vad stressar er då?
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Oct 2014
    #1

    vad stressar er då?

    Nu pratar jag inte om den svåra utbrändheten utan mer mindre vardagssaker.
    vad får era cirklar att rubbas och hur gör ni för att komma tillbaka på rätt bana igen?
    Rent generellt, ni som har liv ni trivs och känner er tillfreds med, vad är ert vinnande koncept och framgångsfaktor?
  2. 1
    vad stressar er då? Nu pratar jag inte om den svåra utbrändheten utan mer mindre vardagssaker.
    vad får era cirklar att rubbas och hur gör ni för att komma tillbaka på rätt bana igen?
    Rent generellt, ni som har liv ni trivs och känner er tillfreds med, vad är ert vinnande koncept och framgångsfaktor?
  3. Medlem sedan
    Aug 2011
    #2
    Just nu är det mycket som kan stressa mig.
    T ex vissa personer omkring mig som inte inser att jag inte är som vanligt, och som går på som det inte fanns någon morgondag. Pladdrar på om sig och sitt, och fattar inte att jag faktiskt knappt har ork till mig själv och mina närmaste. Det gör mig oerhört stressad.

    Det stressar mig också om jag har för många "hållpunkter" på en dag. Helst ska jag bara ha max en "måste-grej", om så bara ett samtal jag ska ringa. Det fixar jag, men sen blir det rörigt.

    Det jag gör är att begränsa kontakten med de personer som stressar mig - och jag har lärt mig säga typ att "Det var roligt att pratas vid, men nu måste jag lägga mig och vila för nu är jag jättetrött.". Oavsett om det bara gått tre minuter sen de ringde.
    Och jag skriver listor om allt, precis allt. Det känns tryggt.

    Innan, när jag var frisk, blev jag stressad av att inte kunna vara tillgänglig för mina barn som jag ville. Det avhjälpte jag med att se till att jag hade uppdrag som mestadels gick att göra hemifrån, vilken tid jag ville.
    För många år sen blev jag också stressad av att bo som jag gjorde (i villaområde, med grannar åt alla håll). Det har jag också rått bot på genom att flytta helt enkelt .
  4. 2
    Just nu är det mycket som kan stressa mig.
    T ex vissa personer omkring mig som inte inser att jag inte är som vanligt, och som går på som det inte fanns någon morgondag. Pladdrar på om sig och sitt, och fattar inte att jag faktiskt knappt har ork till mig själv och mina närmaste. Det gör mig oerhört stressad.

    Det stressar mig också om jag har för många "hållpunkter" på en dag. Helst ska jag bara ha max en "måste-grej", om så bara ett samtal jag ska ringa. Det fixar jag, men sen blir det rörigt.

    Det jag gör är att begränsa kontakten med de personer som stressar mig - och jag har lärt mig säga typ att "Det var roligt att pratas vid, men nu måste jag lägga mig och vila för nu är jag jättetrött.". Oavsett om det bara gått tre minuter sen de ringde.
    Och jag skriver listor om allt, precis allt. Det känns tryggt.

    Innan, när jag var frisk, blev jag stressad av att inte kunna vara tillgänglig för mina barn som jag ville. Det avhjälpte jag med att se till att jag hade uppdrag som mestadels gick att göra hemifrån, vilken tid jag ville.
    För många år sen blev jag också stressad av att bo som jag gjorde (i villaområde, med grannar åt alla håll). Det har jag också rått bot på genom att flytta helt enkelt .
  5. Medlem sedan
    Oct 2014
    #3
    Förstår det. En vän till mig har haft ungefär samma symptom som du, fast av en cancerdiagnos och där behandlingen gjort hen trött i hjärnan eller fatigue syndrome. Det tog flera år innan hen ens kunde arbeta deltid.

    Listor är grymt bra tycker jag, när jag får mycket gör jag också det och kan enkelt sortera upp vad som är brådskande eller vad som kan vänta lite till
  6. 3
    Förstår det. En vän till mig har haft ungefär samma symptom som du, fast av en cancerdiagnos och där behandlingen gjort hen trött i hjärnan eller fatigue syndrome. Det tog flera år innan hen ens kunde arbeta deltid.

    Listor är grymt bra tycker jag, när jag får mycket gör jag också det och kan enkelt sortera upp vad som är brådskande eller vad som kan vänta lite till
  7. Medlem sedan
    Aug 2011
    #4
    Listor är dessutom bra på det viset att man inte behöver tänka samma sak hundra gånger. Utan listor går allt runt runt i huvudet - "Kom ihåg att göra dittan, glöm inte att göra dattan, sen ska du göra det och det...". Bara det är ju stressande!
    Om jag skriver en lista behöver jag inte tänka på det mer, vill jag se vad det var jag skulle göra så tittar jag bara på listan.
  8. 4
    Listor är dessutom bra på det viset att man inte behöver tänka samma sak hundra gånger. Utan listor går allt runt runt i huvudet - "Kom ihåg att göra dittan, glöm inte att göra dattan, sen ska du göra det och det...". Bara det är ju stressande!
    Om jag skriver en lista behöver jag inte tänka på det mer, vill jag se vad det var jag skulle göra så tittar jag bara på listan.
  9. Pyssling
    #5
    Jag blir inte stressad särskilt ofta alls, men då är ju våra barn stora nu (yngsta snart 15) och vi har mest bara oss själva att hålla reda på.

    Förr kunde jag nog känna stress ibland, när det var mycket runt barnen (5 st). Pengar var också något jag kunde bli stressad av förr, när vår ekonomi var sämre. Nu har vi en rejäl buffert ihopsparad och inga lån, känns tryggt och skönt.

    Vi lever ett mycket bra liv, lugnt och skönt och mestadels avstressat, men jag kan inte påstå att jag vet vad det vinnande konceptet är :-)
  10. 5
    Jag blir inte stressad särskilt ofta alls, men då är ju våra barn stora nu (yngsta snart 15) och vi har mest bara oss själva att hålla reda på.

    Förr kunde jag nog känna stress ibland, när det var mycket runt barnen (5 st). Pengar var också något jag kunde bli stressad av förr, när vår ekonomi var sämre. Nu har vi en rejäl buffert ihopsparad och inga lån, känns tryggt och skönt.

