gårdagens avsnitt av Downton Abbey så utdömde lorden radion som modetrend och just som tidstjuv. Det var mycket roligt men även tänkvärt att höra.
  33. Salander
    #17
    Ja vilket BRA inlägg. Skriv här oftare! Så är det ju, det handlar långt ifrån om att ha många saker att göra. Det handlar om maktlöshet och svårighet att påverka sin situation.
  34. 17
    Ja vilket BRA inlägg. Skriv här oftare! Så är det ju, det handlar långt ifrån om att ha många saker att göra. Det handlar om maktlöshet och svårighet att påverka sin situation.
  35. Medlem sedan
    May 2004
    #18

    Ja det var samma...

    när videon gjorde intåg + att alla biografer skulle läggas ner. Vissa tdstjuvar komer nog och går.
    Same shit different day.
    Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.

    Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
  36. 18
    Ja det var samma... när videon gjorde intåg + att alla biografer skulle läggas ner. Vissa tdstjuvar komer nog och går.
  37. Medlem sedan
    Aug 2006
    #19
    Jag tror att många tänker kring stress som att ju mer man har att göra desto mer (negativ) stress, men så behöver det inte alls vara. Man kan ha fullt upp hela tiden utan att vara så värst stressad... men om de saker man har fullt upp av är icke självvalda och man känner att man saknar makten över dem så ökar risken för att stressen blir destruktiv och påverkar hälsan drastiskt.

    Man hör också ofta om att man känner sig stressad av samhällets förväntningar och krav, men för min del och säkert en hel del andra är det de egna kraven som är de största och farligaste.
  38. 19
    Jag tror att många tänker kring stress som att ju mer man har att göra desto mer (negativ) stress, men så behöver det inte alls vara. Man kan ha fullt upp hela tiden utan att vara så värst stressad... men om de saker man har fullt upp av är icke självvalda och man känner att man saknar makten över dem så ökar risken för att stressen blir destruktiv och påverkar hälsan drastiskt.

    Man hör också ofta om att man känner sig stressad av samhällets förväntningar och krav, men för min del och säkert en hel del andra är det de egna kraven som är de största och farligaste.
  39. Medlem sedan
    Aug 2013
    #20
    Jag lyssnade på ett föredrag inom mitt jobb i fredags, mandelblomma, där en stressforskare berättade att c:a 70 % av våra folksjukdomar är stressrelaterade.

    Jo, vi lever i ett mycket stressbelastat samhälle.
  40. 20
    Jag lyssnade på ett föredrag inom mitt jobb i fredags, mandelblomma, där en stressforskare berättade att c:a 70 % av våra folksjukdomar är stressrelaterade.

    Jo, vi lever i ett mycket stressbelastat samhälle.
Sidan 1 av 4 123 ... SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar