3
Jag tror på stressen.
Har inte skrivit här på säkert tre år, men gör ett inhopp ändå eftersom ämnet är så viktigt för mig. Eftersom jag varit där själv.
Stress handlar INTE bara om att barnen har aktiviteter varje kväll, att man springer till bussen och att telefonen ringer konstant. Finns såå många missuppfattningar och rena fördomar mot stressrelaterade sjukdomar. Att vara arbetslös är t.ex. ofta ett större stresspåslag än att ha ett arbete där man "bara" inte hinner med.
Många verkar slå sig lite för bröstet för att de minsann klarar hetsiga dagar och fler barn än två utan att klappa ihop, men det handlar inte primärt om "mycket att göra". Det handlar mer om VARFÖR man har så mycket att göra. Har barnen tusen aktiviteter för att man inte vågar säga nej, för att man inte är trygg nog i sig själv att hantera att barnen blir besvikna? Då är otryggheten det farliga, inte skjutsandet på tisdagar kl. 19.
Ett jobbmöte som pågår i en timme, handlar om en enda fråga och slutar 16 kan vara betydligt mer stressande än det som pågår fyra timmar, avhandlar sju punkter och slutar 18.30. Om det första mötet handlar om sådant man inte tror på själv, om man måste gå emot sina grundvärderingar, om kollegorna har en trist ton mot varandra eller rent av baktalar andra eller är elaka mot någon, då signalerar hjärnan betydligt mer "fara" än om mötet är längre och gå snabbare men hålls i positiv anda, man tror på budskapet osv. "Hjälp, jag hinner inte med" är för de flesta MINDRE farligt än "den här arbetsuppgiften krockar med mina värderingar som professionell yrkesperson/medmänniska, även om jag hinner utföra den i makligt tempo".
Stress handlar om huruvida man har kontroll över sin tillvaro eller inte, om huruvida hjärnan upplever "fara" eller inte. Jag var utbränd för några år sedan och visst - kravet att hinna med fler uppgifter än tidsramen erkände bidrog självklart till känslor av otillräcklighet. Men det värsta var inte att jag inte hann rätta en hög prov eller förbereda den lektion jag velat. Det var _känslan av att svika_ elev A som jag på förhand visste inte skulle greja uppgiften, _känslan av att vara rädd_ för att mamma B skulle stövla in och ställa till med en scen inför eleverna, _av att vara rädd_ för att pappa C skulle skriva Skolverksanmälan, _av osäkerheten_ att kollega D skulle vara sjuk igen så jag skulle lämnas ensam med en uppgift som egentligen krävde minst två. För mycket papper kan man ju på något vis dumpa på chefens bord, men inte känslorna runt om kring. Under en tvärtyst lektion med tända ljus och klassisk musik där eleverna sitter som änglar kan man ändå vara full av känslor av otillräcklighet, oro, ensamhet och känna att man har väldigt liten kontroll över sin egen situation. Samma lika i hemmet, tänker jag.
Självklart kan man bli utbränd av att ha för mycket positiva saker att göra, men då finns oftast anledningar som gör att man inte känner av det själv och inte sätter ner foten i tid. Man har inte lärt sig gränser, man kan inte säga nej för att man i grund och botten inte tror att man duger om man inte presterar osv.