    Vi lever ett mycket bra liv, lugnt och skönt och mestadels avstressat, men jag kan inte påstå att jag vet vad det vinnande konceptet är :-)
  11. Medlem sedan
    Oct 2014
    #6
    en ansträngd ekonomi är nog det enda jag som enskild sak kan känna att jag under åren blivit stressad av. Otroligt skönt för er att slippa det
  12. 6
    en ansträngd ekonomi är nog det enda jag som enskild sak kan känna att jag under åren blivit stressad av. Otroligt skönt för er att slippa det
  13. Medlem sedan
    Jul 2003
    #7
    Jag är nog rätt svårtstressad, men några saker blir jag såklart stressad av. Negativ stress har jag framför allt upplevt i jobbsammanhang, av att känna att jag inte räcker till eller duger. Det har t ex varit i perioder när jag inte haft tillräckligt med jobb eller utmaningar, eller när jag en period hade en chef som inte gillade mig.
    Det här med att inte räcka till gör mig nog stressad över lag. Jag har ganska svårt att säga nej när folk t ex ber om hjälp, eller vill ses, eller vill att jag ska hålla ett föredrag på jobbet trots att jag egentligen skulle må bättre av att inte göra det... Men jag övar på det där
    Jag har ett liv jag trivs mycket bra med, men något vinnande koncept har jag inte. Tvärtom tror jag att många skulle vantrivas i mitt storstadsliv med mycket jobb. Det är nog en personlighetsfråga? Jag är väldigt rastlös som person, och blir t ex helt galen av att sitta hemma och titta på TV en kväll, då jobbar jag hellre, eller tränar, eller städar. På riktigt.Jag är nog sämst i världen på att slappa!
  14. 7
    Jag är nog rätt svårtstressad, men några saker blir jag såklart stressad av. Negativ stress har jag framför allt upplevt i jobbsammanhang, av att känna att jag inte räcker till eller duger. Det har t ex varit i perioder när jag inte haft tillräckligt med jobb eller utmaningar, eller när jag en period hade en chef som inte gillade mig.
    Det här med att inte räcka till gör mig nog stressad över lag. Jag har ganska svårt att säga nej när folk t ex ber om hjälp, eller vill ses, eller vill att jag ska hålla ett föredrag på jobbet trots att jag egentligen skulle må bättre av att inte göra det... Men jag övar på det där
    Jag har ett liv jag trivs mycket bra med, men något vinnande koncept har jag inte. Tvärtom tror jag att många skulle vantrivas i mitt storstadsliv med mycket jobb. Det är nog en personlighetsfråga? Jag är väldigt rastlös som person, och blir t ex helt galen av att sitta hemma och titta på TV en kväll, då jobbar jag hellre, eller tränar, eller städar. På riktigt.Jag är nog sämst i världen på att slappa!
  15. Medlem sedan
    Oct 2014
    #8
    men just det att kunna välja är kanske det som gör att du mår bra?
    Jag är lite av båda delarna, har inga problem att slappa och skrota en helg men trivs också i perioder med mycket och intressant jobb eller saker att göra. Samma där, jag mår bra när jag får välja själv och efter en period med mycket jobb behöver jag pausa och kan som i går spendera dagen i pyjamas framför brasan
  16. 8
    men just det att kunna välja är kanske det som gör att du mår bra?
    Jag är lite av båda delarna, har inga problem att slappa och skrota en helg men trivs också i perioder med mycket och intressant jobb eller saker att göra. Samma där, jag mår bra när jag får välja själv och efter en period med mycket jobb behöver jag pausa och kan som i går spendera dagen i pyjamas framför brasan
  17. Medlem sedan
    Oct 2014
    #9
    jag är ganska tålig för stress och det är få saker som stressar mig, men självklart har jag haft min beskärda del igenom livet.
    Förutom svår sjukdom och dödsfall så tänker jag mer på lite mindre allvarliga saker, dit jag ändå räknar ekonomin. Att ha en ansträngd ekonomi kan såklart stressa oerhört och hur mycket beror säkert på nivån och hur man själv kan ta sig ur eller göra något åt situationen. Men där har jag känt stress under vissa perioder.
    Jag gillar annars att ha mycket omkring med men är också i behov av lata pauser där jag tillåter mig/ oss att strosa i pyjamas en hel helg framför brasan med böcker och spel. Jag tror att för mig är det just det som är det vinnande konceptet, jag har förmågan att kunna blunda för saker som tvätt och städning eller sociala "måsten".
    Jag har också kunnat medvetet välja hur jag vill leva. Ja jag jobbar heltid och lite till, men jag väljer bort egna aktiviteter och använder och spenderar min fritid med familjen och jag trivs med det upplägget.
  18. 9
    jag är ganska tålig för stress och det är få saker som stressar mig, men självklart har jag haft min beskärda del igenom livet.
    Förutom svår sjukdom och dödsfall så tänker jag mer på lite mindre allvarliga saker, dit jag ändå räknar ekonomin. Att ha en ansträngd ekonomi kan såklart stressa oerhört och hur mycket beror säkert på nivån och hur man själv kan ta sig ur eller göra något åt situationen. Men där har jag känt stress under vissa perioder.
    Jag gillar annars att ha mycket omkring med men är också i behov av lata pauser där jag tillåter mig/ oss att strosa i pyjamas en hel helg framför brasan med böcker och spel. Jag tror att för mig är det just det som är det vinnande konceptet, jag har förmågan att kunna blunda för saker som tvätt och städning eller sociala "måsten".
    Jag har också kunnat medvetet välja hur jag vill leva. Ja jag jobbar heltid och lite till, men jag väljer bort egna aktiviteter och använder och spenderar min fritid med familjen och jag trivs med det upplägget.
  19. Salander
    #10
    Hmm nu kommer jag ösa ur mig för mycket för att jag är så ledsen.
    Det som stressar sönder oss som familj just nu är två saker.

    Mellan inte får det stöd i skolan som han behöver. Han faller helt igenom psykiskt. Det finns diagnos, det finns adekvata intyg, det finns underlag men skolan blundar och avvaktar och ser bara på medan ämne för ämne ramlar bort......För undervisning i liten grupp är borttaget av besparingsskäl i min kommun..

