Maten och skulden

[aeme]

Jag har tänkt rätt mycket det senaste på det där med hur man förhåller sig till mat, vilka känslor det skapar. För min del är onyttig mat väldigt hårt förknippat med skuldkänslor. Att äta onyttigt är fult och dåligt, och skapar känslor som är ganska smutsiga, känslor där jag går hårt åt mig själv. Jag tror att det är därför som jag också kanaliserat det hela genom att tillåta mig själv att äta onyttigt en gång i veckan och vägra att känna de där känslorna då. (Att jag sedan gått bananas de där dagarna, är en annan femma...)

Jag är så vansinnigt trött på de där känslorna! Blir man någonsin fri dem? Jag är ju (relativt) smal idag, men så fort jag slirar lite med maten så får jag så himla dåligt samvete. Så fort magen blir det minsta svullen så ekar "Tjockis!" i huvudet.

Jag har en yngre syster som alltid varit jättesmal. Jag har alltid avundats hennes förhållande till mat, att hon har ätit det hon har känt för, när hon har känt för det, utan att ha den minsta ångest för det. Nu har det visat sig att hon den senaste tiden har hoppat över att äta hela dagar ibland, stoppat fingrarna i halsen m.m. När jag tänker på det tror jag inte att jag känner NÅGON som har ett helt okomplicerat förhållande till mat.

Hur upplever ni det? Tror ni att det är ett kvinnligt problem?

[MrsHyde]

Oj, jag reagerar direkt på det du berättar om din syster - är hon på väg att få ätstörningar, tror du? Det du skriver låter ju inte alls bra. Kan du stötta henne på något sätt, eller tror du att hon behöver någon annan typ av stöd?

När jag själv inte tänkte så mycket på vikten, tror jag att jag hade ett ganska okomplicerat förhållande till vad jag åt. Tyvärr ledde det till att jag i mitten av 30-årsåldern blev överviktig. Numera tänker jag väldigt mycket mer på vad jag äter, planerar mina mellanmål etc på ett helt annat sätt. För mig är det toppen när jag kan hitta mat som är både god och nyttig.

Men jag kan nog inte säga att onyttig mat ger mig skuldkänslor, direkt. Visst kan jag känna att det är onödigt ibland, om jag äter något onyttigt och oplanerat. Men jag försöker tänka så att jag kan alltid börja om och göra bra val, och att ett sämre val inte gör någon skillnad i längden. Och så försöker jag att verkligen njuta av det val jag gör! För att äta onyttigt och inte njuta av det, det är ju rätt bortkastat!

I lördags hade jag och maken barnvakt några timmar (vi har nästan aldrig det). Vi skulle gå på en utställning på ett museum, men det visade sig att den utställningen började först nästa vecka. Då hamnade vi på lyxiga Berns och de hade dessertbuffé. Jag valde att äta av den. Eftersom jag fortfarande jobbar med målvikten, var det inte ett "bra" val viktmässigt. Men samtidigt var det supergott, och att sitta i den fina miljön med maken och fika gott var riktigt trevligt. Så jag gjorde mitt val, och det ledde till ett stort helgplus på vikten, och det är bara att acceptera och arbeta vidare med.

Jag tror att det till allra största delen är ett kvinnligt problem. Både för att vi ständigt utsätts för reklambilder och påtryckningar om att vara smala, framgångsrika, vackra, sexiga etc. Och för att vi ibland vaktar på varandra. Typ kommentarer som "oj vad mycket du äter" eller så. Ofta hör jag kvinnor säga när de tagit av fikabröd eller choklad på jobbet, "det här är livsfarligt", "usch, jag har redan tagit fyra bitar", "egentligen borde jag inte". Männen, de bara tar, äter, och så är det bra med det.

Även fast de svenska männen generellt är mer överviktiga än kvinnorna, kan man ibland avundas de flesta mäns mycket mer avslappnade förhållande till mat och till sin egen kropp.

[aeme]

Precis det där du skriver om att njuta, är något jag har så svårt att göra. Jag kan gå utan sött jättelänge, för att unna mig när vi åker utomlands, när det är julhelg eller dylikt. Utomlands är vi sällan mer i en vecka, och jul - ja, det är ju inte mer en vecka det heller. Ändå räcker det med en onyttig fika eller måltid för att det där dåliga samvetet ska komma. Jag är URDÅLIG på att njuta. Då kan man ju tänka att det borde vara lätt för mig att avstå helt, men det är det inte.

Jag har också reagerat på det där om att vi kvinnor kan vakta på varandra. Ofta förklätt till komplimanger. "Men åh, skulle jag äta sådär mycket skulle jag bli stor som ett hus!" "När jag var i din ålder kunde jag också äta som en häst utan att gå upp ett gram." osv. Själv har jag bestämt mig för att inte kommentera andras matintag överhuvudtaget (om min åsikt inte efterfrågad).

Angående min syster: Hon "larmade" både mig och en nära vän snabbt, och nu går hon i samtal. Hon verkar må mycket bättre nu. Jag tror dock att det liksom är kört för henne nu - så fort de där tankarna/känslorna har kommit, så kan man aldrig bli kvitt dem helt och få tillbaka det där okomplicerade förhållandet till mat.

Tack för att du tog dig tid att svara!

[MrsHyde]

Skönt att höra att din syster tog hjälp och mår bättre!

Jag har då och då fått kommentarer om hur mycket jag äter. ("Vilken jätteportion!", "Jag skulle inte kunna äta så mycket") Jag tar ju mycket grönt på tallriken och då ser det mycket ut. Ibland har jag också fått kommentarer om mina mellanmål ("har du inte ätit frukost?"), och det är nästan alltid kvinnor som kommenterar. För egen del tycker jag ibland att vuxna kvinnor tar löjligt lite mat på tallriken, men det håller jag tyst om.

Det låter så tråkigt att du sällan kan njuta av guldkanterna. Tror du att det går att öva på? Exempelvis att någon gång i veckan, en vanlig vardag, noga välja ut en onyttig sak, äta den sakta och verkligen njuta av den?

[thess705]

Jag kan också känna skuld över det jag äter och har definitivt inte något avslappnat och enkelt förhållande till mat. Har haft ett ännu mer komplext förhållande för 15-20 år sedan som kickades igång när jag gick på VV och tappade ca 12 kg. Blev smal men såg det inte själv och hade en konsulent som fokuserade mycket på vikten snarare än hur jag såg ut (hade storlek 38 och ett midjemått på 67 cm) och jag skulle ner 2 kg till för att få ett BMI på 22,5 (ja, jag vet ett konstigt uppsatt mål och uppsatt av mig ivrigt påhejat av konsulenten). Tyvärr resulterade det i grava skuldkänslor kring mat. Sen har jag också en hormonstörning som heter PCOs som gör att jag har lätt att gå upp i vikt, lätt att bygga muskler, svårt att gå ner i vikt och smtidigt ett kolhydratsug. Inte så lätt.

Har jobbat i flera år med detta och numera är skulden mindre men den finns där och jag har ibland tendenser till knasigt mattänk.

Och jag tror att det till stor del är ett kvinnligt problem dels för att kvinnor är bra på att "klaga" på varandra och för att vi matas med ett kvinnoideal som inte alltid är så lätt att följa. Behöver bara titta till denna sida där många har ganska låg målvikt och det många gånger handlar om att det borde bra att vara under 60 för att ha en vikt som börjar på en 5:a. Även om man samtidigt poängterar att det bara är för sin skull så blir det ju ett ideal. Själv försöker jag fokusera på ett normalt BMI och att min kropp ska vara stark och hel.

[MrsHyde]

Hm, jag hör ju till dem som har satt en låg målvikt och vill ligga runt 59 kilo i vikt, så visst känner jag mig träffad. Jag hoppas verkligen inte att jag pressar eller stressar någon annan genom att skriva om det härinne. Men även om jag kan ha storlek 34 i kläder, så har jag ett midjemått en bit över 70 cm. Jag är så rak och pojkaktig i kroppen att jag får tydlig putmage så snart jag bara ligger ett par kilo över min idealvikt. Det är inte att min vikt "måste" börja på siffran 5, jag tycker kroppen ser bra ut och känns bra då.

Alla är definitivt inte byggda som jag och jag tror att de flesta kvinnor har mer former än vad jag har.

[thess705]

Det är ju inte så att jag vill få någon att känna sig träffad utan mer ett skeende i vårt samhälle, det är fint att vara smal och väga lite. Inte lika viktigt att må bra, vara stark och orka. Och det ser jag på detta forum också.

Sen ska ju såklart alla få ha den målvikt man vill!

[aeme]

Känner igen mig så himla mycket! Självklart är det bättre att vara normalviktig än överviktig, men precis som för dig har det kostat mig ganska mycket psykiskt. Och när man väl har hamnat där, ja, då är det svårt att ta sig ur det.

[MrsHyde]

Jag upplever nog att det är en liten vändning åt att även tjejer har som mål att vara stark, må bra och orka - inte bara vara väldigt smal. För mig är det absolut viktigare att vara frisk och stark än att vara smal. Jag skulle aldrig dra ned på maten så att träningen blev lidande, t ex. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag vill vara något så när nöjd med kroppens utseende också.

[Karamella]

Känner som du på i stort sett alla punkter här. Inget avslappnat förhållande till mat alls. Har brottats mycket med skuldkänslor och viktfixering genom åren och det lever ständigt kvar. Gick ner 21 kg med VV 1999-2000 men blev inte helt nöjd, för jag gick ju aldrig mål (fattades typ 1-2 kg). Gick ner till målvikt för 4 år sedan men lyckades inte hålla den (saknar liksom den extra gnistan att alltid göra kloka val). Har också extremt svårt att tappa vikt, men lätt att gå upp (troligen horminrubbningar efter att jag haft en del ätstörningar mm). Så nä - det är sannerligen ingen enkel resa detta!