    Samtidigt utreds Äldste för en fysisk sjukdom men man hittar inte exakt vad som felas. Man bara vet Att något är fel, men inte vad.Orken, vikten, glädjen minskar för varje dag

    Båda mår uruselt fast på olika sätt.

    Vi ringer Överläkare och chefer på Kommun och Rektorer men får ingen rätsida. Jag är van att kunna ta mig fram och låta myndig men det hjälper inte.

    Båda mår så himla dåligt och ingenstans finns det självklara stödet och svaren.
    Vi tillbringar hela vår vardag med att tänka på detta och ringa och krångla.

    Så mitt svar är när barnen mår dåligt och man gör precis allt man kan men det ändå inte räcker till. Och när det visar sig att det inte bara är en tillfällig period utan en lång tid
    Jag kan inte ens se hur vi skulle göra mer/annorlunda men vi kommer ändå ingen vart.

    När vi mår bra? Ja hur gör vi då? Vi sportar och kramas och uppskattar det lilla och hinner se varann i ögonen och allt det där. Jag längtar dit.
  20. 10
    Hmm nu kommer jag ösa ur mig för mycket för att jag är så ledsen.
    Det som stressar sönder oss som familj just nu är två saker.

    Mellan inte får det stöd i skolan som han behöver. Han faller helt igenom psykiskt. Det finns diagnos, det finns adekvata intyg, det finns underlag men skolan blundar och avvaktar och ser bara på medan ämne för ämne ramlar bort......För undervisning i liten grupp är borttaget av besparingsskäl i min kommun..

    Samtidigt utreds Äldste för en fysisk sjukdom men man hittar inte exakt vad som felas. Man bara vet Att något är fel, men inte vad.Orken, vikten, glädjen minskar för varje dag

    Båda mår uruselt fast på olika sätt.

    Vi ringer Överläkare och chefer på Kommun och Rektorer men får ingen rätsida. Jag är van att kunna ta mig fram och låta myndig men det hjälper inte.

    Båda mår så himla dåligt och ingenstans finns det självklara stödet och svaren.
    Vi tillbringar hela vår vardag med att tänka på detta och ringa och krångla.

    Så mitt svar är när barnen mår dåligt och man gör precis allt man kan men det ändå inte räcker till. Och när det visar sig att det inte bara är en tillfällig period utan en lång tid
    Jag kan inte ens se hur vi skulle göra mer/annorlunda men vi kommer ändå ingen vart.

    När vi mår bra? Ja hur gör vi då? Vi sportar och kramas och uppskattar det lilla och hinner se varann i ögonen och allt det där. Jag längtar dit.
  21. Medlem sedan
    Oct 2014
    #11
    åh stackars er! Fy tusan för att barnen mår dåligt och att då få slåss för att få hjälpen!
    Skickar massa styrkekramar!!
  22. 11
    åh stackars er! Fy tusan för att barnen mår dåligt och att då få slåss för att få hjälpen!
    Skickar massa styrkekramar!!
  23. Salander
    #12
    Tack. Jag vet faktiskt inte vad mer vi kan göra nu.
  24. 12
    Tack. Jag vet faktiskt inte vad mer vi kan göra nu.
  25. Pyssling
    #13
    Stackars er, vilken hemsk situation! :-(
    Skickar massa styrkekramar till dig och hoppas verkligen att allt ordnar till sig till det bästa för era barn!
  26. 13
    Stackars er, vilken hemsk situation! :-(
    Skickar massa styrkekramar till dig och hoppas verkligen att allt ordnar till sig till det bästa för era barn!
  27. Medlem sedan
    Jan 2004
    #14
    Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Det är otroligt stressande när barnen inte mår bra (och nu menar jag ju inte en fis på tvären eller en öroninflammation, men det fattar nog de flesta som läser).

    Fy fasiken att man ska behöva stånga sig blodig för att barnen ska få ens en liten del av det de behöver och har laglig rätt till.
  28. 14
    Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Det är otroligt stressande när barnen inte mår bra (och nu menar jag ju inte en fis på tvären eller en öroninflammation, men det fattar nog de flesta som läser).

    Fy fasiken att man ska behöva stånga sig blodig för att barnen ska få ens en liten del av det de behöver och har laglig rätt till.
  29. Medlem sedan
    Jun 2002
    #15
    Vilken tuff situation ni har, och så hjälplös ni måste känna er när man gör allt i sin makt o ändå då går det ej åt rätt håll. Kan tänka mig att det är fruktansvärt stressande. Vet hur stressad jag var när min grabb var tonåring och var verkligen på väg åt fel håll och visste ej vilka trådar jag skulle dra i.
    Jag hoppas att ni kommer få den hjälp ni behöver och allt ordnar sig till slut. Kramar till dig!
  30. 15
    Vilken tuff situation ni har, och så hjälplös ni måste känna er när man gör allt i sin makt o ändå då går det ej åt rätt håll. Kan tänka mig att det är fruktansvärt stressande. Vet hur stressad jag var när min grabb var tonåring och var verkligen på väg åt fel håll och visste ej vilka trådar jag skulle dra i.
    Jag hoppas att ni kommer få den hjälp ni behöver och allt ordnar sig till slut. Kramar till dig!
  31. Medlem sedan
    Aug 2013
    #16
    Beklagar verkligen din situation, Salander! Oerhört ledsamt, och vi får hoppas både att äldste snart kan få besked och att mellan får det stöd han behöver. Ovisshet tär alltid hårt.
  32. 16
    Beklagar verkligen din situation, Salander! Oerhört ledsamt, och vi får hoppas både att äldste snart kan få besked och att mellan får det stöd han behöver. Ovisshet tär alltid hårt.
  33. Medlem sedan
    May 2004
    #17

    Jag beklagar...

    så jobbigt för er. Sånt sliter verkligen. Skickar också en massa styrkekramar.
    Same shit different day.
    Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.

    Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
  34. 17
    Jag beklagar... så jobbigt för er. Sånt sliter verkligen. Skickar också en massa styrkekramar.
  35. Medlem sedan
    Aug 2006
    #18
    Oh ja, den där maktlösheten är fruktansvärd, när man måste se hur ens barn far illa och mår dåligt och alla ens ansträngningar inte räcker till. Sådant man saknar kontroll över kan ofta vara extra stressande.

    Jag önskar er snar bättring, och på svar som gör situationen lättare att hantera. All lycka till!
  36. 18
    Oh ja, den där maktlösheten är fruktansvärd, när man måste se hur ens barn far illa och mår dåligt och alla ens ansträngningar inte räcker till. Sådant man saknar kontroll över kan ofta vara extra stressande.

    Jag önskar er snar bättring, och på svar som gör situationen lättare att hantera. All lycka till!
  37. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #19
    Kram, kram och åter kram
  38. 19
    Kram, kram och åter kram
  39. Medlem sedan
    Nov 1998
    #20
    Jag hade en liknande situation med barn nr 1 som vägrade gå till skolan, utan uppehöll under dagarna på en lekplats på vägen till skolan och barn nr 3 som gjorde på sig. Barnens mamma var bra på att skrika och gapa på folk, men det hjälpte inte. Men jag tog kontakt med en skolkurator (finns det sådana numera?) och hon var formidabel på att tala med barnen och att få saker gjort genom att ta kontakter med rätt personer - hon hade en personkännedom som få efter att ha jobbat länge i skolan. Hon kunde se till helheten och att det fanns fler barn som hade liknande problem osv.

    Hoppas att det kan lösa sig, Salander. För man mår ju inte bra själv när barnen inte mår bra.
  40. 20
    Jag hade en liknande situation med barn nr 1 som vägrade gå till skolan, utan uppehöll under dagarna på en lekplats på vägen till skolan och barn nr 3 som gjorde på sig. Barnens mamma var bra på att skrika och gapa på folk, men det hjälpte inte. Men jag tog kontakt med en skolkurator (finns det sådana numera?) och hon var formidabel på att tala med barnen och att få saker gjort genom att ta kontakter med rätt personer - hon hade en personkännedom som få efter att ha jobbat länge i skolan. Hon kunde se till helheten och att det fanns fler barn som hade liknande problem osv.

    Hoppas att det kan lösa sig, Salander. För man mår ju inte bra själv när barnen inte mår bra.
Sidan 1 av 4 123 ... SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar